ur ser människan ut om 1 miljon år? Det är något som filosofer av den nya skolan longterminism eller ”långsiktighet” diskuterar. De lägger tonvikten vid ”den goda framtiden” enligt en presentation av den nya inriktningen i tidskriften Forskning & Framtid nr 4/2023.
Enlig tidskriften ställer denna skola tonvikten vid följande fråga: ”Om du måste välja mellan att rädda ett barn i dag eller att rädda en miljon barn om tusen år, vad skulle du göra då?”
Jag skulle givetvis rädda det enda barnet idag eftersom vi inte vet hurudana förhållandena är om tusen år. Det kan mycket väl visa sig att de också går att rädda.
Ett annat inslag i denna framtidsfilosofi är begreppet existentiell risk. Det har skapats av den svenskfödda amerikanska filosofen Nick Bostrom. I begreppets anda har han ställt upp följande tre framtidsalternativ:
- Evig fred.
- Kärnvapenkrig som utplånar 99% av alla människor.
- Kärnvapenkrig som utplånar 100% av alla människor.
Skribenten i Framtid & Forskning, Anna Davour, tolkar de tre satserna på följande sätt:
”För den som bara tänker på den närmaste framtiden är alternativ 2 och 3 ungefär lika katastrofala, för det är ungefär lika många människor som dör. Men då har man inte tagit hänsyn till framtida generationer. Eftersom de överlevandes ättlingar har potential att bli otroligt många blir skillnaden mellan de dåliga alternativen enormt stor. Om bara några få överlever kan deras efterkommande kanske räknas i kvadriljoner, och att utplåna alla dessa liv vore ofantligt mycket sämre än att bara döda alla nu levande människor.”
Tänker vi på mänsklighetens framtid spelar det faktiskt ingen roll vilket utfallet av de tre punkterna blir. Resonemanget tar inte hänsyn till om mänskligheten mera finns till om en miljon år.
Nio arter av människa
På ett fascinerande sätt utgår alla som diskuterar mänskligheten om 1 miljon år från att människan inte skulle ändras under denna långa tid. Ser vi bakåt och inte framåt har det hela tiden funnit flera olika hominin-arter samtidigt.
Under den senaste årmiljonen levde inte mindre än åtta homo-arter samtidigt. I början av denna period levde Homo antecessor i Europa och Homo heidelbergensis i Afrika. H antecessor levde i Europa i kanske 400 000 år; H heidelbergensis i kanske 700 000 år. I Asien åter existerade då och fram till c:a 100 000 år tillbaka Homo erectus i Indonesien, troligen också i Indien (men inte fullt så länge). Hon är den mest långlivade hominen; hon existerade i omkring 1,8 miljoner år. Kanske utvecklades H erectus i Asien även till dvärgarterna Homo florensis på ön Flores i Indonesien och Homo Luzonensis på en annan ö i Filipinerna.
För 800 000 år sedan hittade H heidelbergensis till Palestina och hundratusen år senare har hennes närvaro i Europa kunnat dokumenteras. Det troliga är att de europeiska heidelbergarna assimilerade H antecessor. Men innan detta skedde hade H antecessor hunnit utvandra till Asien där hon blev den huvudsakliga modern till Homo neanderthalensis (levde i kanske 400 000 år) och Homo denisovans (troligen samma livslängd). Men båda de sistnämnda arterna har kvar gener hos dagens moderna människor.
Den moderna människan eller med Carl Linnés klassificering Homo sapiens växte fram från H heidelbergensis i Nordafrika för dryga 300 000 år sedan.
Här är motiverat att skjuta in att neandertalarna gick klädda i sydda pälskläder där pälsen var vänd inåt kroppen. Den läderartade utsidan av kläderna behövde neandertalarna för göra kroppsmålningar på. Det är en räcka indicier som tyder på detta, inte minst en glissoir som neandertalarna använde för att blanka läder.
De nio arter av människa som levde på jorden under den gångna miljonen år är talande för mångfalden. Att Homo sapiens till slut blev ensam berodde dels på hennes kapacitet att assimilera andra arter, dels på att hon uppfann pil och båge som kunde döda på avstånd.
tt människan under den förra miljonen år kunde utvecklas i åtta olika riktningar hade att göra med att de var relativt få och levde i isolerade grepper. I motsats till dem kunde människorna, som levde utmed floder, samarbeta, särskilt de moderna människorna utmed Nilen. Denna kultur har döpts till det nubiska teknokomplexet. Det var därifrån som de moderna utvandrade från Afrika för kanske 60 000 år sedan.
Denna förmåga till samarbete har sett många bakslag under milleniernas gång. Dagens globalisering med dess omfattande samarbete är dock ett otvetydigt arv från denna utvandring och dess kapacitet. Men nu lurar åter skuggan från mänsklighetens barndom, nämligen önskan att isolera sig. Se bara ett visst högerparti i Sverige år 2023, ledaren har börjat tala om ”svexit”, d v s att lämna EU för en isolering i en diktatur.
Det är när isoleringen tar över från samarbetet som kärnvapenkrig hotar. Vi har sett hur Ryssland under president Putin isolerat sig i en övertro på sin grekisk-ortodoxt inspirerade kultur och börjat ett krig mot Ukraina. Hela tiden har Putin hotat väst med kärnvapen.
Ännu har tendensen till isolering inte slagit igenom med full kraft. Vi har ännu tid innan kärnvapnen exploderar och ödelägger särskilt den känsliga västerländska kulturen. Denna tid måste vi använda till att utveckla artificiell intelligens och robotar. De har nämliga större chans att överleva strålningen efter kärnvapenexplosionerna. De kommer att vara befriade från de mänskliga passionerna och bör kunna skapa en jämnare och uthålligare kultur än människan. Därtill är intelligenta robotar mera lämpade att färdas i rymden utanför solsystemet.
Nu när enkla versioner av artficiella intelligens är på rask frammarsch har skräckslagna scenarior om hur robotar kommer att utplåna mänskligheten målats upp. Men det omvända, att intelligenta robotar förmår utföra allt det som människan inte är så bra på, har inte lyfts fram.
Men det är ett biologiskt faktum att det är ytterst sällsynt att en art lever upp till eller över en miljon år. Det kommer sannolikt inte att finnas människor, som vi ser dem, på jorden om en miljon år. Men människan kan förlänga sin jordiska existens i flera miljoner år genom att låta sina kultur går över i de intelligenta robotarnas kultur.
Beroende på hur lång övergången blir kommer den att vara både komplicerad och smärtsam. Men det kommer att bli ett nödvändigt arv.
Tanken på att människan inte är tidlös utan troligen kommer att vara en av evolutionens många arter som försvinner känns stötande och svårsmält. Denna reaktion är en del av människans medvetande, som inte erkänner döden. Men jag hävdar här att människans tvärtom kommer att övervinna sin dödlighet genom att överlåta kontinuiteten till intelligenta robotar.
Till Menyn för LivsåskådningIntelligenta robotar behövs!
Människan inte kvar om 1 miljon år!
Till Huvudmenyn