vällen i Arlana var mjuk och gyllene. Den svala brisen rörde sig genom stadens gränder medan solens sista strålar färgade husväggarna i dämpade nyanser av rött och orange. Lady Emjala och Klajong satt vid ett lågt bord på en av uteplatserna, där ljudet av skratt och klirrande stop fortfarande ekade efter Panjangs generösa ölskål.

Klajong studerade henne noggrant. Han höjde sitt stop och lät ölet glida mjukt nedför halsen innan han med låg röst sade:

”Du vet, Emjala, det finns en märklig ironi i allt detta. Jag har i åratal försökt nå kejsaren i Nyrna, bara för att mötas av tystnad. Men du, som aldrig sökt den sortens makt, har nu en direkt kanal till honom.”

Emjala sänkte blicken till sin egen dryck och snurrade försiktigt på det svala glaset mellan fingrarna. ”Jag har inte valt den här vägen, Klajong,” svarade hon lugnt. ”Jag gjorde vad jag ansåg vara rätt. Adlandet var kejsarens beslut, inte mitt.”

Klajong skrattade kort och skakade på huvudet.

”Rätt eller fel, du sitter nu med en nyckel jag aldrig fått hålla i handen. Kejsaren lyssnar på dig.” Hans röst bar en underton av något mer än simpel avund. En tyngd. En förväntan.

Emjala såg ut över staden, över de gamla stenbyggnaderna och mot knallen där det kungliga slottet en gång haft sitt liv. Nu bara ett museum.

”Det kanske är dags att han lyssnar på dig också.”

Klajongs ögon smalnade något. Han lutade sig framåt över bordet.

”Är det en inbjudan?”

Emjala dröjde med svaret, men i hennes blick fanns en antydan till något nytt. En förändring i deras dynamik. Arlana må vara en stad av historia, men kanske var det dags att skapa framtid också.

vällsluften i Arlana var ljummen, tung av jordgubbsöl och den söta doften av blommande träd längs stadens smala gränder. Lady Emjala kunde fortfarande höra ekon av skratt från uteplatsen där herr Panjang tidigare bjudit invånarna på öl. Men där festens ljud sakta tonade bort, kändes något annat kvar i luften-något hon inte kunde ignorera.

Hon satt på sin veranda med Killin sovande vid fötterna när hon hörde de dämpade rösterna från skuggorna bakom huset. Hon spände blicken mot mörkret, låtsades lyssna med ett halvt öra samtidigt som handen smekte den oleonkatts mjuka päls. Orden som nådde henne fick blodet att stelna.

”...Malenta...”

Det sades med en sådan försiktighet, nästan som en viskning. Men just därför lät det desto farligare.

Hon reste sig långsamt och smög bort från ljuset, bort från sin veranda och ut i gränden. Hon hade lärt sig att röra sig ljudlöst, att stanna i mörkret där hon själv blev osynlig. Hon följde rösterna genom stadens slingrande stenpassager tills hon såg dem – tre figurer, svepta i mantlar, lutade mot en mur och talande i låg ton.

Hon fångade några ord. En plan. Något skulle ske inom kort. Något om ett hemligt gömställe vid stadens utkant.

Hon kunde ha vänt om. Kunde ha låtit bli att höra mer. Men det låg inte i hennes natur.

Arlana var fri från Malentas skuggor, trodde alla. Men det här bevisade motsatsen. Någonting höll på att byggas upp – något farligare än vad folk kunde ana.

När hon återvände hem och såg Killin ligga kvar, rörde hon vid kattens rygg, som ryckte till. Hon visste vad hon var tvungen att göra.

Hon skulle ta sig till Anjalaborgen. Prata med Sirjong. Be honom kontakta Nyrna. Det här var större än hon själv.

Och när hon satte sig på T-plattan och körde upp och över de ändlösa ängarna med lila lupiner, visste hon att hon var på väg rakt in i något större – ett hot som ingen ännu förstått omfattningen av.

atten var tät av dofter. När Emjala tryckte gaspedalen mot botten och T-plattan sköt fram över ängarna, svepte den lila färgen från lupinerna förbi som en virvlande dimma. Luften var tung av bergens aromer – stark, nästan berusande. Trots hastigheten kände hon varje nyans, från jordens djupa hetta till de kalla stråk som föll ner längs klipphällarna.

Hon hade kört i timmar. Anjalaborgen reste sig framför henne, en skuggform mot natthimlen, dess gamla stenväggar fortfarande fläckade av tidens berättelser. Hon kastade sig av T-plattan, benen darrade av trötthet, men hon visste att hon inte hade tid att vila.

När hon steg in genom portarna möttes hon av prinsessan Rinjala. Den höga damen lutade sig mot en hög ryggdyna, iklädd silkestyger som skimrade i ljuset från Anjalaborgens långa korridorer. Hennes blick skannade Emjala uppifrån och ner, långsamt, med en kyla som klädde hennes välpolerade röst.

”Så det här är vår nyadlade lady Emjala,” sade hon med ett leende som inte nådde ögonen.

Emjala stannade upp, insåg spelreglerna och kunde inte låta bli att skratta – rakt ut, högt, obesvärat. ”Lady eller inte, du är fortfarande bara en bortskämd docka i en förgylld bur,” sade hon, lutade sig mot väggen och skakade på huvudet.

Oleonkatten Killin vid Emjalas sida reste ragg och fräste åt prinsessan.

Rinjalas ansikte hårdnade. Kanske hade hon aldrig fått höra sådana ord förr. Kanske skulle hon protestera. Men innan något annat kunde sägas, kom prins Sirjong in i rummet, lika stillsam som alltid men med en blick som genast sökte svar.

Emjala tvekade inte. Hon lade fram sina upptäckter – skuggfigurer i Arlana, röster i gränder, namnet Malenta viskat när de trodde att ingen hörde. Sirjong lyssnade, men hans tvivel låg kvar som ett stråk av osäkerhet i luften.

”Jag är ofta där,” sade han eftertänksamt. ”Jag har inte sett någonting sådant.”

Emjala höll hans blick. ”Därför är de kvar. För att ingen ser dem.”

Ett långt ögonblick. Sedan reste sig Sirjong, vände sig om och gick mot den säkra kommunikatorn för för kontakt med Nyrna. När han talade, var rösten beslutsam.

”Jag sänder dina uppgifter till hemliga polisen.”

Och med de orden var det redan för sent för Arlana att förbli lugn.

vällen låg stilla över Arlana. Lady Emjala satt vid sitt bord, fingrarna löst vilande kring ett glas med jordgubbsöl. Killin låg utsträckt på fönsterbrädet, hans svans svepande långsamt över trägolvet. Utanför hördes stadens avlägsna ljud – fotsteg, dämpade röster, vinden som smög genom gränderna.

Det var då hon hörde knackningen.

Det var ingen vanlig knackning, utan en precis, metodisk rytm. En knackning som inte lät som någon av hennes bekanta.

Emjala reste sig, kände instinktivt efter vapnet vid bältet, men gjorde ingen ansats att dra det. Hon öppnade dörren.

Där stod en man i mörka kläder. Hans ansikte var anonymt, hans hållning kontrollerad. En agent.

Han såg på henne, och när han talade var rösten neutral, nästintill mekanisk.

”Lady Emjala.”

Hon lutade sig mot dörrposten, betraktade honom utan att dölja sin skepsis.

”Jag antar att jag inte har något val?”

Agenten höjde knappt ett ögonbryn.

”Vi behöver prata. Nu.”

Emjala vägde sina alternativ, men hon visste att detta var oundvikligt. Med en kort gest bjöd hon in honom.

Killin lyfte huvudet, ögonen smala, men agenten ignorerade katten.

Han satte sig vid bordet, sträckte försiktigt ut ett litet datapad.

”Vi har information om Malentas aktivitet i Arlana. Dina observationer har bekräftats.”

Emjala tog en klunk av sin dryck, lutade sig tillbaka.

”Det tog er lång tid att komma hit.”

Agenten lade händerna över varandra, hans blick orubblig.

”Vi agerar när vi måste.”

Emjala skakade lätt på huvudet. Hon avskydde den hemliga polisen – hon hade lärt sig att deras metoder var lika grå som deras uniformer. Men om Malenta verkligen var kvar i Arlana, då var det större än hennes egen misstro.

Så hon berättade. Allt hon visste. Alla detaljer.

atten över Arlana var plötsligt fylld av rörelse. Den hemliga polisens operation hade börjat, och det fanns ingen väg tillbaka.

Skuggor rörde sig snabbt genom gränderna – uniformerade agenter, specialstyrkor, osynliga för dem, som ännu sov. Människor vaknade av rop, dörrar som bändes upp, röster som sköt genom mörkret.

De hade kartlagt Malentas närvaro, funnit gömställena, förberett sig för att slå till med full kraft. Men Malentas nätverk var inte bara enkelt att krossa. Några av hennes anhängare hann reagera, ta till vapen, försöka fly genom stadens gamla handelsgångar. Gatorna fylldes av skuggfigurer som jagades mellan hus och marknader.

Mitt i detta kaos var Emjala ingen åskådare – hon såg hur den dolda organisationen kämpade för sitt liv, hur polisen försökte rensa ut Malentas sista styrkor. Men någon hade sett henne. Någon som visste att hon var den som hade avslöjat allt.

Det skedde snabbt. För snabbt.

Hon rörde sig mellan gränderna, försökte förstå vad som hände, när hon plötsligt kände en hand om sin arm – ett hårt grepp, beslutsamt.

En viskning vid hennes öra:

”Det här är ditt eget fel, lady Emjala.”

Innan hon hann reagera släpades hon in i mörkret. Borta. Försvunnen.

Och medan Arlana kokade av kaos, insåg ingen förrän långt senare att Lady Emjala var borta.

mjala satt på den kalla stenbänken i det dunkla rummet, hennes händer fortfarande bundna. Men hon visste att hon inte var ensam.

Hon visste att Killin var där ute, letande.

Och mycket riktigt. Den lilla oleonkatten hade redan fångat hennes doft i luften, smygande genom skuggorna med den vaksamhet bara en oleonkatt kunde ha.

Det tog inte lång tid. Snart hade Killin nått fram till Klajong och Sirjong, som fortfarande letade genom Arlanas gränder. Med ett bestämt ryck i svansen sprang katten framför dem – ett tyst kommando att följa.

”Den vet något,” mumlade Klajong och drog ett djupt andetag. ”Vi följer.”

När de närmade sig gömstället mötte de eld. Skott ekade mellan stenmurarna, röken steg i natten. Men då hände det.

Killin förändrades. Pälsen skiftade, ögonen brann av en inre eld – och på ett ögonblick blev katten den stora tigerkatten.

Den vrålade, kastade sig fram – och skyttarna flydde i skräck.

Kaos. Röster, panik. Klajong och Sirjong rusade fram, slet upp dörrarna, och där fann de Emjala.

Hon såg upp, ett nöjt leende vid läpparna.

”Ni tog er då tid.”

Klajong skakade på huvudet, skrattade kort.

”Tacka katten.”

Killin satt vid hennes sida igen, nu åter i sin lilla form. Men ögonen lyste fortfarande – en påminnelse om vad som just skett.

Och så var lady Emjala fri igen.

vällen var mild, luften fylld av doften av sött vin och kryddiga maträtter från långa bord som sträckte sig genom stadens torg. Lampor hängde i tunna linor mellan byggnaderna, deras varma sken reflekterades i de nöjda ansiktena hos de samlade. Det var en fest för segern, för Arlanas framtid.

Stadens befolkning hade samlats för att fira, att skåla för framtiden och för dem som stått vid stadens sida under dess prövningar. Luften var fylld av stråk av dofter av kryddigt vin från Anjalabergens östra sluttningar och jordgubbsöl från fälten i norr.

Vid en stengärdesgård, precis vid torgets utkant, satt Killin. Ögonen smala, vaksamma, betraktande festen med en blick som aldrig riktigt slappnade av. Han var en påminnelse om hur nära allt varit att gå fel. Hans smidiga kropp låg utsträckt, men hans svans ryckte till varje gång någon skrattade för högt eller ett glas slog mot bordet.

Lady Emjala rörde sig bland folket, men hon var inte festens mittpunkt – hon behövde inte vara det. När någon nämnde tigerkatten log hon roat, när gamla vänner berättade om sin rädsla nickade hon, lyssnade, tog in varje ord.

Sedan lyfte hon sitt glas, tog en långsam klunk av vinet Klajong alltid drömt om att äga.

Klajong, som satt vid hennes sida, skrockade. ”Om du hade en vingård, lady Emjala, skulle du förstå varför jag beklagar mig.”

Emjala skakade på huvudet med ett snett leende. ”Jag föredrar att dricka vinet, inte odla det.”

Men medan skratt och skålar fyllde luften, fanns skuggor vid torgets kant. Hemliga polisens agenter stod där, oberörda av festens ljus. De hade nu fått upp ögonen för Arlana.

Prins Sirjong anlände lite senare, en diskret men stark närvaro. Han höjde sitt glas mot Emjala, en kort gest av respekt. ”Du förändrar platser, lady Emjala,” sade han, lågmält men med en ton som bar mer än orden antydde.

Emjala såg på honom, och kanske fanns det ett uns av eftertänksamhet i hennes blick. Hon hade förändrat Arlana.

Och Klajong, som en gång trodde att kejsaren aldrig skulle lyssna, hade nu en oväntad kanal till Nyrna.

Hur han använde den – det återstod att se.

Tillbaka till Emjalas första bragd.
Till Novellmenyn.