et var en helt vanlig kväll i livsmedelsbutiken i en av Nyrnas mer avlägsna förstäder. Ljuset från gatan reflekterades svagt i fönsterglaset, och staden utanför var ovanligt stilla – den sortens stillhet som förstäder har när alla som ska vara hemma redan är hemma.

Det passade Emjala väl.

Hon var mörkhårig med bruna ögonen och rak näsa. De snabba händerna som var hennes enda arv från en familj hon sällan tänkte på. Hon var inte den som jagade karriär eller dramatik. Hon scannade varor, ordnade hyllor, låste upp på morgonen och låste om på kvällen. Däremellan levde hon ett liv som var litet men som var hennes.

Det enda ovanliga med Emjala var Killin.

Oleonkatten hade ursprungligen tillhört Birjala, en gammal bekant som bett Emjala passa den under en resa. Birjala kom aldrig tillbaka – en olycka, ett meddelande, en frånvaro som aldrig fylldes igen. Där stod Emjala med ett djur hon inte bett om, ett med en lång nos och en yviga svans och ögon som var för klara för att tillhöra något vanligt.

Det var Killin som en dag, utan förklaring, lett henne till en kampsportklubb tre kvarter bort.

Ägaren hade sett katten i dörröppningen och utropat: ”Är det inte Killin?” – och sedan, när han förstått vad som hänt med Birjala, tittat på Emjala med ett uttryck som värderade henne utan att fråga om lov.

”Oleonkatterna väljer sina människor”, sa han. ”Inte tvärtom.”

Emjala hade börjat träna. Killin satt alltid längst in i lokalen och följde varje rörelse med sina gula ögon.

Rånarna möts av överraskning

Den kvällen slogs dörren upp med en smäll som fick hyllorna att skallra.

Två män. Mörka kläder. Pistoler i händerna som hölls med den där överdrivna säkerheten hos folk som inte riktigt vet vad de gör med dem.

”Pengarna i kassan! Nu!”

Emjala frös inte. Hon registrerade – avstånd, vinkel, hur den närmaste mannen höll vapnet lite för högt och lite för spänt. Ilskan kom innan rädslan hann, varm och skarp. Hur vågade de!

När mannen tog steget fram mot kassan tog hon steget mot honom. Händerna visste vad de skulle göra – det hade Killin och tre års träning sett till. Vapnarmen, vriden. Pistolen i golvet. Knä mot magen. En duns, en stillhet.

Den andre hann reagera halvvägs. Det räckte inte.

När polisen kom stod Emjala bakom kassan och väntade. Den ene rånaren jämrade sig. Den andre rörde sig inte.

På polisstationen

På polisstationen frågade de henne om och om igen – hur, varför, om hon kände dem. Hon skakade på huvudet varje gång. Sedan lade poliskonstapeln Davjong fram en mapp med foton på bordet.

”Det här är inte slumpmässiga våldsmän”, sade han. ”Den ene har kopplingar till ett nätverk vi följt ett tag.” Han tittade på henne. ”Har du fiender, Emjala?”

Det var en konstig fråga för en butiksbiträde.

”Inte vad jag vet”, sade hon.

Davjong avslutade förhöret med att be om ursäkt. ”Det har skett flera liknande överfall på matbutiker,” sade han. ”Det här var första gången vi har fått tag på rånarna. Nu kan vi kanske sätta stopp på ofoget.” Han gav henne sitt visitkort. ”Ring mig om det dyker upp något nytt.”

Killin väntade

Hemma satt Killin i soffan och stirrade på henne.

Inte på det sättet katter stirrar när de vill ha mat. Det var något annat – koncentrerat, avläsande, som om katten försökte bilda sig en uppfattning.

”Ja”, sade Emjala. ”Det gick bra.”

Hon kände sig lite dum när hon sa det. Men Killin nickade – ett litet, tydligt rörelse med huvudet – och kröp sedan upp i hennes knä för första gången sedan Birjala försvunnit.

Emjala satt stilla och lät det hända.

Anjags affärer

Butiksägaren hette Anjang och var en liten man med ett stort leende som inte riktigt nådde ögonen. Han hade aldrig frågat Emjala om hennes bakgrund, aldrig kommenterat hennes arbetstider, aldrig gjort något som fick alarmklockorna att ringa.

Tills nu.

”Det var imponerande det du gjorde”, sade han följande kväll i lagerutrymmet. ”Jag tror du kan hjälpa mig.”

Emjala tittade på honom.

”Butiken är inte bara en butik”, fortsatte han. ”Jag har vissa affärer vid sidan av. Inget farligt. Jag behöver en pålitlig mellanhand – någon som håller ett öga på leveranser.”

”Du försöker utnyttja mig”, sade Emjala.

Anjang log fortfarande.

”Folk pratar redan om dig. Det gör dig värdefull. Och om du inte hjälper mig...” Han ryckte lätt på axlarna. ”Det är bättre att ha vänner än fiender.”

Emjala reste sig.

”Okej”, sade hon. ”Jag hjälper dig.”

Hans leende bredde ut sig.

Den kvällen ringde hon Davjong.

arje morgon innan butiken öppnade gick Emjala in i lagret och räknade lådor.

Den första dagen: två. Robusta trälådor med något militärt över proportionerna.

Tre dagar senare: fem.

En vecka senare: tio.

Och sedan, en morgon, två avlånga lådor som var längre än de andra.

Hon ringde Davjong direkt.

”Strålkanoner”, sade han utan att tveka. ”Från Malenta.” En paus. ”Det var en viktig uppgift, Emjala.”

Hon stod i det kalla lagret med lådorna runt sig och kände hur något förändrats – inte i rummet utan i henne, i hur stor berättelsen hon råkat kliva in i egentligen var

Killin hade följt med henne till butiken den dagen. Anjang hade sett katten i dörren och sagt åt Emjala att ta bort räven.

”Det är en oleonkatt”, sa Emjala. ”Den höjer butikens anseende.”

Anjang böjde sig ner och klappade Killin, som helt oväntat lät honom göra det.

De spelade båda roller den kvällen.

Oleonkattens skrämde

Torsdagen kom. Polisen var på plats, osynlig. Davjong hade koordinerat med kejsarens hemliga säkerhetstjänst – det var de som tidigare bytt ut innehållet i lådorna, ersatt vapnen med skrot, och nu väntade på att se vem som kom för att hämta dem.

Sent på kvällen gled lagerdörren upp.

Fyra män. Rörelserna för precisa för att vara kriminella. En av dem höll en störsändare.

Anjang bleknade när mannen öppnade en låda och stirrade in i den.

”Det är fel saker här.”

Den iskalla blicken mot Anjang sa resten.

Och sedan – en av männen fick syn på Killin.

”Det är en oleonkatt!” Han tog ett steg bakåt. ”De är livsfarliga!”

De fyra männen som ett ögonblick tidigare verkat som det farligaste i rummet skyndade sig ut genom dörren i en hast som inte var värdig.

Anjang stod kvar, svettig och ensam.

”Vad håller du egentligen på med,” frågade Emjala.

Han vred sig.

”Jag hade inget val. De hotade min familj.”

Det var kanske sant. Det förändrade ingenting.

Sent på kvällen, medan hon förberedde sig, åt Emjala hallon och glass med Killin. Katten ville bara ha glass – åt sin portion med den långa nosens precision, slickade sig om munnen och tryckte sig sedan mot Emjalas ben.

Ett hest, raspigt purrande fyllde köket.

Det var första gången.

Emjala förstod att det inte bara var tack för glassen.

atten låg tung över förstaden när de rörde sig mot mötesplatsen. En hund skällde någonstans. Från rymdhamnen i fjärran dånade ett skepp som lyfte mot stjärnorna.

Davjong och poliserna tog den ena sidan. Emjalas vänner den andra.

Transporterna rullade in precis som förväntat. Ledaren – lång, kall, van vid att folk klev ur vägen – steg ut och såg sig om.

”Låt oss se vapnen.”

”Det kommer inte att hända.”

Han tittade på henne. Inte med respekt – med förvåning, vilket var tillräckligt.

Det var nog med förvåning för att Davjong och poliserna hann ta positionerna. Striden var kort och obehaglig på det sätt all verklig strid är – ingen av de rörelserna satt lika rent som i träningslokalen, ingen av de rörelserna glömdes lika lätt efteråt. Men den var över snabbt, och när det var över knäböjde Malentas agenter i handfängsel på marken.

Ledaren hade försökt springa. Davjong fick honom.

Emjala vände sig mot Anjang, som stod vid väggen med armarna längs sidorna och ett uttryck som inte var skam men var nära.

”Du trodde du hade kontrollen”, sade hon.

Han sa ingenting. Det var rätt svar.

Killin spinner

Hemma, långt efter midnatt, satte sig Emjala i soffan med Killin i knät.

Katten spann.

Utanför låg Nyrna stilla och likgiltig som alltid – en stad som inte visste om vad som hänt i en liten lager i en förstad, och inte behövde veta. Det var tillräckligt att det var gjort.

Emjala lutade huvudet bakåt och tittade i taket.

”Bra gjort”, sade hon – och visste inte riktigt om hon menade sig själv eller katten.

Killin svarade inte. Den spann bara vidare, djupt och jämnt, med sin långa nos mot Emjalas hand och sin yviga svans runt tassarna.

Det räckte.

Till Emjalas nästa bragd.
Till Novellmenyn.