mjala och hennes oleonkatt Killin svävade fram över landskapet på T-plattan, den smidiga farkosten som fick dem att korsa avstånd utan ansträngning. Deras mål var Anjalaborgen – den sex våningar höga fästningen med sina tusentals enmansrum, var och en en liten värld i sig. De stannade där i en vecka, njöt av den lummiga trädgården i borgen, där växter från hela planeten Nyrna frodades i perfekt harmoni.

Samtidigt förberedde prins Sirjong och hans hustru, prinsessan Rinjala, en resa söderut mot Arlana, den stora men bortglömda staden vid foten av Anjalabergen – också kallade Västra bergen. Det låg en viss mystik över Arlana, en stad som bar på både historia och hemligheter, och när prinsen och prinsessan bjöd med Emjala och Killin i sin rymliga bil, tvekade hon inte. En resa kunde alltid leda till något oväntat.

Arlana välkomnade dem med sin imponerande källa – ett fem meter brett, runt hål, ständigt flödande livgivande kraft som försörjde hela staden med vatten. Den hade också sitt tempel, en helgedom åt gudinnan Anjala, där hennes staty stod högt och vördnadsfullt. Det sades att den var planetens mest magnifika gudinnestatyn.

När solen precis hade sjunkit bakom bergen, vid den tid på dygnet då Arlana var som behagligast – ljummet, utan solens skarpa hetta – slog de sig ner på Cae Solglimts uteterrass. Ölet var kallt, samtalen lågmälda men livliga. Det var då de såg honom: mannen med det skrynkliga ansiktet och de skarpa blå ögonen – den typiska egenheten hos männen från Arlana. Han bar sin ålder med en viss stolthet, och när han talade bar hans röst spår av något mer än bara år. Hans ord skulle bli början på Emjalas fjärde bragd.

lajong tog en klunk av sin öl, lät blicken vandra över torget och suckade lågt.

”Arlana var en gång något annat,” började han med en hes stämma. ”Vi slöt ett avtal med kungen av Ninán för länge sedan. Han förstod att vi kunde sköta oss själva, och så blev det. Ingen kunglig myndighet, inga inspektioner – bara friheten att styra våra egna affärer. Aluminiumet flödade, och vi blomstrade.”

Emjala lyssnade med en växande fascination. Så det fanns alltså en tid då Arlana hade varit ett självständigt och respekterat handelscentrum? Klajong fortsatte, hans röst nu med en antydan av bitterhet.

”Men så kom kejsardömet, och Arlana blev bortglömt. Ingen kejserlig myndighet brydde sig om oss. Däremot tog kejsaren glatt emot våra aluminiumlaster – han behöver dem till sina skeppsvarv i den kejserliga rymdhamnen. Och han betalar bra, så affären består. Men det är bakvänt, som du kanske förstår."

Emjala rynkade pannan. ”Så ni står utanför kejsardömet men är ändå en av dess viktigaste leverantörer?”

Klajong suckade och nickade. ”Precis. Vi är både oviktiga och oumbärliga.”

Emjala tog en klunk av sitt eget öl och funderade. Men snart gled hennes blick över torget, där några unga män, klädda i uniformer utan gradbeteckningar, rörde sig i smidiga, obehagligt självsäkra rörelser. De stack ut, och något i deras uppsyn fick hennes nackhår att resa sig.

”De där männen,” sa hon lågmält, ”de ser inte ut att höra hemma här. Var kommer de ifrån?”

Klajong skakade på huvudet. ”De har blivit ett bekymmer. De lockar Anjalas unga kvinnor till prostitution, och det blir bråk med stadens unga män. Situationen har blivit... ohållbar.”

Prins Sirjong sköt in med ett tankfullt uttryck. ”Jag har hört att de kommer från en bas vid kontinentens sydvästra kust, djupt inne i djungeln – ett område där inga vägar finns.”

Klajong såg på honom och nickade långsamt. Men det var något i hans blick, något mörkt och tungt.

”Jag tror inte att de tillhör Nyrnas rymdflotta,” sa han lågt. ”Jag tror att där, långt borta i djungeln, byggs upp något... något farligt. Något som kejsaren själv inte har kontroll över.”

Oleonkatten Killin, som sprungit omkring ocb nosat, hade nu lagt sig vid Emjalas fötter. Hon strök bekräftande med handen över dess rygg,

är Emjala kom tillbaka till sitt hotellrum stängde hon dörren bakom sig, lutade sig mot väggen och lät orden från Klajong och prins Sirjong sjunka in. Något höll på att byggas upp i djungeln vid kontinentens sydvästra kust, och det var inte kejsarens rymdflotta. Men om det inte var hans, vems var det då? Och varför befann sig dessa uniformerade män här, mitt i Arlana, som om de väntade på något?

Killin sprang med henne fram och tillbaka i rummet. Plötsligt satte den sig ner och såg stint på sin matte. Hon förstod.

Hon gick fram till skrivbordet, drog fram sin portabla kommunikationsenhet och slog in koden för att ringa storamiral Donajak. Skärmen flimrade till innan hans väderbitna ansikte dök upp, skarpt och fokuserat.

”Emjala!” utbrast han med ett leende. ”Det var oväntat. Vad gör du i Arlana?”

”Jag reste hit med prins Sirjong och hans hustru. Men det är något märkligt som händer här,” svarade hon, lutad över enheten. ”Det finns män i uniformer utan gradbeteckningar. De kommer från en bas vid kontinentens sydvästra kust, långt inne i djungeln. Ingen vet vad de gör där.”

Donajak drog handen över hakan, och hans ögon smalnade av tankfullhet.

”Jag har fått rapporter om något liknande,” sa han långsamt. ”Men uppgifterna är knapphändiga. Det är som om någon försöker hålla det hemligt. Vi vet att det finns en anläggning, men inte dess syfte.”

Han såg rakt på henne genom skärmen, och hans ton blev låg, nästan hemlighetsfull. ”Om du kan göra en försiktig tripp dit och ta reda på mer, skulle det vara ovärderligt. Inga bekymmer för utgifterna – rymdflottan betalar.”

Emjala log svagt. Det var en lockande tanke – att få gräva djupare och se sanningen med egna ögon. Men det var också farligt. Vad var det egentligen som höll på att byggas där ute i djungeln? Och vem var det som verkligen låg bakom?

Hon visste att hon var tvungen att ta reda på det.

Oleonkatten såg på henne och tycktes gilla hennes besslut.

agen efter samtalet med storamiral Donajak började Emjala sina förberedelser. Hon gick till stadens transportcenter och köpte två T-plattor – den ena för henne och katten Killin, den andra för utrustningen hon behövde för resan. Extra batterier, förstärkningsmoduler och en reservstyrning blev en del av lasten. Hon visste att djungeln kunde vara oberäknelig, och det sista hon ville var att stå strandsatt i en människofientlig tropisk skog.

På eftermiddagen återvände hon till uteserveringen där hon tidigare träffat Klajong och prins Sirjong. När hon berättade om sitt uppdrag lade sig en bekymrad stämning över bordet. Prinsessan Rinjala såg frågande på henne.

”Du ger dig in i något som vi inte vet nog om,” sa hon tyst. ”Det kan vara farligare än du anar.”

Klajong lutade sig tillbaka, betraktade henne med ett knipslugt ansiktsuttryck och lät sin röst sjunka. ”Om du ändå ska ge dig av, ta inte vägen som de unga männens bussar kör genom djungeln. Den är bevakad, och du kommer att märkas. Jag har en annan idé.”

Han höjde sitt glas och pekade i luften, som om han såg en karta framför sig.

”Nere i Dilena finns en annan väg. En bortglömd stig genom området där det stora slaget mellan Nyrna och Ninán ägde rum. Där finns inga patruller, ingen bevakning, och få vågar färdas där. Men du kanske är den rätta att göra det.”

Emjala sög in orden. Dilena – en plats med historia, en plats där skuggorna av det gamla kriget ännu vilade. Det var en väg hon inte tidigare tänkt på. Men kanske var det exakt vad hon behövde-ett sätt att närma sig det okända utan att märkas.

Hon såg mot Klajong och log svagt.

”Berätta mer,” sa hon.

”Det sägs att strax utanför basen finns en höjd varifrån man kan spana ner på den,” berättade Klojong för Emjala. ”Min sagesman var där en gång men han vet inte om kullen är bevakad idag.”

mjala beslöt sig för att sikta på kullen när hon följande dag begav sig i väg. I Dilena passerade hon ett museum som sade att här hade kung Darjang VII av Ninán sitt högkvarter under kriget mot Nyrna. Strax bakom Dilena hittade hon den halvt igenvuxna vägen. Den såg mest ut som en stig.

Djungeln slöt sig tätare kring Emjala och Killin för varje meter deras T-platta med släptåg tog sig fram längs den igenvuxna stigen. Grenarna sved mot hennes armar när T-plattorna sakta rörde sig framåt, och insekterna verkade aldrig ge sig. Killin kämpade med de ilskna iglarna som föll från träden och bet sig fast. Nätterna var deras enda tillflykt – det terrängfärgade tältet skyddade dem från de värsta otygen och gav dem de få timmars vila de behövde.

Efter fyra dagar av kamp mot djungeln nådde de kullen. Höjden låg som en dold utkikspunkt över landskapet, en plats som en gång kanske haft en annan betydelse, men som nu erbjöd något ännu viktigare – en utsikt över vad som fanns bortom.

Där nere, inbäddat i grönskan, låg militärlägret. Stora skjutbanor, baracker, transportmoduler – och vakter. Många vakter. Den platsen var inte en enkel utpost. Det var en träningsanläggning, en garnison!

Natten föll tung över djungeln när Emjala och Killin låg gömda i tältet. De såg hur ett rymdskepp gled ljudlöst in från Västra havet, silvrigt och anonymt. Det landade mitt i garnisonen, och snart strömmade män ut – stridsvana, effektiva i sina rörelser. Från skeppet bars stora lådor av. Vapen.

Emjala såg allt, registrerade varje detalj. Det här var ingen vanlig transport – det här var en operation.

Hon drog fram sin kommunikationsenhet, skärmade sig mot ljuset och slog upp en direktlinje till storamiral Donajak. Hans ansikte dök snart upp på skärmen, och hans blick skärptes när han såg hennes uttryck.

”Donajak, jag ser något du behöver veta,” sa hon lågt.

Han lyssnade noga medan hon beskrev militärlägret, vapentransporterna och det mystiska rymdskeppet som kom från havet. När hon var klar, nickade han långsamt och hans uttryck hårdnade.

”Det här bekräftar våra misstankar,” sa han. ”Men det här kan vara större än vi trott. Kan du hålla positionen? Jag skickar förstärkning.”

Emjala sneglade mot Killin, som fortfarande var fullt upptagen med att jaga bort irriterande insekter.

”Jag håller mig kvar,” svarade hon. ”Men vi måste agera snabbt. Det här är ingen vanlig smuggeloperation – det här är en förberedelse för något större."

Donajak såg på henne med en ny intensitet.

”Jag tror du har rätt,” sa han. ”Håll dig gömd. Och var försiktig.”

adiosamtalet var avbrutet, men hotet var kvar. Emjala anade det innan hon såg det. Det där svaga brusandet i luften, den skälvande tystnaden som alltid föregick fara. Hon kastade en blick över axeln och såg hur ljus från ficklampor svepte genom djungeln bakom henne – de letade. De hade hört henne.

Hon behövde komma bort. Nu.

Med en hastig rörelse bröt hon sitt läger, kastade sig upp på sitt T-plattan, och med Killin tätt vid sin sida sköt hon iväg genom djungeln. Grenarna ven förbi, djurläten ekade i natten, och vinden slet i hennes hår. Men när hon sänkte blicken mot instrumentpanelen kände hon hur magen sjönk – det var något som inte stämde.

T-plattan krånglade.

Mekanismen skakade, kraftfältet svajade, och hon fick kämpa för att hålla farkosten stabil. Hon svor lågt och slog snabbt på en reservmodul. Men då – ett högt smällande ljud genom natten.

Skott.

De for genom löven ovanför hennes huvud, slet av grenar och lämnade brända spår i luften. Hon kastade sig åt sidan, styrde så nära marken hon vågade, men förföljarna kom närmare. Hon såg deras mörka skuggor mellan träden, hörde deras röster.

”Vi har henne!” ropade någon bakom henne.

Killin jamade ilsket och högg efter en igel som försökte krypa upp längs hans svans. Emjala knöt käkarna – hon kunde inte låta dem ta henne. Men farkosten fortsatte att svaja, och stigen framför henne smalnade. Hon kunde se ett djupt dike längre fram.

Hon hade bara en chans – och hon måste ta den. Med en snabb rörelse stängde hon ner kraftsystemet, lät T-planet falla fritt i några sekunder. Förföljarna skrek till när de såg henne sjunka mot marken. Men så i ögonblicket hon trodde var rätt, slog hon på reservkraften, sköt uppåt igen och dundrade över diket i en sista, desperat manöver.

Hon såg inte längre männen bakom sig. Bara djungeln. Bara natten.

Hon hade undkommit – för ögonblicket.

Men var hon verkligen fri?

renarna piskade henne, skuggorna rörde sig i djungeln bakom. Hennes T-platta kämpade fortfarande, skadad av den desperata flykten. Hon kunde höra rösterna från sina förföljare, svaga men närmande. Hon visste att hon inte skulle klara sig mycket längre – något måste hända.

Och då – himlen mörknade.

Ett djupt mullrande ekade genom djungeln, en vibration så stark att marken tycktes tryckas ner av ren kraft. Träden böjde sig, löven rusade, och en enorm siluett sänkte sig över henne.

Ett rymdskepp.

Inte vilket skepp som helst – det var eb kejserlig rymdkryssare, stor nog att skymma himlen, mörk och hotfull i sin majestät. Djungeln tycktes sugas ner av dess enorma närvaro, och vindar började dra kring Emjala som om själva luften höll på att omformas.

Killin jamade ilsket och klamrade sig fast vid henne.

Hon hann knappt reagera innan en stråle sköt ner från skeppets undersida – inte en vapenstråle, utan ett energifält som grep tag i hennes T-platta och styrde den. Dess antigravkraft ökade och lyfte henne, förde henne uppåt genom den skälvande luften, högre och högre, tills hon kände mer än såg den mäktiga rymdkryssaren nära underifrån.

Förföljarna skrek nedanför, sköt med sina vapen efter henne, men det var för sent. Emjala var utom räckhåll.

T-plattans antigravfält bar henne in i en sluss som öppnades framför henne. T-plattan sjönk mjukt ner på metallgolvet, och när hon höjde blicken såg hon honom.

Donajak stod där, armarna korsade, ett triumfatoriskt leende på läpparna.

”Jag trodde du behövde en hiss,” sade han.

Emjala drog efter andan och skrattade sedan: ”Vad tog dig sådan tid?”

Hon såg ut mot den stjärnklara natten genom skeppets panoramafönster. Hon var räddad! Men hon hade svårt att tro det.

är amiral Donajak hade fått hennes muntliga rapport, stod han tyst en lång stund, blicken fäst vid utsikten genom skeppets massiva panoramaskärm. Sedan vände han sig mot Emjala och talade med den tyngd som bara en storamiral kunde bära.

”Det är Malentas krigare,” sa han. ”De har byggt upp basen i hemlighet under en längre tid. Vi har misstänkt något, men det här bekräftar allt – en militär operation pågår för att stoppa deras försök till invasion.”

Emjala kände åter ett isande sting i bröstet. Malenta? Så det var alltså ett hot större än en simpel smuggelverksamhet. Det var en dold konflikt som kunde förändra hela Nyrnas framtid.

Donajak lade en hand på hennes axel och log, en aning mindre bistert nu.

”Du har gjort oss en ovärderlig tjänst,” sa han. ”Och jag tror att du borde höra direkt från den enda personen som kan avgöra hur vi ska gå vidare.”

Han gjorde en gest mot korridoren.

”Kom. Jag har ordnat ett kvällsmål. Och du kommer att känna åtminstone en av gästerna.”

Emjala följde honom genom skeppets metalliska gångar, Killin tassade tyst vid hennes sida. När dörrarna till matsalen gled upp möttes hon av en syn som fick henne att frysa mitt i steget.

Vid bordet satt en man, klädd i den rika, kejserliga dräkten. Hans hållning var avslappnad men myndig, hans blick skarp och genomträngande.

Kejsaren.

Han såg på henne och log svagt.

”Emjala,” sa han mjukt. ”Så träffas vi igen och mitt över djungeln i sydvästra Nyrna, av alla platser. Du är då en otrolig ung dam, lady Emjala!”

Hon stod förstummad. Hon hade blivit adlad. Vad skulle hon göra?

Men någonting i henne tog över. Hon neg och sade sedan enkelt: ”Tack Ers majestät!”

Till Emjalas nästa bragd.
Till Novellmenyn.