e kalla vindarna svepte över Anjalabergen, men ingen kunde förklara varför just den nordligaste toppen – den där klipporna reste sig som vassa tänder mot himlen – lät ett fasansfullt skrik höras vid solnedgången. Det kom först som en dov klagan, ett lågt ekande ljud som rörde vid marken och sände darrningar genom bergens skelett. Men nu – nu talades det om något mycket värre.

Kejsarens budbärare hade kommit hade kommit i en elegant bil och överlämnat åt Emjala kejsarens begäran: Res norrut. Lös gåtan. Innan det sjunde skriket ljuder.

Emjala hade levt bra i sin nya bostad som hon kunnat skaffa tack vare den pension kejsaren gett henne som tack för att hon gjort honom en stor tjänst (läs novellen Hur Emjala avvärjde en statskupp). Hon hade lekt med oleonkatten Killin i den stora trädgården. De hade occkså gjort långa promenader i den kejserliga huvudstaden Nyrna för att lära sig mera om det centrala delar.

Dagen Emjala hade fått kejsarens brev, kände hon en rysning längs ryggraden när hon studerade den ståtliga handlingen med kejsarens sigill. Vid hennes sida rörde sig Killin smidigt över golvet och reste sina öron högt, vaksam inför pergamentets budskap. Dess skarpa, gyllene ögon stirrade länge på kartan där den nordligaste toppen var utmärkt med en röd cirkel – ett varningstecken.

Den lätt rödfärgade pälsen rörde sig nästan omärkligt medan katten smög fram och nosade vid pergamentets kanter. Det var som om Killin kunde känna något bortom den skrivna texten, en osynlig kraft gömd i kejsarens ord. Dess svans svepte över golvet som en ljudlös viskning. Utan ett ljud satte den sig på huk, blicken riktad rakt mot berget på kartan – som om den redan visste vad som väntade där.

Emjala såg på sin följeslagare och nickade sakta. ”Då var det bestämt.”

Det var dags att söka svaren i skuggorna av Västra bergen –innan det sjunde skriket förintade allt.

En skugga gled fram över den regnvåta asfalten. Det var en svart, bepansrad bil med tonade rutor, rullande med en knappt hörbar elektrisk susning. Bilens chaufför, tillika kejsarens sändebud, steg ut från förarsätet, en lång man med ett ansikte skarpt som slipad sten.

Han sa ingenting. Han behövde inte. Dörrarna gled upp ljudlöst och avslöjade den bekväma men strikta interiören – designad för hastighet, säkerhet och ett syfte som ingen ifrågasatte.

Emjala såg på Killin, som redan satt vid bilens öppna dörr. Oleonkatten rörde sig med en självklarhet, som om den redan förstått deras uppdrag. Inga ord behövdes mellan dem.

När bilen tog fart mot Anjalabergen, föll stadens neonljus bakom dem, och landskapet blev allt mörkare. Luften förändrades. Det var som om själva världen höll andan inför det de var på väg att upptäcka.

Bilen susade fram genom ödsliga landskap. Vägarna blev smalare, mer ojämna, som om civilisationen långsamt drogs bort från dem. Radion var tyst, men ändå kunde de känna något – en tryckande närvaro i luften.

Bilen stannade vid foten av Anjalabergen. Mörkret låg tätt, och den kyliga luften bar med sig en dov ton – som om vinden bar på en hemlighet.

Emjala steg ur, hennes stövlar sjönk ner i den våta marken. Killin var redan utanför, smidig och alert. Oleonkatten höjde nosen mot himlen, som om den kände av något som ännu var dolt för mänskliga sinnen.

Forskningsstationen låg där, öde och stilla. Dörren var inte låst. Emjala sköt den försiktigt upp – en svag lukt av metall och gammalt papper svepte ut.

På ett skrivbord låg en anteckningsbok, sidorna fyllda med rasande handstil. En passage stod ut: ”Vi har hört fem skrik. Det sjätte kommer snart. Vi kan inte stanna längre.”

Emjala lät fingrarna glida över pappret. När hon såg upp igen, var Killin borta.

Hon svor tyst och skyndade ut genom dörren.

Där, mellan skuggorna av de uppresta klipporna, såg han oleonkatten stå blickstilla. Dess gyllene ögon reflekterade något– ett svagt ljus långt där uppe vid bergens kant. Ljuset rörde sig sakta, nästan som en eldfluga, men det var större.

Och sedan kom det sjätte skriket.

Ljudet skar genom luften som rostiga klingor mot sten. Marken vibrerade. Skuggor rörde sig längre upp i bergen. Emjala såg på Killin, som sänkte kroppen och rörde sin svans långsamt, vaksamt.

De var inte ensamma.

är det sjätte skriket klingade ut ekade tystnaden genom Västra bergen som en varning. Luften kändes tät, laddad, som om något höll andan inför det sista, avgörande ljudet.

Emjala drog upp jackkragen mot den kyliga vinden och granskade det flimrande ljuset som svävade högre upp i dalgången. Det verkade röra sig efter en rytm, som om det följde en osynlig puls. Killin stirrade på det, ögonen smala, kroppen stilla och beredd.

De började röra sig uppåt. Stigen var stenig, bruten av gamla rötter och smältvattnets djupa spår. För varje steg kändes marken annorlunda – som om berget levde och lyssnade. Och så plötsligt – skuggorna rörde sig.

Vid en klippavsats dök björnarna upp – inte så stora och med remarkabla lila pälsar. De hade anpassat sig till förhållandena här uppe, till de stora ängar med lila lupiner som blommade intensivt nära himlen.

Men de anföll inte. De rörde sig rastlöst, klor skrapande mot sten, ögonen riktade uppåt. Det var inte Emjala och Killin de ville skrämma bort. Det var något annat.

Killin hukade sig, morrhåren vibrerade i spänning. Oleonkatten tog ett snabbt steg framåt, slank genom stenraset utan att tveka. Emjala följde efter. Björnarna rörde sig också, men sedan – berget började skaka.

Ett dån av is och sten rasade ned från toppen – glaciären bröt samman, och floden av mörkt grus och smältvatten svepte mot dem. Emjala kastade sig åt sidan, snuddade vid en stenvägg och höll andan medan naturens vrede rusade förbi.

Men Killin, Killin stod kvar. Stillheten i dess kropp verkade bryta lagarna. Katten såg upp mot skrikets källa och slöt sina ögon. Och ljuset, ljuset började förändras.

Det blev större, skarpare. Och sedan.

Det sjunde skriket bröt natten.

Det var inte bara ljud. Det var en kraft.

Berget vek sig, som om det höll en hemlighet fångad under tusen år. Skuggorna bakom ljuset började röra sig. Något skulle avslöjas.

Och Emjala insåg att de var vid gränsen – gränsen mellan verklighet och något långt mer fjärran.

Ett nödrop

Ljudet vibrerade genom bergen, skar genom sten och luft, och fick marken att kännas märkligt levande under deras fötter. Det sjunde skriket var inte en varelse. Det var ett nödrop.

När ekot dog ut, förändrades ljuset ovanför klippmassiven. De fladdrande strålarna som de först trott var en illusion blev nu tydligare – de pulserade, svävade, sökte. Emjala rörde sig framåt, steg för steg, medan Killin hukade sig nära marken, ögon riktade uppåt med en nästan elektrisk skärpa.

Där, ovanför branten, låg en svart kropp, ett vrak.

Det såg inte ut som metall. Det var inte kantigt, inte konstruerat som något mänskligt. Det var organiskt – en gigantisk, pulserande struktur, klädd i en hård men sprucken yta som nästan liknade ben. Sprickorna i dess skal glödde svagt, som om något inom det fortfarande levde.

Emjala rörde med handen över dess yta. Den var varm. Den andades.

Killin satt stilla, svansen svepte långsamt över marken, och något hände – en svag rörelse inom skeppet. Det reagerade på deras närvaro.

Skriket var inte ett varningstecken. Det var en bön.

Någonstans djupt inom den skadade, främmande kroppen fanns dess sista funktioner, dess sista medvetande. Den var döende, men den kämpade för att överleva. Och den hade kallat på dem – de första som lyssnade.

Men frågan kvarstod: Vad ville den? Och vad hade den väntat på i alla dessa år?

illin satt blickstilla. Pälsen låg tät över den smidiga kroppen, men vibrationen som pulserade genom marken fick dess morrhår att darra. Skeppet levde. Men något var fel.

Emjala kände värmen från den spruckna organiska ytan. Den var inte bara ett vrak – den kämpade fortfarande för att existera. Men till skillnad från det lilla skeppet som reparerat sig själv i museet, kunde detta inte läka.

En svag, dov rytm hördes från skeppets inre. Det liknade ett hjärtslag – fast oregelbundet, svagt, som om det var på väg att slockna. Emjala drog handen över en av sprickorna i dess yttre sköld och insåg: det saknade mer än material. Det saknade något djupare.

Killin rörde sig långsamt runt vraket, tassarna nästan ljudlösa mot den stelnade ytan. I dess ögon fanns en kunskap – en förståelse som gick bortom ord. Katten lyfte en tass och drog den längs skeppets sida, och då.

Skeppet reagerade.

En puls. Ett svagt ljus. Ett nytt skrik, men annorlunda än de tidigare. Det var inte bara en nödsignal. Det var ett försök att kommunicera.

Emjala såg sig omkring. Här, på Västra bergens högsta topp, hade skeppet kraschat men aldrig reparerat sig själv. Något höll det kvar i sitt förfall.

Och så kom insikten:

Skeppet var inte ensamt.

Bakom klippformationerna, där nattens mörker smälte samman med rymdens oändlighet, syntes svaga skuggor. Någon – eller något – hade varit här före dem.

Emjala rörde vid skeppets trasiga organiska skrov igen. Det pulserade svagt under hennes fingertoppar, som en levande varelse – men dess liv var svagt. Det höll på att dö.

Killin satt stilla bredvid honom, men oleonkatten var spänd, vaksam. Öronen ryckte till, svansen svepte långsamt över den dammiga marken. Något var fel. Något mer än bara skeppets skada.

Då märkte hon det.

De små svävande ljusen – de som först verkade mystiska och vackra – började samlas vid skeppets sprickor. Inte bara samlas. De trängde in.

Killin reste sig i en ljudlös rörelse, musklerna spända. Skeppets sargade yta skälvde till, och en skarp elektrisk störning slog genom luften.

Emjala insåg det då. Ljusen var inte en del av skeppet. De var en del av något annat. Något dolt. Något som aldrig borde ha funnits här.

Hon drog sig undan. Skeppet kämpade för att reparera sig, precis som ett mindre skepp, som hon sett på rymdfartsmuseet. Men det misslyckades. Något hindrade det.

Och sedan såg hon den.

Bakom en klippformation längre bort på berget låg sonden. Skadad, delvis begravd i sten, men fortfarande levande. Dess metallhud var sprucken, dess strålningsfält skiftande mellan ljusa pulser och mörka skuggor.

Killin morrade lågt – ett ljud som sällan kom från oleonkatten.

Emjala såg på skeppet framför sig och förstod allt.

Sonden hade kraschat efter jakten. Men istället för att dö hade den överlevt – på sitt eget sätt. Den kunde inte röra sig längre. Men den kunde sända ut sina signaler. Den kunde påverka. Den kunde manipulera. Det sjunde skriket var inte bara ett nödrop från skeppet. Det var en kamp mellan skeppet och sonden.

Sonden hade tagit kontroll över skeppet, hindrat det från att reparera sig, förgiftat dess organiska system med sin trasiga, brutala teknologi.

Och nu – den såg dem!

Sonden pulserade, dess trasiga form glänste under det kalla nattljuset. Den såg dem nu, och den hade bestämt sig.

Lufttrycket förändrades. En svag, högtonad ljudvåg skar genom mörkret. Marken under Emjala vibrerade. Killin hukade sig, pälsen reste sig längs dess rygg – det förstod hotet innan det ens manifesterade sig fullt ut.

Sonden laddade upp något.

mjala visste att hon inte hade lång tid. Hon tog ett steg bakåt, blickade snabbt efter en möjlig reträtt – men det fanns ingen. Det sargade skeppet bakom henne var för svagt för att skydda sig själv, och sonden var för nära henne för att hon kunde fly.

Sedan kom det första ljusskenet.

En svag stråle skar genom luften, ett kort pulserande energiutbrott som fick bergets skuggor att skälva. Killin kastade sig åt sidan med övernaturlig smidighet – men Emjala visste att nästa våg skulle vara värre.

Men då – ett dån. Ett elektriskt surrande i luften.

Från höjden ovanför kom en skarpt lysande farkost.

En T-platta.

Den svävade med en ljudlös perfektion, en teknik så avancerad att den nästan trotsade naturlagarna. Och där, stående med en aura av självklar auktoritet, var prins Sirjong.

Han höll vapnet – ett vortex-drivet förintelseverktyg, specialbyggt för att hantera hot av det slag som Nyrna sällan sett.

”Kejsaren sände bud om att ni kanske behövde hjälp,” ropade han med en röst stadig, fylld av insikt.

Sonden vek sig, dess sensorer skiftade vilt. Den kände av hotet.

Prinsen höjde vapnet. Ljuset exploderade från dess kärna.

Och sonden skrek för sista gången.

Sonden var förintad. Berget låg tyst igen, men ekot av det sjunde skriket fanns kvar – inte som en varning, utan som ett svagt, avlägset avsked.

Emjala lade en hand på skeppets spruckna yta. Nu, utan sonden som förgiftat det, började den organiska strukturen försöka läka sig själv. Men det var för skadat. Det behövde hjälp.

Prins Sirjong, fortfarande stående på sin svävande T-platta, tog fram sin kommunikationsenhet och gav en kort order. Inom några minuter hördes suset av farkoster avsedda för transport – räddningsenheten från Anjalaborgen var på väg.

Under de kommande timmarna arbetade tekniker noggrant med att stabilisera skeppet. De förde det i kontrollerad svävning ner från bergstoppen, vidare mot borgen där det kunde få den teknologi och de resurser som behövdes för att återhämta sig.

Vid den plats där skeppet hade legat, kvar på bergets högsta punkt, samlades de för den sista ceremonin.

Graven grävdes.

De rymdfarare som aldrig klarat kraschen begravdes under en enkel sten – ett minnesmärke i svart, ren mineral från berget själv, med inskriptionen:

De kom ur stjärnorna. Här fann de sin sista vila.

Emjala stod tyst en stund, innan han vände blicken mot Sirjong. Prinsen log svagt.

”Ni har gjort Nyrna en tjänst. Vila hos oss på borgen. Ni är välkomna som våra gäster.”

Killin svepte med sin tjocka svans, som om den redan hade accepterat erbjudandet. Emjala lutade sig tillbaka i transportfarkosten och såg ut över bergen en sista gång innan de försvann in i natten.

Planeten Nyrna var tyst. Mysteriet var löst.

Till Emjalas nästa bragd.
Till Första sida.