fter det den butik som Emjala hade arbetet i hade stängts, fick hon ett nytt arbete på en kyrkogård. Hennes nya verklighet doftade av nyklippt gräs och murket trä. Hon drog fingrarna över den gamla kyrkogårdens järnstaket, där rostfläckar bredde ut sig som kartor över förlorade kungariken. Det var ett stillsamt arbete – parken ville skötas, gruset ville krattas, och ingen krävde något av henne som inte kunde ordnas med händer och sunt förnuft.

Men hon hade börjat lägga märke till dem – männen som rörde sig i skuggorna, som studerade marken med en hungrig blick. Först var det bara en slump, tänkte hon. Sedan hörde hon snacket vid kaffevagnen på morgonen.

”Det sägs att det ligger något begravt här, något från Nyrnas vilda år.”

”Guldpläterade venerater. Eller något ännu mer värdefullt.”

Rykten. Bara rykten. Men den där känslan av orättvisa började koka inom henne. Om det fanns en skatt, borde den tillhöra alla – inte bara dem som var giriga nog att gräva efter den i nattens mörker.

Och när hon en kväll såg en av dem släpa med sig en metallstav, graverad med tecken som ingen borde kunna tolka, insåg hon att det fanns en historia att rädda. En historia som kanske var större än hon anat.

Emjala hade en rävliknande oleonkatt som troget sällskap. Killin som hon kallade katten var förstås en mästare på att röra sig obemärkt, nästan som om den är en del av kyrkogården själv. Den smög mellan gamla gravstenar, hoppade upp på marmorblock och försvann i skuggorna, bara för att dyka upp igen precis när Emjala trodde att hon tappat bort den.

Bgravningståget

Emjala lutade sig mot sin kratta och följde med blicken hur ett begravningståg långsamt rörde sig genom den gamla kyrkogården. De mörka, tunga klädedräkterna böljade när de gick, högtidliga i sina rörelser. Prästerna bar långa vita stolar över sina axlar, broderade med symboler som hon knappt kunde tyda. I fronten ledde två män en get, den gick med sänkta horn, som om den redan förstod sitt öde.

”Den där ritualen har inte förändrats på århundraden,” muttrade en äldre parkarbetare, som stod bredvid henne. Han hette Gujong och höll upp en spade. Sedan vände han jord med den som en distraktion medan han betraktade processionen med eftertänksam blick. ”Nyrnigs tempel här på kyrkogården var det första som byggdes under tak. Förr dyrkades Han i lundar, där vinden kunde röra sig fritt mellan träden.”

Emjala lyssnade medan männen i tåget nådde mausoleet – den sista viloplatsen för Nyrnas gamla kungar. ”Det sägs att de nya härskarna, kungarna från Ninán, som blev kejsare, köpte sig egna gravplatser i det stora templet i staden,” fortsatte han, ”men ättlingarna till de forna kungarna av Nyrna begravs fortfarande här, i det ståtliga mausoleet, den gamla begravningsplatsens finaste byggnad.”

Prästerna stannade vid templet utanför mausoleet. Där fanns ett stenaltare. En av prästerna höjde en dolk av svart metall, den såg ut att absorbera snarare än reflektera ljuset. Emjala kände ett obehagligt sug i magen när geten tystade sin rörelse, som om den väntade.

ujong skakade på huvudet. ”Traditioner ändrar sig aldrig, oavsett hur många imperier som kommer och går.” Han vände sig mot Emjala med en viss nyfikenhet. ”Men du har en blick som letar efter mer än bara historia, eller hur?”

Emjala visste inte vad hon skulle svara. Hon kände på den metallbit hon gömt i fickan tidigare – den kalla, nästan levande ytan – och undrade om kyrkogårdens hemligheter sträckte sig längre än gamla kungagravar och gudsriter.

”Jag har hört rykten,” sa hon och slängde en blick mot mausoleet där skuggorna bredde ut sig över de slitna stenplattorna. ”Om baronerna. Om att de tog sina rikedomar med sig i graven.”

Gujong skrattade till, ett raspigt ljud som kom någonstans djupt ifrån. ”Du är inte den första som undrar över det.” Han ställde sig med ena foten på sin spade, lutade sig tungt mot skaftet och kisade upp mot det grånade templet bredvid mausoleet. ”I rymdfartens början blev vissa män lika rika som små kungar. Oligarker, kallades de. De ägde gruvor, handelsrutter, hela världar. Och när de dog ville de begravas som kejsare – med sina skatter.”

Emjala drog fingrarna över en gammal gravsten, dess inskription nästan helt utplånad av tidens gång. ”Men vad för skatter?”

Gujong gnuggade sin haka och hummade. ”Det beror på vem du frågar. Vissa säger att det bara är guldpläterade venerater – förmögenheter i gammaldags mynt. Andra talar om mer exotiska ting. Nyrnas livsmetaller. Ädelstenar som lyser i mörkret. Någon påstår till och med att en baron fick med sig en bit av den där förbannade asteroiden.”

Emjala såg ut över kyrkogården. Platsen var stilla, men det fanns något i luften – något osagt, något levande under stenarna.

Gujong skrockade. ”Men du vet hur det är. Rykten är rykten, och ingen som letat har någonsin hittat något.”

Och ändå, tänkte Emjala, fortsatte folk att leta.

En dag var det något med Killins beteende som fick Emjala att stanna upp mitt i sitt arbete. Katten hade strukit omkring kyrkogården hela dagen, som om den letade efter något, men nu verkade den ha funnit sitt mål. Med den tjocka svansen höjd som ett banér krafsade den frenetiskt vid foten av en gammal, sned gravsten, där rötterna från närliggande träd börjat spränga upp marken.

”Vad har du där, din lilla spejare?” muttrade Emjala och närmade sig försiktigt.

Killin stannade upp, skakade på huvudet som om den ville rensa bort damm från sina känsliga morrhår, och sedan började den krafsandet igen, men mer metodiskt. Marken var lös här.

När Emjala gick ner på knä och försiktigt skrapade bort lite av jorden med handen såg hon det – ett metalliskt skimmer, svagt men tydligt, som om något djupt under marken ville visa sig. Ytan var mörk och såg ut att pulsera i det svaga ljuset. Killin hade hittat något, och om ryktet talade sanning, var det kanske en del av den förlorade skatten.

”Du har bra instinkter, Killin,” viskade hon och såg sig om. Men hon var inte ensam – någon hade börjat röra sig i utkanten av kyrkogården.

atten låg tät över kyrkogården när nyheten började sprida sig – en kropp hade hittats bakom ett av mausoleerna. Emjala hörde det först som ett viskande samtal mellan två andra parkarbetare, och sedan såg hon skenet från blåljus som brutit den annars eviga skymningen över den gamla begravningsplatsen.

Gujong muttrade och skakade på huvudet när han såg henne komma närmare. ”Jag sa ju att det här stället ruvar på mer än gamla kungagravar.”

Emjala stannade vid kanten av händelsen, där polisen redan spärrat av området. Kroppen låg där – en man med grundinska drag, hans rundade ansikte med näbb mera än läppar var kallt i knppa nattliga ljuset. Bredvid honom låg en spade, som om han haft bråttom att gräva, men aldrig hann slutföra sitt arbete.

”Han var ingen vanlig besökare,” sa en av poliserna, en äldre man med hårt dragna läppar. ”Någon visste att han skulle vara här. Någon ville se till att han aldrig lämnade.”

Emjala kände en svag darrning längst ryggraden. Skatten som skummisarna letade efter – kunde det vara det som drev mordet? Eller var det en del av ett ännu större spel, ett dolt maktskifte där någon annan planet försökte få sitt grepp om det galaktiska imperiet?

Det fanns frågor. Och hon anade att hon snart skulle dras djupare in i dem.

Det var sent när Emjala klev in på polisstationen, där det ännu luktade svagt av kaffe och elektriskt ljus. Hennes polisvän, numera kommissarien Davjong satt vid sitt skrivbord, hans uniform skrynklig efter en lång dag. När han såg henne, höjde han ett ögonbryn.

”Jag antar att det här inte bara är ett vänskapligt besök.”

Emjala satte sig mittemot honom och lutade sig fram. ”Det är något på gång, Davjong. Jag har hört saker. Och sedan hittades den grundinske mannen vid mausoleet.”

Han tystnade. Blicken gled mot dörren, som om han ville försäkra sig om att ingen stod där och lyssnade.

”Du borde inte ställa sådana frågor, Emjala.”

”Jag vet att det är farligt att tala om det, men du vet också att jag inte kan låta bli.”

Davjong suckade och lät handen glida över skrivbordet, där rapporter låg i oordning. ”Vi har fått antydningar om något större. Något som går ända upp till kejsaren själv.”

”Didrik II?”

Davjong nickade. ”Vi vet inte hur, men han är inblandad. Och maktsugna grundiner rör sig i skuggorna.”

Emjala lutade sig framåt. ”Men vad handlar det om? En maktkamp?”

Davjong såg på henne, hans ögon en skugga av trötthet och vaksamhet. ”Det är ett spel bakom kulisserna, ett som ingen utomstående får veta något om. Och jag avråder dig starkt från att försöka snoka vidare.”

Men det var för sent. Emjala visste att hon redan var indragen. Och om hemliga polisen verkligen hade öron överallt, hade de säkert redan hört det här samtalet.

Mötet med en grundiner

Nästa kväll var kylig, och skuggorna från mausoleet sträckte ut sig över grusgångarna. Emjala stötte på Untagan precis vid kanten av en lågt hängande stenportal. Den grundinska kvinnan hade en lugn röst, nästan behaglig, men hennes blick var vaksam.

”Han var en av oss,” sa Untagan, syftande på den mördade mannen. ”Vi samlas imorgon kväll för att minnas honom.”

Emjala var tveksam. ”Varför berättar du det för mig?”

Untagan lutade huvudet åt sidan. ”Du är en del av det här nu. Oavsett om du vill eller inte.”

Och innan Emjala hann säga något mer, var kvinnan borta.

Dagen därpå märkte Emjala att hon är skuggad.

mjala gick genom kyrkogårdens gångar, och känslan av obehag började smyga sig på. Något låg i luften – en närvaro. När hon vände sig om såg hon honom. En man, ensam, som verkade ha för mycket tid att spendera på just denna plats. Han gick inte efter henne direkt, men det var tydligt att han följde hennes rörelser.

Hemliga polisen. Hon kände det i märgen.

Hon hade redan tagit första steget in i något farligt. Nu var det för sent att backa.

Det var en stjärnklar natt där man tydligt såg galaxens band över himlen. Emjala smög in genom sidodörren till ett nedslitet värdshus vid flodens kant. En ensam lykta svajade utanför, och genom den dimmiga belysningen kunde hon urskilja Davjong, redan väntande vid ett ensligt bord i hörnet. Han såg trött ut – men vaksam.

”Det är värre än vi trodde,” viskade hon när hon satte sig.

Davjong höjde ögonbrynen och lutade sig närmare. ”Berätta.”

Hon sänkte rösten ytterligare. ”Viziren själv var på mötet. Jag såg honom.”

Ett skarpt andetag undslapp kommissarien. Han drog fingrarna genom sitt hår och såg bort mot dörren, som om han förväntade sig att någon när som helst kunde storma in.

”Om han var där personligen...” började han, men avslutade inte meningen. Han slöt ögonen ett kort ögonblick och skakade sedan på huvudet. ”Det betyder att han inte bara utnyttjar grundinerna – han manipulerar dem för att få bort kejsaren och själv ta tronen.”

Emjala kände hur ilskan brusade upp inom henne. Hon slog handen mot bordsskivan, inte högt, men tillräckligt för att Davjong skulle lyfta blicken skarpt.

”Hur kan han göra så här?” väste hon. ”Grundinerna tror att de spelar spelet, men i själva verket är det han som drar i trådarna. Och kejsaren. Didrik II är ung, han vet inte hur djupt detta går.”

Davjong suckade och lutade sig tillbaka. ”Det här är farligt, Emjala. Du är redan i skottlinjen. Hemliga polisen bevakar dig.”

Hon svalde hårt. Hon visste att han hade rätt. Men hon kunde inte lämna detta nu.

”Vad gör vi,” frågade hon tyst.

Davjong var stilla en lång stund innan han svarade. ”Vi måste samla bevis. Det räcker inte att du såg honom där – vi behöver något som kejsaren inte kan ignorera.”

Emjala knöt händerna. Det var nu hon insåg att hon gått från att vara en enkel parkskötare till att stå mitt i ett spel som kunde förändra hela Nyrnas framtid. Och hon var inte säker på om hon skulle klara det.

et var sent en kväll någon dag senare när Emjala stod vid den yttersta muren som omgav det kejserliga palatset i Nyrna. Hon hade händerna hårt knutna kring tygväskan där en kopia av en inspelning låg väl skyddad. Hon hade fått den av Davjong, som spelat in den vid ett möte med polismästaren och viziren. Den sistnämnda hade där avslöjat sina planer.

Hon kastade en blick mot Killin, som satt på huk framför henne, ögon intensivt låsta vid hennes. Det var katten som lett henne hit, Hon undrade vad som nu kunde hände.

Medan hon såg på Killin förändrades något i kattens hållning – pälsen tycktes svälla, musklerna pulserade, och det som en gång varit en graciös, smidig varelse började anta en ny form.

Killin växte. Inte bara i storlek, utan i närvaro. Pälsen blev sträv, tigermönstrad, klorna skar genom gruset när den reste sig. När den rörde sig lät det som knastrande sten mot metall.

”Jag kan bära dig,” kom en röst i hennes huvud. Den var djupare än hon förväntat sig, nästan uråldrig. ”Men du måste lita på mig.”

Hon tog ett steg fram, kände värmen från Killins breda kropp. Kattens ögon hade förlorat sin vanliga mildhet – nu var de skarpa, varnande, redo att möta faran.

”Låt oss göra det,” viskade hon.

Killin böjde sig ner och Emjala grep tag i hans päls och svängde sig upp på hans rygg. När hon satt stadigt tog den några steg från muren. Sedan vände den och satte fart. När de närmade sig muren hoppade den uppåt med en kraft som fick henne att dra efter andan. De seglade över muren, genom mörkret in i det kejserliga palatset.

Samtidigt försökte Davjong på sitt håll nå Yndor.

Den kejserliga trädgården låg stilla i nattens svalka, endast en lätt bris rörde sig mellan lövverket. Lyktorna som kantade gångarna kastade mjuka skuggor över stenplattorna, och doften av utslagna nattblommor svävade i luften.

I samma ögonblick som den unga kejsare Didrik II sett den otroliga synen av en tigerkatt komma galopperande genom hans trädgård med en kvinna ridande djuret, förstod han att någon stort var på gång. Han markerade åt den tillskýndande livvakten att ta det lungt. Han hälsade sedan kvinnan artigt och prisade den vackra tigerkatten. Så bjöd han dem till ett färdigt dukat bord som om han hade väntat på dem.

Vid bordet under en pergola av snåriga silverrankor satt kejsaren Didrik II och Emjala. Ett sent kvällsmål hade dukats fram – lätta rätter, enkla men välkomponerade, som om kocken förstått att detta var en måltid för reflektion snarare än överflöd.

Vid kejsarens stol stod en liten bur, som han bett en betjänt att hämta. I den satt en pipsork. Ett litet, kvickt djur med gnistrande ögon och en päls som såg ut att skifta färg beroende på ljuset. Kejsaren lyfte burens spärr, och med ett ryck for pipsorken ut i friheten.

Det var som en signal. Killin, som stått i sin tigergestalt vid bordets kant, förändrades på ett ögonblick. Musklerna slätades ut, den massiva pälsen drog sig samman, och snart var han åter en oleonkatt – smidig, snabb, med glödande ögon som av sin instinkt tvingades följa pipsorkens flykt.

Med ett språng kastade sig Killin efter djuret, tassarna svepte över stenplattorna, svansen höll balans medan han vräkte sig genom trädgården. Emjala såg en sida hos sin katt hon inte tidigare observerat. Men den unga kejsaren lutade sig tillbaka, ett leende spelande över hans ansikte. Tigerkatten hade halvt skrämt ihjäl honom, nu kunde han åter känna sig som kejsare.

”Det är något visst med oleonkatterna,” sa kejsaren efter han sett Emjalas min. ”Man kan aldrig helt förstå dem, men de förstår alltid oss.”

Emjala nickade. ”Killin har visat mig mer än jag kunnat ana.”

juset från lyktorna fladdrade när en ny skepnad trädde in i trädgården. Storamiral Donajak. Han var en stor och kraftig man, den första från planeten Jarit som gjort karriär i rymdflottan. Hans närvaro var självklar – hans steg säkra, hans hållning rak, som en man som redan förstått vad som väntade.

Kejsaren reste sig. ”Prisad vare Nyrnig att du kom så snabbt. Kvinnan här har mycket oroande nyheter.”

Storamiralen fick någonting mörkt över sina kraftiga drag. ”Är det så allvarligt?”

Och där, under trädgårdens stjärnbeströdda himmel, påbörjades det sista steget i vizirens fall.

Storamiral Donajak satt med en rak hållning i sin stol, händerna vilande mot bordskanten medan kejsaren Didrik II och Emjala lade fram de explosiva uppgifterna. Han lyssnade noga, hans blick allvarsam men inte omedelbart övertygad.

”Viziren?” sa han, med en antydan av tvekan. ”Ni menar att han planerar att störta kejsaren?”

”Han manipulerar grundinerna,” sa Emjala skarpt. ”De tror att de utnyttjar honom, men i själva verket är det han som styr spelet.”

Didrik II knöt händerna lätt över bordet. ”Han vill ha min tron. Det här är hans kupplaner, och om vi inte agerar nu, är det möjligt att jag blir avsatt innan gryningen.”

Det var i det ögonblicket som Yndor och Davjong anlände, och deras uppgifter gjorde all skillnad. Yndor lade fram direkta bevis – rapporter, dokument, och, viktigast av allt, inspelningen från en berusad man på polisstationen.

Donajak lyssnade noga på inspelningen. Han drack en klunk av sitt rosévin, satte ner glaset långsamt, och tystnaden bredde ut sig över bordet.

Så lyfte han sin högra arm och klappade på den. En genomskinlig skärm slog upp. En ansikte framträdde på skärmen.

”Marinpolisen,” sade storamiralen.

”Genast,” sade mannen på skärmen.

Efter några sekunde dök det upp ett nytt ansikte. Donajak började tala med mannen på jaritiska, modersmålet på deras hemplanet. Mannen svarade och försvann. Skärmen sjönk bort. Storamiralen sänkte sin arm.

”Viziren är snart gripen och arresterad,” sade han lugnt.

Kvällen var varm, stilla, och för ett ögonblick kändes det som om ingenting hade hänt. De fem satt där, drack rosévin och pratade om trivialiteter – konsten i palatset, de magnifika trädgårdarna, Nyrnas historia – som om ingen av dem just hade avgjort imperiets framtid. Vid Emjalas fötter låg oleonkatten Killin, tydligen mätt och belåten.

Men efter två timmar hördes ett surande. Donajak ursäktade sig, lyfte armen och slog åter lätt på den. Den genomskinliga skärmen dök åter upp. Ett ansikte framträdde. Mannen sade någonting kort på jaritiska. Kopplade bort sig och skärmen försvann

”Viziren är arresterad,” sade storamiralen.

Han såg på kejsaren. ”Han hålls fången i rymdflottans högkvarter. Han kommer inte att kunna påverka något mer.”

Kejsare Didrik II lutade sig tillbaka, exhalerade tyst, och såg upp mot natthimlen. ”Då var det avgjort.”

Sällskapet bröt upp. Imperiet var räddat.

atten var som mörkast när Emjala och Killin lämnade palatset. Staden hade förändrats för henne – den var inte längre bara stenlagda gator och dunkla gränder. Hon bar på en historia nu, en som hade format imperiets framtid. Killin, åter i sin vanliga gestalt som oleonkatt, rörde sig smidigt vid hennes sida, som om han också kände att något nytt låg framför dem.

Davjong gick med dem en bit, tyst, som om han vägde händelserna i sitt sinne. ”Du har förändrat något större än du själv kan förstå,” sa han till slut, och Emjala log svagt. ”Men jag vill helst bara gå hem och sova.”

Han skrattade kort och lade en hand på hennes axel. ”Det förstår jag. Sov, men var beredd. Kejsaren kommer att kalla på dig igen.”

Och det gjorde han. Bara några dagar senare satt Emjala återigen i palatsets trädgård, men denna gång var atmosfären helt annorlunda. Ett litet bord var dukat i en skuggad paviljong. Kejsaren log när hon närmade sig, och vid hans sida låg en liten ask, dekorerad med det kejserliga sigillet.

”Du har tjänat imperiet med stort mod,” sa han, och öppnade asken. En medalj glänste i ljuset. ”Den här tillhör dig.”

Emjala tog emot den, men visste att det inte var den viktigaste gåvan. Kejsaren såg hennes tankar och lutade sig fram. ”Men jag vet att du aldrig eftersträvat ära eller status. Därför vill jag ge dig något mer värdefullt – frihet.”

Han drog fram ett dokument, och när hon tog emot det såg hon att det var en formell pension, en säkerhet som skulle låta henne leva precis som hon ville.

”Du kan välja själv,” sa han. ”Men jag hoppas att du kommer finna ett hem där Killin kan sträcka ut sig som han behagar.”

Och det gjorde hon. Några veckor senare gick hon genom en frodig trädgård, en ny bostad större än hennes gamla, en plats där oleonkatten kunde jaga och ströva fritt. Killin låg vid hennes fötter, hans ögon glimmade av tillfredsställelse.

Men för Emjala kändes allt ovant.

Till Emjalas nästa bragd.
Till Första sida.