hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
| | | | |

Du är här: >> Avdelning >> Mörk materia


Publicerad 2019-08-15

Mörk materia som en personlig hypotes

Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren


J

ag är en person som haft många konstiga upplevelser under min livstid. Det började när jag var i fem-sex-åldern och vandrade på en stockväg i min faders hemkommun, Dragsfjärd på Kimitoön i Finland. På en stubbe precis på kanten av stockvägen låg en orm och solade sig. Vi upptäckte varandra ungefär samtidigt. Jag såg ormen på två, kanske tre meters avstånd och stelnade till. Samtidigt såg jag hur den lyfte på sitt huvud och började titta på mig. Jag kunde se att det var en huggorm.

Jag övervägde olika alternativ: Vända om och springa min väg; stå stilla och bevaka ormen. Dunkelt dök invändningar upp i mitt huvud och jag visste inte vad göra. Så jag blev kvar stående och hundraprocentigt intensivt bevakande ormen. Medan vi stod där orörliga och liksom fastlåsta i varandras blickar hörde jag plötsligt ormen tänka: Den är ung. Den är inte farlig. Så öppnade kräldjuret sin mun och väste varnande åt mig. Därpå vände det och ringlade bort från stubben och mig. Då visste att ormen var en hona, helt oförklarligt.

Genom åren har jag i tankarna återkommit till detta möte. Småningom insåg jag att ormen inte kunde ha tänkt på svenska. Rimligt är att anta att den tänkte på det binära elektroniska sätt som vi gör utnyttjande elektronernas två tillstånd: nordspinn och sydspinn. Jag måste ha en funktion i min hjärna som överför den binära informationen till fonologiskt språk, en översättningsfunktion. Men hur var det möjligt att ormens binära tankar kunde nå mig?

Ett medium för telepati

Fortfarande kan jag inte helt förklara överföringen till mig av ormens tankar. Men genom att vi koncentrerat tittade på varandra kunde det ha uppstått ett fält mellan oss. Det skulle ha varit det som förmedlade ormens tankar till mig. Att så kan vara fallet tyder också den detaljen att jag nåddes av uppgiften om ormens kön. Hela upplevelsen har fått mig att dra slutsatsen att telepati inte är möjligt utan någon form av överförande medium. Alla telepatiska experiment har ju misslyckats när man försökt föra över tankar genom en vägg; alltså försökspersonerna satt i var sitt rum. Min erfarenhet av telepati är att den telepatiska kontakten kräver en fysisk närvaro som tillåter en koncentration på den andra till 100 procent.

Observera att här talar jag om telepati på kortdistans. Människor har berättat för mig om upplevelser av telepati på långdistans. Det är inte säkert att det är frågan telepati utan troligare om någon form av vad som inom kvantfysiken kallas sammanflätning – t ex två elektroner som är samstämda oberoende av avstånd. Nu måste påpekas att en svensk fysiker vid namn Rikard Enberg bestämt förnekat att sammanflätning mellan två elektroner kan användas för kommunikation. Men han förenklar problematiken eftersom han aldrig tycks ha upplevt sekundsnabba långdistanskontakter över tid och/eller rum. Det kan då inte vara frågan om kommunikation mellan två subpartiklar utan om kommunicerande komplex plus en mystisk tunnel av något slag som fungerar som medium. Men detta är en annan historia.

Jag tror också att många inte förstår att de kan ta emot korta telepatiska budskap från mötande utan tror att de läser av den mötandes kroppsspråk. Det har komplicerat diskussionen om telepati.

Ett magnetiskt fält uppstår genom att fotoner hoppar fram och tillbaka mellan delarna som dras till varandra. Kan ett liknande fält uppstå vid telepatisk kontakt mellan djur och människa och mellan människa och människa? Och vad skulle då fältet bestå av? Fotoner? Elektroner? Eller eventuellt mörk materia?

Jag misstänker att fältet kan bestå av någon form av mörk materia. Detta fält av mörk materia skulle emellertid utgå från båda sidor och cirkulera genom varandra förande information från den ena till den andra och från den andra till den ena. Men detta är bara gissningar.

Vad som inte är gissningar är de två gånger som jag har upplevt mig ha sett mörk materia. Enligt all vetenskap är dessa upplevelser omöjliga. Därför har jag utvecklat en personlig hypotes om denna materia, som alltså inte går att se men som jag ändå har observerat.

”Dunkle Materie”

morkmateria3

En galax med omgivande halo av mörk materia markerad som en blå dimma. Bild från Internet.


År 1933 undersökte den schweiziske astronomen Fritz Zwicky (1898–1974) stjärnklustret Coma. Han lyckades bevisa att klustret innehöll förutom den ljusa materien en stor mängd av vad han på tyska kallade dunkle Materie – alltså dunkel materia. På engelska benämns denna hans upptäckt för dark materia – alltså mörk materia. Denna materia är emellertid osynlig för våra ögon och borde kallas så, men utan att veta det har engelska astronomer återfallit till den gamla vidskepliga tron att svart/mörkt är identiskt med osynligt.

Sedan har många fler astronomer mätt hastigheten på en galax. Alltid visade det sig att galaxerna snurrade runt med en fart som i förhållande till deras massa vara alldeles för stor. Farten borde slita sönder galaxerna. Alltså hade galaxerna en osynlig massa som gjorde farten möjlig.

När astronomerna och kosmologerna genom decennierna funderade över den svarta materien kom man till slutsatsen att mörk materia omger alla galaxer, alla solsystem, alla solar och planeter. Ja, det skulle vara mörk materia som ger universum struktur. Rimligt är också att anta att mörk materia inte bara omger allt som lever på jorden utan även finns i allt liv i någon form. Ty av all materia utgör den mörka materien 80 procent, vi som har utvecklats i den ljusa delen existerar i en marginal på 20 procent. Och i och med den mörka materien är så överväldigande måste all ljus materia på sätt eller annat vara indränkt i mörk materia.

Molnet av mörk materia

När jag var nio år gammal år befann jag mig sommaren 1944 i Karislojo i västra Nyland. Det var en dramatisk tid. Jag minns så väl den skrämmande tystnaden som bröt ut i den lokala affären när tolvnyheterna lästes upp i radion den 21 juni. Med ett kanske ofrivilligt mörker i rösten tillkänngav den att Viborg hade fallit. Under Vinterkriget hade det tagit 100 dagar; nu förlorades Viborg efter bara tio! Katastrofen verkade att stå för dörren!

Följande dag lekte jag för mig själv vid en brant. Därifrån man kunde se järnvägslinjen nere i dalen, stationen lite längre fram och vägen från stationen upp till den egentliga byn. Jag lekte en fantasilek, varvid jag hade vad vi kunde kalla fönstret för dagdrömmar öppet (det är ej att förväxla med fönstret för synen).

Mitt i leken på brantens kant tycktes plötsligt ett svart moln välla upp ur dalen omedelbart till vänster om mig. Jag förstod inte vad det var. En eldsvåda? Jag försökte skaka bort det fönster som ännu dominerade min hjärna. Några sekunder senare trädde gestalter fram ur molnet, som samtidigt tunnades ut. Vad jag nu såg var kvinnor och barn, som gick med tunga steg uppför backen från stationen i ett långt tåg. Nästan alla snyftade. Deras sorg var enorm. Molnet hade stigit upp från dem!

Det var frågan om kvinnor och barn som hastigt tvingats fly från sin bostäder på Karelska näset undan de anstormande sovjetryska styrkorna. Tåget av sörjande människor var en del av de många karelare, som hade transporterats i tåg till olika håll i Finland; den här stora gruppen till just Karislojo, där den tillfälligt skulle inkvarteras (troligen i en sommartom skola).

Nästa gång jag stötte på det mörka molnet var så sent som 2007. Min fru och jag hade rest charter till Golden Sands nära Varna i Bulgarien. Från vårt hotell gjorde vi en fotvandring till Aladzhaklostret, en promenad på kanske sju kilometer. Klostret visade ha varit inbyggt i en klippvägg, som var 40 meter hög. Det hade varit bebott av eremiter på 1400- och 1500-talen, kanske ännu på 1600-talet. Nedanför hade legat en stor köksträdgård, men detaljerna är okända. När man klättrade omkring på ställningarna och tittade in i hålorna kunde man se


Upp till nästa spalt



Aladzhaklostret2

Den rekonstruerade delen av det medeltida klostret Aladzha i Golden Sands nationalpark vid Bulgariens kust mot Svarta havet. Bild från Internet.


motstående hål i väggen för balkar på vilka hade spikats bräder som skydd mot vindarna från Svarta havet.

Efter att lyckligt ha tagit oss ner från den 40 meter höga klippväggen, fortsatte vi vår promenad till ett system av grottor som kallades för Katakomberna. Där hade på 400- och 500-talen bott kristna eremiter. Under Aladzhaklostrets storhetstid hade avlidna munkar gravsatts där. Katakomberna låg cirka 700 meter från klostret. Dit gick en gammal väg genom en skog där planterats lövträd från olika delar av Europa, en nationalpark som det handlade om. Vägen hade en gång gått upp och ned för små kullar, men nu var sänkorna igenfyllda så turisterna skulle ha en bekväm väg. När vi kom fram till Katakomberna var de emellertid stängda. Lite besvikna började vi promenaden tillbaka till klostret.

Denna del av promenaden började snart kännas lite enahanda: samma smala grusväg, samma halvexotiska lövträd. Jag fick för mig att börja föreställa mig hur ett tåg av munkar bärande en död kamrat kunde ha sett ut: En munk som gick i spetsen och svängde ett rökelsekar, en grupp på kanske sex munkar som bar den döde, kanske i en kista, sedan de övriga munkarna i ett led på två och två, alla sjungande entonigt.

Det var uppiggande att det gick att så enkelt att i fönstret för dagdrömmar skapa en relativt tydlig bild av processionen för 500 år sedan. Jag höll kvar den som en hyllning till munkarna medan vi närmade oss början av vägen till Katakomberna, som var den enda del som inte var påfylld.

Då hände att det började dyka upp svarta fläckar i övre delen av bilden i mitt fönster för dagdrömmar. Fläckarna blev småningom fler och fler. Det kändes irriterande. Jag tycktes inte kunna påverka denna utveckling. När de svarta fläckarna dominerade synbilden helt sköt jag den åt sidan och stängde fönstret. Då kom vi nästan genast fram till vägens början. Och när vi lämnat den kände jag oväntat en mycket stark sorg, kanske starkare än någon annan sorg jag känt.

Jag förstod inte genast varifrån denna känsla kommit. Vädret var vackert och vi båda tycktes må bra av promenaden. Men så gick det upp för mig att det var munkarnas intensiva sorg över en död kamrat jag kände. Denna känsla hade förmedlats av de mörka fläckarna som av sig själva uppstått i min synbild av dagdrömskaraktär – samma fönster som jag haft öppet när jag såg det svarta molnet i Karislojo sommaren 1944!

Min personliga hypotes

Jag hävdar nu att fönstret av dagdrömskaraktär är äldre än det fönster som vi ser omvärlden igenom. Det uppstod hos tidiga flercelliga varelser som före det hade utvecklat existensmedvetande (jag finns till!) och kroppsmedvetande (att jag t ex inte åt av mig själv). När denna varelse, som flöt omkring i vatten (som de fria mitokondriebakterierna gör än i dag), stötte till någonting försökte den bygga sig en bild av vad som fanns utanför den. Det skulle ha skett med hjälp av ett fönster som skapades med hjälp av mörk materia och som därför också kunde registrera mörk materia. Det skulle långt senare få dagdrömskaraktär när fönstret för den egentliga synen förverkligades.

Elektronerna, som så vackert bär information genom kroppens olika delar till hjärnan och i denna, klarar inte av att göra ett sådant förnster. Visserligen har elingenjörer lyckats att konstruera TV-skärmar med hjälp av elektroner, men att vi kan se TV:ns bilder har att göra med fotoner som filtren sänder vidare till våra ögon.

Vårt nervsystem skulle över huvud taget inte kunna fungera utan mörk materia. Atomkärnorna kan fånga upp och kontrollera elektroner, som troget snurrar runt kärnorna med ljusets hastighet och ser därför ut att bilda ett slags skal. Atomerna kan visserligen bygga upp nervcellerna, men de subatomära tubularer som kontrollerar elektronerna i nervcellerna klarar de inte att förverkliga, i förhållande till atomerna är tubularerna för små. Det är den mörka materien som kan hålla elektronerna fångna i de föreslagna tubularerna och som troligen också kan programmera dem så att raden av elektroner, som sänds iväg, har ett binärt budskap som hjärnan kan förstå.

Detsamma gäller synen. Vi kan tro att vi har en synbild i anslutning till ögonen, men vad ögonen gör är att mäta och värdera en information som fotonerna har med sig. Denna information sänds med hjälp av elektroner vidare till synsinnet, som hos människan befinner sig i bakhuvudet, och där transformeras till synbild. Denna synbild kan inte vara elektronisk utan den gestaltas med mörk materie, ty vi kan förnimma den direkt utan mellanhänder.

Mörk materia samverkar inte med vanlig materia – fotonerna far rakt igenom den – och därför skulle den inte vara synlig för våra ögon. Men den mörka materien tros däremot samverka med gravitationen. Enligt kvantfysiken skulle gravitationen bestå av partiklar, som benämns gravitroner. Reflekterar man över det stadiga, konstanta tryck (eller sug), som vår kropp och våra rörelser är utsatta för är gravitronernas rörelser onekligen intressanta. De tycks inte bara trycka mot vår kropp utan även vid minsta avvikelse från balansen försöka dra omkull oss. Samtidigt går gravitronerna genom hudens celler och alla kroppens inre delar känner av tyngdkraften. Slutsatsen tycks vara att gravitronerna är små och enormt många där de påverkar oss samtidigt som de ändå verkar vara av olika storlek - större för yttre tryck (eller sug), mindre för inre tryck (eller sug). Hur det verkligen är, har inte dokumenterats.

Bär känslorna

Perseus_x_o_r2

En s k komposit bild av stjärnbilden Perseus. Den har byggts upp av data från röntgen-, vanliga optiska och radioteleskop. Därmed tror man att den mörka materien kring galaxen överraskande börjar framträda. Foto NASA.


En slutsats som jag vågar dra av mina iakttagelser av mörk materia är att den tycks vara associerad till mänskliga känslor. Det svarta molnet ovanför tåget av de evakuerade i Karislojo uppstod ur deras djupa sorg. På gångvägen till Katakomberna vid Aladzhaklostret var det på något sätt genom partiklar av mörk materia som jag kunde erfara klosterbrödernas sorg 500 år senare.

Jag har börjat misstänka att all mänsklig aktivitet, där stor upphetsning ingår, ger ifrån sig moln av mörk materia: vid boxningsmatcher, hårda slagsmål, brottsplatser, demonstrationer och kravaller. Ja, när vi älskar omsluts vi troligen också av ett moln av mörk materia.

Dessa gissningar har vidare konsekvenser. Hela den värld av atomer och ljus som vi otvivelaktigt tillhör som levande, den baryoniska världen, saknar av allt att döma känslor. Men mörk materia skulle bära känslor, inte i sig själv men som en del av en varelses neurologiska maskineri. När mörk materia väl laddats med känslor består känslorna oberoende av tid. Tack vare samarbetet mellan baryoniska varelser och vissa typer av partiklar tillhörande mörk materia, som inte försvinner när den baryoniska varelsen upphör att fungera, får universumt långsamt känslor. Vad detta skulle betyda för kosmos utveckling står utanför min kunskapshorisont.

Det intensiva astronomiska undersökande av rymden ger upphov till ständigt nya överraskningar, som samtidigt gör universum gåtfullare. Nya iakttagelser visar t ex att alla galaxer och stjärnhopar roterar i samma takt. Här en bild som illustrerar hur galaxer oberoende av storlek rör sig i samma takt: Roterande galaxer. Vad styr denna synkronisering? Är det mörk materia?


Till menyn för Livsåskådning





© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.