Historiens Fenix
webbsajt för arkeosofiska studier

Publicerad 2022-05-15

Till bystatens försvar

Österhaninges ”heliga dalgång” återspeglar Sveriges förhistoria

En arkeosofisk undersökning av Sören G Lindgren

Karta Österhaninge kyrkbygd

Karta över Österhaninge kyrkbygd med de i texten omnämnda platserna utsatta. Karta Historiens Fenix.


Sveriges officiella historieskrivning säger att landets historia började på 1200-talet i och med Birger Jarl valde katolska kyrkan framom den grekisk-ortodoxa och öppnade Sveriges hamnar för Hansan. Men en del av de svenska kungarna uttrycker i sina namn en betydligt längre historia. En av Gustaf Vasas söner, Erik XIV (regeringstid: 1560–1568), räknade uppenbarligen med att det funnits 13 svenska kungar med detta namn före honom. Men så många fanns inte från och med 1200-talet. Dagens kung kallar sig Carl XVI Gustav. Han räknar vidare från en av Sveriges märkligare kungar Karl X Gustav (regeringstid: 1654–1660). Inte heller i fråga om honom finns det så många kungar med namnet Karl i Sverige under samma tid. Så hur har dessa regentnummer kommit till?

Omslaget till Magnus verk

Omslaget till den svenska översättningen av Johannes Magnus verk ”Goternas och svearnas historia”.

Svaret är ärkebiskopen Johannes Magnus mäktiga verk Goternas och svearnas historia. Biskopen skrev det på latin under sin landsflykt i Italien. Verket gavs ut av hans broder Olaus Magnus i Rom 1554. Det finns numera på svenska tack vare Kurt Johannessons utmärkta översättning. Det ger en god bild av kunskapsläget på 1500-talet. Den bygger på den antika kunskap som bevarats. Den blir därmed en kavalkad av omnämnanden av och referat från romerska och grekiska historiker. Ibland grälar författaren med andra samtida skrivande biskopar, vilket ger en känsla av närhet till 1500-talet. Inflätat i de refererade uppgifterna från de antika källorna har vi svensk muntlig tradition. Johannes Magnus påstår i boken att goterna och svearna hade styrts av sammanlagt 143 kungar och riksföreståndare. Svensk historieskrivning fr o m 1800-talet hävdar bestämt att det är påhittat och lögnaktigt.

Det finns också en annan källa till närmast Uppsalakungarnas historia, nämligen Ynglingasagan. Den skrevs ned av islänningen Snorre Sturlusson efter ett besök i Mälardalen på 1200-talet. Svensk historieskrivning har inte förmått analysera texten och påvisa vad som är myt och vad som kan vara sanning. Det gör Ynglingasagan till en opålitlig källa. Men jag hänvisar ibland till någon av dess uppgifter utan att garantera dess sanningshalt.

Men denna artikel handlar om Österhaninge kyrkbygd. Det är dock inte frågan om någon vanlig beskrivning utan mera djärvt som en en berättelse av en spegling av Sveriges förhistoria. Därvid kommer kungalängderna att hjälpa oss att hitta vägen genom förhistorien. Men vi måste också använda oss av ortnamnen eftersom bortsett från två undantag är ingen av bebyggelseenheterna i kyrkbygd arkeologiskt undersökta. Men som Uppsalaforskaren John Ljungkvist säger i sin doktorsavhandling så har ortnamn blivit alltmer accepterade som fakta i den moderna arkeologins vetenskapssammanhang (Ljungkvist 2006: 42).

Men den historia som ortnamnen i Österhaninge kyrkbygd berättar övertrumfas emellertid av en runsten nedanom Kikarberget. Denna runsten är enligt den envetna Haningearkeologen Roger Wikell (1965–2019) utförd i det tidiga 1000-talets stil. I den finns endast ett kors, men det tycks viga den heliga kyrkbygden till kristendomen! Österhaninge kyrkbygd skulle vara kristet döpt. Det är den ensam om i Mälardalen, ja, i södra Sverige!

I bröderna Lindströms mycket lättlästa men icke desto mindre mycket intressanta bok om Sveriges uppkomst hävdas att Sverige under sin förhistoria saknade en statlig organisation (Lindström & Lindström 2006: 15). Jag misstänker att de flesta som behandlar Sveriges förhistoria är överens med bröderna om detta. I denna artikel hävdar jag att det är fel.

Den kanadensiska historikern Charles Keith Maisels har nämligen gått igenom alla tidiga statliga organisationer i världen. Därvid upptäckte han att bortsett från utvecklingen i Mesopotamien, där stadsstaten (city state) föddes, byggde den allmänna utvecklingen på någonting han kallade för ”bystat” (village state). I denna artikel försöker jag visa att Sverige fick sin första bystat redan kring Kristi födelse. Under de följande tusen åren utvecklades den till att bli en medeltida stadsstat.

Porträtt av Carl XVI Gustaf

Hans majestät Carl XVI Gustaf i amiralsuniform. Kungens förnamn Carl skulle gå tillbaka till äldre järnåldern. Detalj av foto av Bruno Ehrs. Från Nationalmuseums samlingar.

Johannes Magnus föreställde sig att Uppsala var den självklara centralorten i Sveriges förhistoria. Men i dag verkar det snarare vara Västmanland, som först fick igång utvecklingen på äldre järnåldern i Mälardalen (Lindström 2021). Västmanland skulle ha fått impulser från Västergötland och Danmark. Men de övriga områdena i Mälardalen kom snabbt igång, åtminstone till en del tack vare kontakter med bl a goterna i dagens Polen.

Den tid vi talar om är äldre järnålder, också kallad förromersk järnåldern. På denna tid skulle teonymen Karl ha varit namnet på tidens huvudgud. Det var guden, som senare blev känd som Tyr, som kallades just Karl (Lindgren 1992). Jag skrev år 1992 en bok där jag försökte visa att detta var fallet: Problemet Kalvsvik. Men jag är inte arkeolog utan mera arkeosof – alltså en person som närmast med filosofiska metoder försöker förstå det mänskliga tänkandets långa tradition utifrån bildframställningar, myter, ortnamn med mera. För boken fick jag därför hjälp av arkeologerna Björn Ambrosiani och Roger Wikell. Sedan dess har mina historiska kunskaper av Österhaninge kyrkbygd fördjupats och jag kan se hur denna bygd återspeglar centrala strukturer i Sverige politiska utveckling från cirka 500 f Kr fram till 1200 e Kr.

Under bronsåldern var haningebygdens inte så många familjer förenade under någon sort hövding bosatt i Ribby. Han stod i sin tur under en ”storhövding” i Sorunda, i dag Nynäshamns kommun. De skulle ha varit förenade med andra hövdingar i ett slags stamförbund (Kraft 1999). Men efter år 1000 f Kr skulle bronsålderns värmeperiod börja avta. Nedkylningen kulminerade under sekelskiftet 500–400 f Kr (Ullén 2021). Perioden har döpts till ”Fimbulvintern”. Roger Wikell hävdar emellertid i en artikel i Haninge hembygdsgilles medlemstidskrift Glimtar från Haningebygden att fimbulvintern skulle vara en skrivbordsprodukt. Men en utvandring till Östersjöns södra kust inträffade. Och det anmärkningsvärda är att just de utvandrade grupperna sedan stod för en viktig del av folkförflyttningarna under folkvandringstiden på 400-talet e Kr.


Gamla kungatiteln ”druhtinaz”


Hur många år i första början av 400-talet f Kr som den stora köldknäppen pågick är än så länge okänt. I inlandet tycks det ofta ha hänt folk valde att bryta upp och flytta till södra Östersjöns glest bebodda kustområden. Men haningebygden var troligen inte lika sårbar. Som boende vid kusten hade befolkningen tagit en viktig del av sin näring från havet. Nu utökade man den till kanske 90 procent.

Treudd från Lyngsta i Sorunda

En treudd från Lyngsta i Sorunda som avritats av självaste Oscar Montelius (1843-1921), skaparen av svensk arkeologi. Treuddarna under Solberget i Österhaninge har mycket kortare uddar. Bild public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19464311

Men vid sidan om klimatförsämringen hade uppstått ett annat problem. När maten hotade att ta slut hemmavid tog folk sig för att segla utmed kusten eller rentav över Östersjön för att stjäla mat från andra som ordnat det bättre för sig. Haningebygden upptäckte snart att den behövde en snabbt mobiliserbar milis att försvara sig med mot pirater.

Hur man exakt bar sig åt i början av äldre järnåldern – för 2500 år sedan – går naturligtvis inte säga, men det verkar som om en gård utsågs att vara ledare. Det skulle vara den försvunna gården som låg på berget invid torpet Snörom. I min bok om Kalvsvik kallade jag den för Berga. Den låg mellan Jordbrogravfältet och Solberget (se karta). Under äldre järnåldern bar den med säkerhet ett annat namn, kanske Karlsbo eller kanske rentav just Karlsvi. Ägaren var en präst som också hade någon sorts militär utbildning; han var en krigarpräst som de keltiska druiderna. Han övervakade också Jordbrogravfältet, som givetvis inte bar detta namn utan troligare någonting i stil med t ex ”Karlefrid”.

Strax öster om mangården med gyttret av småhus låg själva viet, ett utomhuskultplats, vid foten av Solberget. Det bestod av två treuddar. De användes vid invigningen av unga män till krigare (Lindgren 1992). Treuddar var ett slags kultkonstruktioner, ty när de har grävts ut har det mestadels inte påträffats lämningarna av någon gravsatt person i dem. I Haninge var det Roger Wikell som hittade de två treuddarna vid Solbergets fot. De hade varit försvunna bland gräs och sly (ibid).

Enligt moderna arkeologiska uttolkningar skulle treuddarna symbolisera rötterna till världsträdet Yggdrasil. I det fall treuddarna var gravar skulle i dem ha gravsatts präster med särskilda kunskaper i världsträdets mytologi. Men det kan också ha varit så att särskilt namnkunniga präster/officerare hedrades genom att gravsättas i en treudd.

Österhaninge bondemilis kunde knappast mobilisera mera än 20-30 man. Det räckte inte långt om piraterna var fler. Men om Österhaningetruppen slogs ihop med Västerhaninge milis kunde man möjligen ställa upp med omkring 50 man, vilket var en förhållandevis stor trupp under seklerna före vår tideräkning. Just detta att man kunde ha behov av en större trupp än de lokala miliserna kunde mobilisera kan ha varit en bidragande förklaring till att Västerhaninges gravfält från äldre järnåldern, Åbygravfältet, låg en stenkast söder om ”Karlefrid” (Jordbrogravfältet).

Men efterhand som andra bygder i Sörmland organiserade sig med egna bondemiliser inleddes kring början av vår tideräkning en ny utveckling. Den var inspirerad från Tyskland där de olika stammarna övergick i att bli egna stater med ett valt statsöverhuvud. Det skedde under romerskt inflytande. Statsöverhuvudet titulerades druhtinaz. Det blev på svenska drott. Druhtinaz ledande tjänstemän kallades kuningaz. Den sista i Europa som använde titeln druhtinaz var frankernas Karl Martell (686–741) av merovingernas ätt. Det skedde efter det han besegrat en arabisk här vid Poitiers (eller Tours) år 732.

Druhtinaz residerade i och regerade från en stor hall. Karl Martell var major domus vid det frankiska Neustriens stora, kungliga hall; den bar namnet Ragenfrid! I bystatens system var den högsta ansvariga för hallen, just major domus. Karl Martell formellt ståthållaren men i praktiken ett slags statsminister med våra termer.

Här i Norden blev en stor omålad trähall grå med åren. I det konservativa finska språket betydde det att byggnaden blev halli (alltså grå). Emellertid, en förfinskning av det svenska ordet ”hall” lyder halli. Så orden grå och hall sammanföll och från det härledde det finska språket hallitus ”regering” och hallita ”regera”.

I druhtinaz stora hall firade överhuvudet också stora fester med sina rådgivare, fogdar och livvakt. Den extatiska stämning som kunde råda under en fest i en sådan hall finns beskriven det anglosaxiska Beowulfkvädet.

Arkeologin har påträffat en hall av särskilt intresse på Helgöboplatsen (200–500 e Kr) på Helgö i Ekerö kommun. De tidiga utgrävningarna på 1950-talet leddes av professor Wilhelm Holmqvist. Fram till 1980 kartlades sju husgrupper, fem gravfält och en fornborg. Det fanns lämningar av flera halliknande byggnader. Men en i bostadsgrupp 2 bär prägel att vara en statusbyggnad. Den kunde ha använts av drotten av Södermanland. Men dateringen är vendeltid så det tyder på att en Uppsalakung gästade där (Ljungkvist 2006: 59-65). Men allmänt sett så hände att när hallarna blev tillräckligt gamla och nedlusade brändes de ner. En ny uppfördes på samma plats för att inte störa balansen i världen. Den vendeltida hallen kan mycket väl haft en föregångare på romersk järnålder (1-400 e Kr) och då tillhört drotten av Södermanland.

Det kan misstänkas att det funnits många hallar som tillhört drotten av Södermanland, t ex i Hundhamra/Norsborg i Botkyrka, på Selaön mitt i Mälaren, i Strängnäs och i Sorunda i nuvarande Nynäshamn kommun samt troligen på fler platser. Men inga stora gravhögar tyder på att drotten avlidit på de nämnda orterna utom i Sorunda. Vad som är särskilt intressant där är en fem meter hög storhög, som står än idag strax utanför Sorunda kyrka. Därtill finns flera håll i Sorunda högar som är högre än två meter och därmed kan räknas till s k kungshögar. Det är mycket möjligt att många drotter av Södermanland valde att leva sina sista dagar i Sorunda och kom att gravsättes där.

I närheten av druhtinaz hall kunde en stad växa fram för att betjäna hallens behov. Det hände på många håll särskilt i den keltiska världen. Men också senare på vikingatid i Sverige, där kungens hall fanns på Adelsö och den betjänande staden var Birka. Enligt den kanadensiska historikern Charles Keith Maisels utgjorde denna lösning, som han kallar bystaten (village state), huvudfåran i samhällenas utveckling; Västasiens och Medelhavets stadsstat (city state) var ett undantag (Maisels 1993).

Sedan i Europa under folkvandringstid och början av kontinentens högmedeltid kallade sig statsöverhuvudena i Europa mestadels för rex efter romersk modell. Titeln druhtinaz blev bortglömd, fast Karl Martell ännu kom ihåg den. Slutligen på 700-talen tycks lokala former av kuningaz (på svenska ”konung”, på danska ”konge”, på engelska ”king” o s v) bli förhärskande.


Kungarna med namnet Karl


Men i början av vår tideräkning skulle alltså folk i området runt Himmelsfjärden, som under forntiden var vägen till Mälaren via sundet vid Södertälje, ha tyckt att det var dags organisera Södermanland efter tysk modell. Hur det gick till vet vi inte. Men de stora gravhögarna i Sorunda tyder på att där residerade mången vald drott. Fram till 400-talet fanns troligen flera statsöverhuvuden i småkungadömet Sörmland som småningom bar det nu sekulariserade namnet Karl (man talade om Tyr, inte längre om Karl). Det skulle vara från denna bortglömda tradition som vår nuvarande kung, Karl XVI Gustaf, hämtat sitt namn.

För att Södermanland skulle bli en egen stat med en drott som statsöverhuvud inrättades ett system med en tjänsteman, d v s en fogde på en Tunagård i varje bygd. Denne fogde titulerades troligen, paradoxalt nog, någonting i stil med kung (han var ju som sagt drottens tjänsteman). I Finland har bevarats den gamla seden att när det utförs ett kollektiv arbete kallas den utsedda ledaren kuningas. I lettiskan blev titeln kungs så vanlig att den kom att motsvara svenskans titel ”herr, herre”. För att skilja äldre järnålderns kungliga tjänstemannatiteln ”kung” från senare tiders förkortning av titeln konung, kommer i denna artikel den förra att konsekvent skrivas med citationstecken.

Österhaningebygden tycks sakna en Tunagård. Men lämningarna av en tidigare okänd gård upptäcktes ligga strax norr om Kikarberget när motorvägen mot Nynäshamn skulle byggas. Det var troligen Österhaningebygdens försvunna Tunagård. Nu invänder troligen någon att det finns inga bevis för att denna järnåldersgård skulle ha varit en Tunagård. Men gården hade sitt gravfält uppe på Kikarberget, faktiskt rakt ovanför. En del av gravarna är i den stil som gravarna kring många Tunagårdar i Sörmland har. Gravarna bekräftar att det var en Tunagård!

”Kungen” på Tunagården nedanom Kikarberget lät bygga en trappa upp till det lilla gravfältet uppe på berget. Varje trappsteg är konstruerat av en flat sten av gnejs. Trappan fanns kvar på tomten till en av sommarstugorna när jag besökte platsen på 1990-talet. Det verkar som arkeologerna aldrig upptäckt denna 2000 år gamla trappa, i sig en sevärdhet, ett bevarat fornminne med en ålder i klass med Pompeji. Om trappan i dag inte är riven, så borde den på något sätt skyddas för framtida generationer att förvånas över.

Det är möjligt att Tunagården försvann därför att den närmaste arvingen hade gift sig in i Berga gård. När han eller hon oväntat även blev innehavare av Tunagården kom de båda gårdarna att slås ihop. I sin tur försvann sedan stora Berga gård någon gång under vikingatid, troligen därför att det inte fanns några arvingar. De stora ägorna delades upp i tre enheter, som sedan kom att betraktas som ett kollektiv och kallas Kalvsviksbönderna.

Tunagården nedanom Kikarberget skulle ha förblivit bortglömd och försvunnen om det inte varit för att bygget av motorvägen mot Nynäshamn förde dess lämningar i dagen. En annan gård som nästan helt försvunnit men inte blivit helt bortglömd är Lundby gård öster om Kikarberget. Den verkar att ha anlagts på 400-talet och det på initiativ av ”eirik drott” av Uppsala.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen på Södertörn men också i de flesta delar av dagens Sverige hade varit ganska dynamisk under seklerna efter Kristi födelse. Det sammanhängde med utvecklingen i Medelhavsområdet. Millenniet före Kristi födelse såg kelterna bygga ut sitt omfattande handelsnät, Kartago växa till en stormakt och sedan ödeläggas, de grekiska stadsstaterna blomstra samtidigt som det krigiska Rom erövring för erövring utvidga sitt imperium. Den här omfattande förändringen påverkade även Sverige och ledde till bystatens införande i landet kring Kristi födelse.

Men under de fortsatta seklerna kom Romarriket att kraftigt påverka utvecklingen i Sverige. Arkeologen Ulf Erik Hagberg (1932–2012), berömd för sina utgrävningar av offerplatsen i Skedemosse på Öland på 1960-talet, har argumenterat för att särskilt östgötarna började bedriva handel med romarna via Polen och Ukraina till Ungern. År 35 e Kr hade Ungern blivit den romerska provinsen Pannonien. I och med att Roms expansions upphört och det inte mera fanns krigsfångar som kunde göras till slavar uppstod en stor efterfrågan på trälar (romarnas ekonomi byggde på slavarbete). Slavarna importerades till en stor del via Pannonien och fördes norrifrån längs Bärnstensvägen (vilket inte omnämns i de flesta källor på Internet). Bärnstensvägen borde egentligen heta ”den germanska slavtraden”. Det var germanerna som tog slaver till fånga och sålde dem till ungrare i Pannonien, som sedan förmedlade dem vidare. Östgötarna kan ha deltagit i dessa skamliga affärer, men man upptäckte snart att det var enklare och sälja läderhudar till romarna. Den romerska hären hade ett obegränsat behov av läder till sin rustningar.


Handeln med romarna


Hagber har argumenterat för att östgötarna på 200- och 300-talen e Kr lade om sin ekonomi från sädesodling till boskapsskötsel (Hagberg 1970). Det skulle kräva stora betesmarker, vilket fanns, men också stora ladugårdar för vintertid. De sistnämnda har ännu inte upptäckts, varför det föreligger en skepsis inför Hagbergs hypotes. Däremot har påträffats i många gravar i Östergötland så kallade krumknivar som användes för läderberedning. Även i de stora äldre järnåldersgravfälten i Haninge har hittats sådana knivar (Äijä 1985).

Bärnstensvägen genom östra Centraleuropa

Den polska historieprofessorn Jerzy Wielowiejski har föreslagit att Bärnstensvägen genom östra Centraleuropa skulle ha gått som markerat med rektangulära prickar på kartan. Denna karta utgör endast en del av Wielowiejskis spekulationer. Han tror att Bärnstensvägen kan ha börjat i trakten av S:t Petersbrug och gått ända till Venedig i Italien. Map by DI Richard Resch - http://de.wikipedia.org/wiki/Datei:Bernsteinstrasse.jpg, Copyrighted free use, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12050654.

I slutet på äldre järnåldern skedde en expansion i bebyggelsen i östra delen av Österhaninge kyrkbygd. Nya gårdar inrättades på mark som lagts bar av landhöjningen. Bönderna här följde inte bygdens urgamla praxis att gravsätta sina döda på Jordbrogravfältet utan grundade egna gravfält. De var troligen ekonomiskt friare, kanske som en följd av just den långväga handeln med romarna – den romerska härskande klassen efterfrågade också bl a pälsverk i stor omfattning.

Troligen för att vinna kontroll över denna handel – och få en del av vinsten; en drott under äldre järnåldern hade inte så stora inkomster! – som någon drott fick idén att slå samman Mälardalens småkungadömen. Kanske fungerade också folkvandringstidens oro på kontinenten som en inspiratör.

Rykten och uppgifter om händelserna nådde också Sverige. Bland de tidiga sensationella nyheterna var germanernas seger över romarna vid Hadrianopel i Thrakien den 9 augusti 378. Slaget avgjordes av goternas kavalleri. Men under slutet av 400-talet kom också Haningebor som enrollerat sig i folkvandringstidens krigståg tillbaka hem. De flesta var rika, en del mycket rika. En sådan hemvändare gravsattes efter att ha avlidit i en kammargrav strax väster om Kikarberget. Så information om vad som hände på kontinenten kom på många vägar till Sverige. Det är sålunda möjligt att en grupp goter, som kommit och hälsat på t ex drotten av Västmanland, gav denne idén att ställa upp ett eget kavalleri. Det var troligen inte mer än en skvadron på kanske 30 ridande kavallerister. Men det fick fotsoldaterna i Mälardalens småkungadömen, Uppland, Roslagen, Södermanland och Närke, att vika. Snabbt underlade sig drotten av Västmanland de gamla småkungadömena och började titulera sig erik drott, d v s i moderna termer ”allenarådande konung”. Jag måste påpeka att detta förslag om en ny början på utvecklingen under slutet av äldre järnåldern är närmast spekulativ.

Tre typer av krumknivar

Krumknivar, som användes för bearbetning av läder i Sverige, indelades av Ulf Erik Hagbergs i tre typer. Från vänster Ölandstypen, som har tången placerad ungefär mitt på bladet som är symmetriskt svängt i förhållande till tången. I mitten den S-formade kniven, har tången placerad som en förlängning av bladets ena sida. Typen till höger saknar helt skaft. Efter Hallgren 2012.

Enligt Ynglingasagan skulle Uppsala haft en drott vid namn Ingvald Illråde, som var den som under brutala former kuppade till sig överhögheten över Mälardalens andra småkungadömen (Sturlasson 2020). Ingvalds far skulle ha varit Bröt-Anund (vägbyggaren Anund). Men det berättas som folklig tradition att Bröt-Anund skulle vara gravsatt i den stora Anundshögen i Badelunda vid Västerås. Mycket tyder, enligt mig, på att utvecklingen började just i Västmanland och Ingvald Illråde skulle ha varit drott av Västmanland. Men sedan kom maktens tyngdpunkt att förflyttas till Uppsala. Där såg man till att Ingvald presenterades som drott av Uppland.

Fyrahundratalet e Kr var ett oroligt skede också i Sveriges historia. Det vittnar de många fornborgar som byggdes under detta sekel. En möjlighet är att fornborgarna byggdes för att skydda det egna småkungadömet. Men fienden kan också ha kommit över havet, särskilt kurerna från Lettland satte åt Östergötland på denna tid. Liver och ester bidrog enligt Ynglingasagan med räder mot Mälardalen (ibid). Behovet av ett gemensamt försvar kan ha gett upphov till en sammanslagning av småkungadömena.

För att markera uppkomsten av ett enda rike i Mälardalen skottades kanske den första av storhögarna i Uppsala upp, någon gång på 400-talet. I Österhaninge kyrkbygd inrättades Lundby gård öster om Kikarberget som arbetsplats för Uppsaladrottens ”kung”/fogde i denna bygd. Det var på denna tid en mycket stor gård, som sträckte sig genom skogarna ända upp till dagens Handen. Det betyder gott om bete för en stor kreatursflock. Lundby-”kungen” deltog med största sannolikhet i handeln med Romarriket. Det är inte heller omöjligt att de omgav sig med en beriden livvakt.

När det gäller ortnamnet Lundby så betyder förleden ”Lund-” helig. Slutleden ”by” betydde gård under järnåldern. Så toponymen Lundby skulle betyda ”den heliga gården”. Notera även att Kikarberget hette Lundsberget ännu i början av 1800-talet (Wikell 2011), alltså ”det heliga berget”.

Men erik drott i Uppsala nöjde sig inte med Mälardalen. Han lade under sig östgötarna, kanske i slutet på 400-talet. Sedan kom västgötarna på tur i början på 500-talet. I ett slag där Uppsaladrottens kavalleri måhända fällde avgörandet erövrades Västergötland. Som en bekräftelse på att Uppsaladrotten nu ägde tre kronor skottades kanske de två andra storhögarna i Gamla Uppsala upp.

Porträtt av Erik XIV

Erik XIV avbildad i kunglig praktrustning. Texten upptill säger: ”Svedorum, Gothorum, Vandalorum Rex” (Kung av svear, götar och vandaler). Hans far Gustaf Vasa kallade sig kung av svear, götar och vender. Med vender avsågs inte de slaviska venderna i södra Östersjöområdet utan dåtidens finländare. ”Vend” var fornfinskans ord för broder. De östersjöfolk som talade finsk-ugriska språk kallade sig utåt för bröder alias ”vendit” eller ”vendejä”, försvenskat till vender. Foto SO-rummet.

Men sedan hände att en erik drott av svear, östgötar och västgötar kom till insikt att hans titulatur hade blivit föråldrad. Enligt Ynglingasagan skulle han ha hetat Dyggve. Han började kanske på 600- eller 700-talen att kalla sig ”konung” i kontinental stil. Därmed blev även tjänstemannatiteln ”kung” omodern (men kom att fortleva som en förkortning av konung). I stället tog man fram en äldre prästerlig titel, erilar, som under vikingatid blev ”jarl”. Engelskan har en motsvarande titel: earl. Den skulle komma från saxiskans ealdorman, åldersman. Men det var inte frågan om en person av hög ålder utan om vem som var äldst i betydelsen mest erfaren, mest kompetent. Chefstjänstemännen gavs titeln erilar, som till en början alltså betydde ”mest kvalificerad”. Den utvecklades till jarl och blev t o m ärftlig i vissa mäktiga släkter. Sverige fick en klass av jarlar under kungen.

Nu föreslår jag att Lundby kronogård förlorade sin status och en ny, stor gård inrättades någon gång under vendeltid (550–800). Den omfattade både det gamla Lundby och nuvarande Hässlingby samt Husby. Denna verkliga storgård kan ha kallats Hässlinge, som Lars Robin Nyman föreslår i sin magisteruppsats (Nyman 2010). Frågan är om inte någon vendeltida erik drott lät uppföra en hall som centrum i en kungsgård i Hässlinge. I gravfältet väster om nuvarande mansgård för Hässlingby finns två storhögar, som kunde vara kungshögar, d v s en erik drott skulle ha gravsatts i var och en av dem. Men det finns storhögar med minst en diameter på 20 meter även i Alvsta/Ormsta och Nora i Västerhaninge (Hamilton & Larsson 2022). Vi behöver inte anta att det skulle ha varit kungligheter som gravsatts i dessa högar utan lokala stormän.

Men sedan kring år 800 moderniserades ledungssystemet och Husby bröts ut och fick ansvaret hela haningebygdens ledungsflotta. Lundby avskiljdes från Hesslinge och delades i fyra olika jordbruksnheter. Om kronan innehaft storgården Hesslinge skulle den ha sålts och den nya ägaren, troligen en jarl, döpte om gården till Hesslingby. Att Hesslinge bröts upp kring år 800 pekar på möjligheten att en eller flera erik drott under något skede av vendeltiden behövde ett högkvarter för sjöoperationer med den äldre versionen av ledungsflottan (där de lokala skeppen organiserades genom Husabyar). Storhögarna Alvsta/Ormsta och Nora i Österhaninge kan ha varit ett slags nödgravsättningar efter någon form av kungliga olyckor till sjöss. Men allt detta är än så länge spekulationer.

Jarlarna var inte längre präster eller med en vikingatida term goder. Goden för Österhaninge kyrkbygd under vikingatid handhade Tors kultplats, som låg uppe på en bergsknalle, Kycklinghagsberget. Den har tolkats som en fornborg, men var sannolikt kultplats. Troligtvis bodde goden på den gård nära detta berg som skulle bli Sanda.


En helig mark


Runstenen nedanom Kikarberget

Runstenen vid Kikarberget stod upprest på 1920-talet, då bilden är tagen. Sedan låg den på marken och var svår allt hitta bland allt gräs och sly. Men 2019 restes den igen. Stenen är 228 cm i längd och 145 cm i bredd. Runtexten i korset viger Österhaninge kyrkbygd till kristendomen. Foto: Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) genom Alf Nordström.

Någon gång på 1000-talet fick Österhaninge en träkyrka på den plats där den nuvarande stenkyrkan står. Kyrkan byggdes inte långt från Hässlingby gård. Religionen som då omfattades fr o m 1000-talet var troligen grekisk-ortodox. När Birger Jarl valde den katolska versionen av kristendom innebar det i Österhaninge kyrkbygd att träkyrkan revs och en ny stenkyrka uppfördes. Den blev större än de många stenkyrkor som byggdes på 1200-talet i Sverige. Det skulle ha varit en följd av ett inflytande från Tyska orden. Det var den som styrde Lettland och Estland, men hade en svensk filial i närheten av vad senare blev Årsta herrgård.

Österhaninge kyrkbygd återspeglar på detta sätt utvecklingen i Sverige från äldre järnåldern till vikingatiden och början av medeltiden. Men bygden är märkligare än så. Den är också helig. Det började på bronsåldern då det byggdes på Kikarberget vad Roger Wikell kallar för en harg, en form av kultplats (Wikell 2011). Den består av två stensättningar inhägnade av en låg stenmur. Sedan väster om den uppfördes Tunagårdens gravfält. Kikarberget kallades ännu på 1860-talet för Lundsberget (ibid). Och ”lund-” betydde då helig plats, helig mark. Wikell berättar att utanför Strängnäs grävde arkeologer ut en plats som heter Lunda. Vid utgrävningen hittade man själva offerlunden och en hall. Någonstans på Lundbys marker i Österhaninge kyrkbygd finns liknande lämningar gömda i marken.

Närbild av korset på Hesslinbystenen

Närbild av korset på Hässlingby Sö 264. Bild från Internet.

Österhaninge församling har låtit bygga en ny kyrkogård från Klockarlötsvägen ned till den långsträckta dal, där Lundby och Tuna försvunna gårdar en gång låg. Från begravningskapellet vid kanten av kyrkogården är utsikten mot dalen förödande vacker. Det som är det mest fascinerande med denna utsikt är att den är bokstavligen välsignad. På nordöstra sidan av Kikarberget ligger en runsten, som arkeologerna kallar ”Hässlingby Sö 264”. Det är en stor sten med ett kors och en runinskrift. Roger Wikell har lyckats tolka den egendomliga texten på stenen. Om inskriften läses från vänster till höger och nerifrån upp, får vi runföljden: fadiirt. Den kunde transkriberas till Fader Dei, på modern svenska ”Fader Gud”. Om man så vill kan denna inskription också läsas på svenska ”Gud Faders [land]” (Hallström 2020). Det ska förstås så att med inskriften vigs den heliga mark, som dalen var redan på hednisk tid, till kristendom (Wikell 2011).

I Stockholmsområdet och Mälardalen och egentligen hela Sverige söder om Norrland är Österhaninge kyrkbygd den enda mark, som är vigd till Vår Herre, ja den enda dalgången som verkligen är kristnad! Vore det inte något för Svenska kyrkan och inte minst Österhaninge församling att ta vara på?


Till Historiemenyn
Till Första sidan.


Publiceringshistoria: Utlagd första gången 2022-05-12. Uppdaterad med ny layout 22-05-15.



Referenser

Aspberg & Nilsson 2010: Karin Aspberg och Sune Nilsson: Gårdar i Österhaninge: Kyrkbygden. Haninge hembygdsgilles skriftserier nr 35.
Hagberg 1970: Ulf-Erik Hagberg: Studia Gotica : Die eisenzeitlichen Verbindungen zwischen Schweden und Südosteuropa. Vorträge beim Gotensymposion im Statens historiska museum, Stockholm.
Hallgren 2012: Anna-Lena Hallgren: Skännige. Ett gravfält från äldre järnålder samt ett hus och två gravar från sen vikingatid-medeltid. Stiftelsen Kulturmiljövård. Rapport 2012:89.
Hallström 2020: Anders Hallström: Kommentar till artikeln Hässlingbystenen äntligen rest!, 2020-08-22 kl. 16:32. (https://www.haninge.org/2020/01/12/hasslingbystenen-antligen-rest/)
Hamilton & Larsson 2022: John Hamilton och Fredrik Larsson: De förhistoriska gårdarna i Ribby. Haningebygden nr 40.
Kraft 1999: John Kraft: Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, Upplands-Bro.
Lindgren 1992: Sören G Lindgren: Problemet Kalvsvik: en undersökning om bortglömda gudar. Hanvedens Förlag.
Lindström 2021: Jonathan Lindström: Den guldprydda järnprinsessan Populär Arkeologi nr 6/2021
Lindström&Lindström 2006: Henrik och Fredrik Lindström: Svitjords undergång och Sveriges födelse. Albert Bonniers förlag.
Ljungkvist 2006: John Ljungkvist: En hiar atti rilR. Om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala och Mälaren under yngre järnålder. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet
Magnus 1554: Johannes Magnus: Goternas och svearnas historia. Översatt till svenska från latin av Kurt Johannesson. Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2018.
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilisation - From hunting and gathering to agriculture, cities and the state in the Near East. 1990. Routledge 1993.
Nyman 2010: Lars Robin Nyman: Husbyar och hamnar på Södertörn. Magisteruppsats, Stockholms universitet.
Sturlasson 2020: Snorre Sturlasson: Ynglingasagan Översättning till svenska av Emil Olsson. Mimer bokförlag, Göteborg.
Ullén 2021: Inga Ullén: Kort klimathistoria. Historiska museets hemsida, läst 2021-12-19 (https://historiska.se/upptack-historien/artikel/kort-klimathistoria/)
Wall 2003: Åsa Wall: De hägnade bergens landskap. Om den äldre järnåldern på Södertörn. Stockholm.
Wikell 2011: Roger Wikell: När hedniskt land kristnades. Glimtar från Haningebygden nr 2/2011
Wikell 2006: Roger Wikell: En härd i Hanveden Glimtar från Haningebygden nr 3/2006.
Äijä 1985: Karin Äijä: Det stora gravfältet vid Åby i Västerhaninge och dess märkliga gravformer. Fornvännen 1985/121.