Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

A

llting går att omvandla till information. Det var en av cybernetikens tidiga insikter. Detta faktum fick fysikern Stephen Hawking (1942–2018) att inse att all materia som sugs in i ett svart hål lämnar sin information i händelsehorisonten för det svarta hålet.

Här måste vi göra en avvikelse och förklara termerna. En händelsehorisont bildas av gränsen för gravitationskraften från hålet. När ett utifrån kommande objekt passerar horisonten finns ingen återvändo, men före det kan man ännu vända. Händelsehorisonten skulle fånga upp den information som en bit materia bär på. Det kunde ske i form av tvådimensionella hologram, alltså som ett slags bilder av den materie som passerar på väg in mot hålet.

Bild av två svarta hål
Astronomerna har lyckats ta bilder av två svarta hål (som inte är några hål utan utan en enorm, sammanpressad himlakropp). På bilden t h ser vi det roterande återskenet från händelsehorisonten från det gigantiska svarta hålet i galaxen M87, en av de största i det kända universum. M87 har en kropp som roterar medurs runt sin axel med så hög hastighet att ytterkanten av den mörka himlakroppen är uppe i ljusets halva hastighet (Ravisetti 2022). Den höga bilden åter visar Vintergatans svarta hål. Det går under namnet Sagittarius A. Bild: Event Horizon Telescope collaboration / ESA.

En atom är så liten att vi inte kan se den. En bild av en atom måste vara lika liten, men varav skulle den bestå? Det finns inget svar i dag. Därför framlägger jag här ett förslag, som emellertid är spekulativt. Om du i den unge Wittgensteins anda anser att det är bättre att tiga än spkekulera, är det bäst att du slutar läsa här!

Jag föreslår nämligen att en bild av en atom kunde vara uppbyggd av partiklar av mörk materia. Förslaget bygger på det faktum att 80 procent av all materia är osynlig, varför den kallas mörk. Jag menar att mängden mörk materia är så omfattande att den inte bara omger himlafenomen, alltså galaxer, solsystem och planeter, som ett slag osynliga moln, utan finns även runt och i allt levande.

Att händelsehorisonten runt en svart hål bevarar tvådimensionella bilder av allt som sugs in i det svarta hålet, kan kanske förklaras på två möjliga sätt. Det ena är att mörk materia gör motstånd mot den starka gravitationen hos det svarta hålet och kommer att samlas i händelsehorisonten. Det andra är att graviationskraften i sig består av mörk materia och stöter ifrån sig mörk materia i den materia som dras in i det svarta hålet. Kanske det finns ytterligare en tredje möjlighet, vilket vi får se när gåtan så småningom löses.

Hos människan

En av de märkliga inslagen i processerna i den mänskliga kroppen är det förhållandet att cellerna byter ut alla sina atomer vart sjunde år. Gaia-hypotesen hävdar att livet på jorden kontrollerar planeten och dess utveckling. En anhängare av denna hypotes, Lennart Witt, har mejlat Historiens Fenix med ett uppslag. Han föreslår att detta byte av atomer utgör en del av ett flöde där de levande varelserna bara är former i det. Det kan hända att det är möjligt. Men jag står närmare tanken att bytet av atomer handlar om information. Med nya atomer som ersätter de äldre får den levande cellen kunskap om vad som långsiktigt sker i miljön.

Med detta påstående postulerar jag att varje atom är mer än bara en kärna med elektroner som roterar runt denna kärna. Alla atomer skulle också vara på något sätt pudrade av mörk materia. Det är den som skulle vara informationsbärande.

Det sistnämnda påståendet rymmer antagandet att mörk materia-partiklar är mycket mindre än atomerna och deras partiklar. Kanske är de rentav mindre än de kvarkar, som bygger upp fyra fundamentala naturkrafterna, elektromagnetism och tre former av växelverkan och består av bosoner. Men även gluonerna, fotonen, W- och Z-bosonerna består av kvarkar. Därtill kommer Higgspartikeln, som gör att den själv och andra partiklar har massa. Den är en boson och sammansatt av kvarkar.

Om mörk materiapartiklar är mindre än kvarkar kunde det kanske förklara varför de tycks vara osynliga. De kunde bestå av någon form av vågrörelse och därför slinka genom en atom utan att störa elektronernas rotation. Men de skulle också kunna fastna på atomkärnan eller elektronen i partikelform och då få karaktären av ett slags puder.


Gravitationen

Det har föreslagits att det också finns tunga partiklar av mörk materia. De har kallats för axioner (Falk 2020). Deras existens har numera kanske bevisats (ibid). Här antas att de finns och att de på något sätt kan koppla ihop sig och bilda axionstrukturer.

Låt oss här anta att det är axioner som är med och bygger upp vårt nervsystem. Det fungerar med likström. Det betyder att den elektriska strömmen går i bara en riktning (medan växelström byter hel tiden riktning). Den enkelriktade strömmen bär en signal från t ex stortån och består av ett tåg av joner, d v s atomer eller atomkärnor, som är elektriskt laddade. Man kan tänka sig att ett tåg av joner förvaras i slutänden av en nerv i form av ett slags boxar uppbyggda av axionstrukturer. När stortån stöter till något öppnas boxen eller boxarna. Tåget med joner far iväg med ljusets hastighet, varvid synapserna mellan nervcellerna fungerar som jonkanaler. Det upptäcktes av de amerikanska forskarna David Julius och Ardem Patapoutian, som år 2021 belönade med nobelpriset i medicin.

I hjärnan skulle tåget av joner, som ju är en signal från tån, tas emot av ett centrum. Där skulle det också översättas till en känsla av smärta. Det skulle vara axionstrukturer med olika slag av utformning som skulle sköta denna trafik.

Min poäng är att strukturer av mörk materia gör det möjligt för oss att erfara känslor. Elektriska impulser bär inga känslor, bara information, men kan vid konfrontation med planetens levande varelser aktivera en struktur av mörk materia, som gör att varelsen förnimmer en känsla.

Jag föreslår att vi har åtminstone i nervsystem och hjärna en struktur av mörk materia, som får detta system att fungera. Denna struktur är lätt och kan lösgöras från kroppen när kroppens elektriska och kemiska aktivitet upphör.

Dragningskraften femdimensionell?

Före Einstein kom till slutsatsen att gravitationen uppstår genom att rymden pressas undan när himlakropparna rullar fram genom universum var han intresserad av en idé som framkastats av den finlänska teoretiska fysikern Gunnar Nordström (1881–1923). Denne föreslog i två uppsatser år 1914 att gravitationen skulle vara femdimensionell. Därmed var han den första som öppnade dimensionsfönstret.

Einstein var först intresserad av Nordströms uppslag men nonchalerade det snart. Sedan när tysken Theodor Kaluza (1885–1954) sände sitt ganska likalydande förslag till Einstein år 1919, uppmuntrade Einstein det och såg till att det blev publicerat. Den här vändningen kan ha sårat Nordström och fick honom dra sig tillbaka från den internationella fysikdiskussionen. Hur som helst tystnade han till synes oförklarligt efter han fått sitt nydanande förslag avvisat.

Jag kommer här att delvis anknyta till Nordström. Jag föreslår nämligen att de gravitroner, alltså de partiklar som skulle förmedlar gravitationen, som kvantteorin talar om, skulle vara mörk materia. De skulle egentligen inte vara partiklar utan vågrörelser, alltså kraft eller gravitationsenergi. De är mycket små och ett moln av gravitroner går genom atomerna utan att störa elektronernas banor. Gravitronerna skulle finnas av två slag: positiva och negativa. Det skulle vara de negativa som skulle vara femdimensionella, någonting i stil med Nordströms förslag.

Foto av Gunnar Nordström
Detta är det enda porträtt som tycks finnas av den finländska fysikern Gunnar Nordström. Han insats för Einsteins utveckling av relativitetsteorin var bortglömd fram till 1960-talet. Bild av Anonym / Atelier Apollo - Eva Isaksson's homepage. CC BY 4.0.

Gravitronerna bildar ett gravitationsfält runt alla universum himlakroppar. Vi känner av det nedgående fältet med dess positiva gravitationskraft i tyngdkraften. Men när detta fält når jordens kärna medför sammanpressningen av fältet att det slår om i negativ riktning. Det blir bortstötande och färdas ut mot rymden. Då det är femdimensionellt passerar det genom det nedgående fältet utan hinder. Väl uppe vid gravitationsfältets yttersta och alltmer glesa kant slår den femdimensionella negativa kraften av och fältet blir en fyrdimensionell positiv kraft, som går nedåt.

Detta förslag är krångligt och kan verka vara ren galenskap. Men vi får se efterhand när vi lärt förstå vad gravitation och mörk materia egentliga är. Men det skojiga är att det nya förslaget till förklaring av den mörka energin (Mann 2023) passar väl ihop med mitt förslag till gravitation.

Den nya hypotesen går ut på att den gåtfulla mörka energin skulle skapas av mastodontiska svarta hål. De skulle vara miljarder gånger större än vår sol. De har gravitationsfält som omfattar flera procent av universum (Farrah et al 2023). När den femdimensionella negativa gravitationsenergin från dessa mastodonter strömmar till sin vändpunkt skulle den med kraft stöta bort negativa kraftfält från galaxer och därmed pusha på galaxerna. På detta skulle galaxerna ha börjat fly från varandra i hög hastighet, med start för kanske nio miljoner år sedan (Mann 2023).

Viktiga källor:

Falk 2020: Dan Falk: Is Dark Matter Made of Axions? New experimental results suggest these long-sought subatomic particles could explain the universe's missing mass. Scientific American, June 23, 2020.
Farrah et al 2023: Duncan Farrah, Kevin S. Croker, Michael Zevin, Gregory Tarlé, Valerio Faraoni, Sara Petty, Jose Afonso, Nicolas Fernandez, Kurtis A. Nishimura, Chris Pearson, Lingyu Wang, David L Clements, Andreas Efstathiou, Evanthia Hatziminaoglou, Mark Lacy, Conor McPartland, Lura K Pitchford, Nobuyuki Sakai, and Joel Weiner: Observational Evidence for Cosmological Coupling of Black Holes and its Implications for an Astrophysical Source of Dark Energy. The Astrophysical Journal Letters, 944:L31 (9pp), 2023 February 20
Mann 2023: Adam Mann: Dark energy from supermassive black holes? Physicists spar over radical idea. New theory aims to account for one of the universe's great mysteries. doi: 10.1126/science.adh2318
Ravisetti 2022: Monisha Ravisetti: Breaking Down the Mind-Bending Milky Way Black Hole Image. CNET May 13, 2022.