ögt uppe i Arjalabergen breder sig underbara, färggranna blomsterängar ut sig. Arjalabergen utgör den första av de fyra bergskedjor, som bildar de Östra bergen på planeten Nyrna i Malströmsgalaxen. Sommartid domineras blomsterängarna av lila lupiner. Ängarna liknar en hel det jordiska bergsområdet Silverthorne i Colorado i USA (se bilden ovan).

Prinsen av Nyrna, hans höghet Sirjong, njöt av åsynen av fälten med lila lupiner medan hans bil körde upp mot den hemlighetsfulla Arjalaborgen, högst uppe i Arjalabergen.

Prinsen var son till kejsaren, inte kronprins utan den andra sonen i raden. Prinsen hade gjort en mäktig affärsman i staden Arlana en tjänst och denne hade inbjudit prinsen att gästa Arjalaborgen i en vecka. Prinsen hade hört talas om Arjalabergens magi, de stora vingårdarna nedtill, jordgubbsodlingarna högre upp och blomsterängarna högst upp. Sedan tog det nakna fjället över. Och där fanns Arjalaborgen!

Prinsens kortege på tre bilar, alla antigravdrivna och alltså utan hjul, stannade framför Anjalaborgerns sex våningar höga, mörkbruna borgvägg exakt klockan 12.00. Föraren sände per radio det överenskomna meddelandet att prinsen anlänt. Den mäktiga portens förstärkta dörrar började genast långsamt glida upp. De svängde utåt och stannade vidöppna ”Kör in,” befallde prinsen. Kortegen körde bil efter bil genom porten in på en stor borggård. Droider sprang fram och visade bilarna till garagedörrar. Innan bilen körde in i garaget ropade prinsen: ”Stopp!”

Prinsen steg ur bilen. Genast sprang en gråklädd droid med röda ränder på byxor och ärmar fram till honom. Han hade hört talas om Anjalaborgens droider – de skulle se helt ut som människor, inte som robotar.

”Du är droid,” frågade prinsen i ett konstaterande tonfall. ”Ja, Ers höghet, jag är droid, men vi föredrar att kalla oss artifexer.

”Har artifexen ett namn,” frågade prinsen.

”Ja, Ers höghet. Gralak.”

”Gralak,” sade prinsen liksom smakande på ordet. ”Är det ett aloriskt namn?”

”Sannerligen inte,” utbrast Gralak upprörd.

”Ursäkta mig,” sade prinsen. ”Du hör förstås till borgens ursprungliga artifexer. Kan du t o m vara chefsbetjänt?”

Gralak nickade bekräftande.

”Gralak kan du vara så snäll och se till att mitt bagage blir avlastat. Visa mig sedan mitt rum. Jag är också hungrig. Jag vill snart äta lunch.”

”Visst,” svarade Garlak kort. ”Vill Ers höghet vara god och följa mig!”

Prins Sirjong vinkade åt sina betjänter att följa honom medan han själv gick efter Garlak. Denne förde prinsen till en dörr på bortre, vänstra sidan av borgen. Den ledde genom en korridor till en trädgård med en liten simbassäng inte långt från en dubbeldörr, nästan helt av glas. När artifexen Garlak närmade sig öppnades dörren. De kom in i en hall.

”Ers höghets svit är där till höger, lady Rinjalas motsvarighet till vänster.”

”Tack Garlak,” sade prinsen. ”Jag ska byta om. Kan du under tiden ordna en lunch åt mig där ute vid bassängen?”

Medan prinsen tog en dusch och rakade sig kom hans bagage in i hans svit. En av hans betjänter packade upp och hängde hans kläder i en garderob. När han kom han ut från duschrummet hade han en handduk runt höfterna. ”Lunchen kommer strax,” sade betjänten, bugade sig och lämnade rummet.

Från garderoben valde han en ljus kostym bestående av långbyxor och tunika över en gul t-skjorta. Han drog ett par bekväma snickersliknande skor på fötterna. Han gick därpå ut i hallen och genom glasdörren ut i trädgården. Där höll två betjänter på att duka ett bord inte långt från bassängen, vars vatten glittrade i solljuset. Bortom bassängen var det en ridå av tät grönska.

Medan han väntade lade han märke till att betjänterna var klädda i svart. När de var var klara gick han och satte sig. En betjänt, också han i svart, kom in med ett bricka. Han ställde den på bordet. Det var tre skålar med lock på brickan. Betjänten lyfte på locken i tur och ordning medan han lakoniskt sade ”kanin”, ”fågel” och ”fisk”.

Vad slags fisk kan de fånga här uppe undrade prinsen för sig själv, smått road. ”Fisk, tack,” sade han.

Betjänten serverade en vit fiskfilé tillsammans med ris. I en liten kopp invid fanns en sås. I en annan, lite större fanns grönsaker.

Prins Sirjong hällde såsen över fisken och riset. Sedan skar han en bit av filén och förde den till munnen. Fisken visade sig vara mycket mjukt anrättad och äga en lite speciell, konjaksliknande smak, som tilltalade honom. Kanske kom smaken från såsen. Hur som helst smakade fisken, riset och grönsakerna prinsen. Han åt dem med god aptit.

Fastän ingen betjänt synts till medan han åt, var en betjänt genast där när han lade gaffeln och kniven snett till höger på tallriken. Betjänten tog tallriken och fråga om prinsen ville ha en efterrätt. Hans höghet tackade emellertid nej och frågade istället efter Garlak.

Denne dök omedelbart upp. ”Det lär finnas en mycket lång korridor som går runt hela borgen,” sade prins Sirjong. ”Jag vill gå den i ditt sällskap, Garlak.”

”Men det tar timmar,” invände Garlak.

”Klockan är närmare ett nu,” framhöll prinsen. ”Lady Rinjala kommer först vid sextiden, kanske halv sju. Vi har gott om tid.”

Prinsen reste sig. Garlak förklarade: ”Vi får gå tillbaka till den första innergården. Där kan vi gå in i genom en dörr till korridorens början.”

e gick genom den stora första innergården. Middagssolen stekte. Men de var så högt uppe att luften ändå kändes sval. Men genom sina snickersliknade skor kunde han känna att stenarna i innergården var heta.

Garlak öppnade en dörr ungefär fem meter vänster om porten. En kort trappa förde dem upp till korridoren. När han såg till höger var där en vägg. Till vänster gick korridoren en bit framåt för att sedan försvinna bakom en mjuk krök. De började gå. Han upptäckte att det hela tiden fanns rum till höger. Han bad att få titta in och fann ett litet rum med en säng och ett bord med stol samt en toalett vid dörren. Men rummet hade ett litet fönster. Man kunde se ut mot Arjalas bergslandskap.

”Fönstren i rummen är egentligen skotthål,” förklarade Garlak. ”Varje soldat som var inkvarterad i rummet hade med sig sitt vapen och ammunition. Vid larm kunde han omedelbart börja skjuta genom sitt fönster.”

Medan de gick vidare passerade de rum till synes utan slut.

”Hur många man kan borgen inkvartera,” frågade prins Sirjong.

”Sådana här korridorer med rum utåt finns här ovanför i ytterligare fyra våningar,” sade Garlak. ”Jag skulle gissa att borgen skulle kunna inkvartera fyratusen, kanske sextusen man.”

”En hel brigad,” utbrast prinsen. ”Här uppe i tomheten bland bergskedjans toppar!”

”Borgen var aldrig byggd för krig,” sade Garlak. ”Den uppfördes som ett avkopplingscentrum för rymdmatroser. En resa mellan två galaxer kan ta ett halvt år, ibland en helt år. Det innebär ett fruktansvärt enahanda liv för rymdskeppens besättning. I början ska matroser ha blivit galna av den långa rymdresan. Därför inrättades sådana här centra. En besättning sattes ner här och en annan utvilad åkte i sin tur upp.”

De gick tysta ett tag medan prins Sirjong funderade. Så tog han plötsligt ett steg åt sidan och kände på väggen.

”Jag tror att väggarna är gjorda av berg här från Arjalabergen,” sade han. ”Berget har krossats och malts till mjöl. Så har det blandats med något annat material som inte är från vår värld. Resultatet är oerhört släta men hårda väggar, som inte eroderar i första laget, kanske aldrig.”

”Det kan nog stämma,” sade Garlak. ”Jag har inte fått berättat för mig hur borgen uppfördes.”

Medan de gick lyste lampor i taket upp och slocknade sedan när de gått vidare. Det hördes inte andra ljud än deras fotsteg.

”Jag gissar vidare att borgen gjöts i bitar, som sedan fogades ihop,” fortsatte prinsen sina funderingar. ”Jag undrar om inte väggarna är så hårda att de skulle motstå en atombomb.”

”Troligen byggdes borgen just för att kunna motstå en atombomb,” gissade Garlak. ”Skulle den kunna ta emot skarpare vapen skulle den ha byggts annorlunda.”

Prins Sirjong undrade över vilka vapen Garlak kunde avse, men lät bli att fråga.

Efter ungefär en timme kom de fram till ett bord och två stolar. På bordet stod två termosflaskor och några glas.

”Den här innehåller kaffe, den här isvatten,” upplyste Garlak.

”Så förutseende,” berömde prinsen. ”Vatten, tack!”

Garlak hällde upp isvatten i ett glas och räckte det till prinsen. Själv valde han att fylla en mugg med kaffe åt sig.

Fascinerande, tänkte Sirjong. En droid som behöver pigga upp sig med kaffe!

Efter det de suttit en stund steg de åter upp och fortsatte promenaden längs den till synes ändlösa korridoren. Efter ytterligare en timme börja korridoren vände åt vänster och raden av rum till höger tog slut.

Sirjong tittade in i rummet. Det såg ut som de han sett tidigare. Han vände sig till Garlak. ”Kan du låta dammsuga rummet, sätta in en ny, modern madrass och bädda en säng där,” frågade han. ”Det kan hända att lady Rinjala och jag får lust att titta på utsikten genom fönstret.”

Det lovade Garlak. De gick vidare.

Väggen till vänster upphörde plötsligt och dagsljuset slog emot dem. Väggen hade ersatts av ett brett räcke. De kunde luta sig mot det med stöd av armarna. Framför och under den bredde ut sig en väldig sal. Den var öppen upptill och de kunde se ner till bottnet, ytterligare ett par våningar ner.

”Det här var de intergalaktiska rymdskeppens docka,” berättade Garlak. ”Efter ett halvår i rymden och ytterligare ett halvår väntande för den fortsatta färden, stannade ett intergalaktiskt fartyg här för en paus.”

”Menar du att ett väldigt intergalaktiskt rymdskepp kunde sänka sig ner i det här trånga hålet utan att skada sig eller väggarna,” undrade Sirjong.

”Jag har inte sett hur det gått till,” svarade Garlak, ”men så berättas det.”

De följde den sig långsamt böjande korridoren runt rymddockan. Så kom de in i den egentliga korridoren på andra sidan dockans runda sal och gick i elljus igen. Till höger hade de åter små rum rum med fönster.

Det blev monotont så Sirjong började fråga Garlak om dennes konstruktion. Han svarade utan förbehåll. Med den kunskap som Sirjong hade i nanoteknik förstod han snart hur artifexen fungerade.

Efter att ha gått en timme till fanns inget rum till höger utan där fanns i stället en trappa. Garlak stannade.

”Trappan leder ner till en korridor bakom Ers höghets svit,” sade Garlak. ”Jag föreslår att Ers höghet går ner här. Ers höghet har nästan gått ett helt varv.”

”Ett bra förslag, Garlak,” sade prinsen. ”Klockan är halv fem nu och jag kan behöva vila mig en liten stund.”

Först Garlak, sedan prinsen gick ner för den ganska smala trappan. De kom till en smal korridor. Liksom den större korridor de nyss lämnat lystes denna lilla upp så fort de hunnit ner. Garlak visade på en dörr. ”Den för in i Ers högshets svit.”

Prinsen tackade sin guide. Sedan frågade han lite försiktigt: ”Jag hoppas du kan servera en supé framför bassängen vid sjutiden, kanske några minuter senare. Man vet aldrig hur mycket tid lady Sinjala behöver. Och...” Han avbröt sig, men fortsatte:.

”Har vi inte kommit överens om att ni skulle servera bergsjärpe?”

”Ja, Ers höghet,” bekräftade Garlak. ”Vi skulle också arrangera supéplatsen så att ljuset från solnedgången övergår i ljuset från Alorias största måne.”

”Och det kan ni ordna?”

”Med lätthet!”

”Min stora tacksamhet,” sade prinsen. ”Kvällen måste bli lyckad.”

ady Rinjala steg av expresståget från Nyrna i Arlana östra. Det var egentligen så att hennes specialvagn kopplades från expressen där. Det var inte särskilt ofta att mäktiga privatpersoner åkte mellan Nyrna och Ninán i egen vagn. Det kostade mycket men det kunde vara vilsamt att resa i en bekant miljö. Men lady Rinjala ville också visa att hon var rik och mäktig trots en skilsmässa. Utan den skulle hon aldrig ha accepterat inbjudan av den sprättiga prinsen.

Hon steg alltså av sin frånkopplade privata vagn i Arlana östra. Där hade prinsen ordnat inte mindre fem bilar. Hon hade också med sig ett tiotal betjänter och tjänstekvinnor samt ton av bagage. Det tog lite tid innan alla kistor och kappsäckar var omlastade till bilarna. Sedan klev hon in i den största och satte sig där. Det var en verklig lyxbild med toalett. Bilen visade sig också ha bar och fickor med färdiga smörgåsar och småbröd. Hon hade visserligen ätit lunch på tåget, men det passade bra att småknappra på ett eller annat under den långa resan upp till Arjalaborgen.

Medan de började den långa körningen upp till Arjalabergens toppar gick vägen först genom vingårdar, där hon genom bilfönstret kunde se stora klasar av mognande vindruvor. Det gjorde henne törstig. Hon bad Linjala, som basade över hennes tjänstekvinnor, att öppna en liten flaska med mousserande vitt vin. Den smakade utomordentlig gott – allt tänkte den där prinsen på, for det förargat genom hennes huvud.

Sedan kunde hon inte låta bli att öppna en liten flaska till. Medan hon tog små klunkar av drycken, anfäktades hon av sin återkommande ilska. Hon var av gammal kunglig ätt, den som härskat över Ninán i sekler för att sedan avancera till kejsare i Nyrna. Men den nuvarande kejsaren var en uppkomling. Det var egentligen skandalöst. Hon som var hertiginna av Ninán och prinsessa måste titulera sig lady för att inte kejsaren skulle bli påmind om att han var just uppkomling!

Efter två små flaskor med mousserande vin bad hon om en med rött vin. Till det röda vinet måste hon ha något att tugga. Linjala tog fram en smörgås ur ett fack. Det var en ostmacka, men med en stark och god ost. Hon åt den medan hon drack vinet. I huvudet valde hennes eviga förargelse över hennes ställning i kejsardömet. när hon druckit och ätit färdigt blev hon sömnig. Medan bilkaravanen lämnade vingårdarna för jordgubbsodlingarna somnade hon.

När hon vaknade upp hade de snabba antigravbilarna hunnit upp till ängarna med lila lupiner. Hon såg på dem först med förtjusning. Så blev hon på dåligt humör. Hon måste resa ända upp till Arjala bergens toppar för att få lite kärlek. Ända sedan hon skilt sig från den nyrniska baronen, en liten hjälplös man, hade hon längtat efter kärlek. Men det kunde hon inte tillåta sig i Nyrna. Långt borta från Nyrna som i den exotiska Arjalaborgen, var det en annan sak. Visserligen var prinsen fånig, självupptagen och koketterande, men hon skulle få den kärlek som hon nu så desperat längtade efter.

Strax före ankomsten gick hon en sista gång in i det trånga utrymme, som bilen hade som toalett. Hon borstade tänderna och sköljde munnen med medhavd tandborste och vatten. När hon steg av bilen och togs emot av prinsen inne på borggården i borgen Arjala visste hon att hennes leende var oklanderligt vitt och hennes andedräkt behaglig.

fter det lady Rinjala installerat sig i sin svit klädde hon om sig. Prinsen hade sagt att de genast skulle äta kvällsvard. Hon var jättehungrig.

När hon steg ut ur sin svit, var hon klädd i en elegant, men lätt klädnad, sydd i ett silkesliknande material som smög längs hennes kropp. Hon hade lämnat resans praktiska plagg bakom sig och för varje steg genom hallen anpassade hon sig till borgen, till dess atmosfär av något uråldrigt men ändå levande. Hallens höga fönster släppte in det sista ljuset från den bleknande himlen, och skuggorna från tända lyktor dansade över de mörka stenarna. Golvet, svalt under hennes bara fötter, ledde henne mot en trädgård som bredde ut sig i den tunna bergsluften.

Där, framför ett stenlagt golv, vilade en mindre simbassäng, vattnet mörkt och lockande i skymningen. Små, svävande ljus reflekterades i ytan och fick den att skimra. Framför bassängen stod ett runt bord, täckt med en röd duk som fångade eldskenet från omgivande facklor. På bordet väntade en utsökt måltid – bergsjärpe, en fågel som endast fanns här uppe i Arjalabergen, serverad med kryddor och rökta rotfrukter. Två höga kristallglas var fyllda med mousserande vin, små bubblor som långsamt steg upp genom vätskan.

Prins Sirjong väntade där, klädd i vita festkläder, som såg korrekta ut men var ändå tunna och lätta. Hans vita gestalt framträdde i en skarp kontrast mot den mörka stenmiljön. Hans blick var lugn men fylld av något som tycktes brinna under ytan. När han såg henne närma sig reste han sig och drog ut stolen åt henne. Betjänterna, klädda i svart, rörde sig tyst och smidigt, serverade vinet och avlägsnade sig sedan diskret.

De åt långsamt, njöt av smaken, men det var vinet som snart började föra samtalet in i en djupare, mer uppriktig riktning. Långsamt vaknade hennes kärlekslängtan. Deras blickar dröjde sig kvar för länge, ord blev mjukare, röster sjönk. De drack mer, lät berusningen smälta samman med den svaga vinden som rörde vid deras hud.

Så bröt åtrån genom ytan.

Det började med en hand som vilade lite för länge mot den andras. En rörelse som var långsammare än den behövde vara. Ett skratt som stannade i en djup blick. De reste sig, steg närmare varandra, och sedan exploderade begäret mellan dem.

De klädde av sig i ett rus, plagg föll ljudlöst mot stenplattorna, och de kastade sig nakna i bassängens svala vatten. Kyssar, händer som trevade, kroppar som rörde sig mot varandra med en sorts vildhet som länge legat undertryckt. Hon grep tag i hans eregerade lem, ett av hans fingrar hittade henne klitoris. Vattnet gjorde deras hud överkänslig, varje beröring blev en elektricitet som skickade skälvningar genom dem. Hon gav ifrån sig ett rop när hon fick sin första orgasm.

När de steg upp ur bassängen skimrade vattnet på deras hud som kristaller i facklornas sken. Sirjong tog henne i sina armar; hennes blöta kropp slöt sig mot honom som om det inte längre fanns något som skilde dem åt.

Utan ett ord bar han henne genom mörkret till sitt rum. Där, i värmen som ännu dröjde kvar i stenmurarna, lät de natten bära dem vidare. Rörelserna som förenade dem var inte längre viljestyrda; de var som vinden i dalarna, som strömmen i en flod – starka, självklara, ofrånkomliga.

När deras kroppar möttes och rytmen stegrades, löstes världen runt dem upp. Inga namn, inga roller, inga minnen återstod – endast ett enda ljus, ett enda andetag, en enda oändlig rörelse där gränsen mellan kropp och själ försvann.

Den lilla döden kom över dem inte som en stöt, utan som en svallvåg, som lyfte dem ut över nattens rand och lät dem färdas bortom allt de tidigare känt. I det ögonblicket var de inte längre två.

När gryningen drog sina första bleka penseldrag över fönstrets valv, vilade de kvar, fortfarande sammanlänkade i tystnad.

Rinjala såg på honom – och det hon såg var inte längre en prins.

Det var en människa som, liksom hon, känt hur tillvarons grund öppnats under dem, och funnit en ny fasthet där det förut bara fanns ovisshet.

Han kände att han äntligen hittat en underbar älskarinna, en kvinna som inte bara var en bortskämd prinsessa som efter en skilsmässa utstrålade kåthet. Hon hade varit öppen under kärlekens hetta på ett sätt som han aldrig tidigare fått ta del av.

en följande dagen hade de en tidig frukost. Prinsen sade att de nu skulle utforska borgen. Han ledde Rinjala genom den dörr han själv dagen innan kommit ner i deras sviter. De gick den smala trappan upp och Sirjong visade Rinjala den stora korridoren med alla de märkliga, små och enkla rummen. Sedan ledde han henne längs en vindekltrappa som gick uppåt och uppåt. Rinjala stannade halvvägs.

”Jag orkar inte,” sade hon. Så satte hon sig på ett trappsteg.

”Vi har inte bråttom,” sade prinsen och satte bredvid henne. Han tog fram en liten flaska. ”Tag en klunk av det här!”

Hon luktade på flaskmynningen. ”Det luktar konstig,” sade hon misstänksamt.

”Men smakar bättre än du anar,” sade han.

Försiktigt smakade hon på drycken. Men så ljusnade hennes anlete. ”Det smakar ju gott!”

Alltmer gluskt drack hon av drycken. Snart hade hon tömt den lilla flaskan.

Prinsen strök henne över håret och kysste henne sedan på huvudet. ”Om några minuter mår du mycket bättre,” viskade han.

De satt en stund still. Det var spöklikt tyst i den stora borgen med alla sina okända gångar.

Plötsligt reste sig Rinjala. ”Kom, så fortsätter vi,” sade hon och började gå före.

De kom upp på taket, som visade sig har tre stora hål eller öppningar: en för gästande rymdskepp i väsrter, en för mittgården med sin trädgård och en för den entrégården i öster. Någon hade låtit bygga staket runt hålen samt runt hela borganläggningen. Man kunde känna sig trygg fastän man gick uppe i himlen, fastän öppen för alla vindar.

Vid den mittersta öppningen böjde de sig över staketet och kunde just som just se sin simbassäng, en lite blåskimrande pärla där sex våningar under dem.

Sirjong hade återtagit ledningen och förde dem nu till takets östra ände. Därifrån kunde man se ut över nästan halva planeten Nyrna.

Rinjala stod med båda händerna vid räcket medan Sirjong höll en arm om henne. Solen lyste på dem något uppifrån och på det vida landskapet under dem.

”Därnere till vänster syns staden Arlana,” berättade Sirjong. ”Och till höger om staden och under oss ligger alla de gröna vingårdarna,” fortsatte han. ”Långt bakom Arlana kan man ana kupolen på slottet i Ninán. Det breda, nästan bländande silverbandet är Vita havet. Där Vita havet tar slut till höger ligger rymdhamnen och staden Nyrna.”

Hon kramade räcket medan hon andäktigt tog in den väldiga synen av hela hennes värld. Rinjala började smeka hennes hennes rygg. Han hand gled ner till hennes bakdel. Han smekte den först, kramade sedan hennes skinkor. Hon började andas häftigt genom näsan samtidigt som landskapet tycktes får en ny skärpa.

Han ställde sig bakom henne. Han öppnade sin gylf och tog fram sin eregerade penis. Han drog ner hennes trosor. Utan att tveka trängde han in i henne.

Han slog båda armarna om henne medan hon med raka armar stod framför räcket och det bedövande vackra Nyrna-landskapet. De älskade mitt i världen, mitt i himlen. När hon fick orgasm tyckte hon att hon flög ut över det mäktiga landskapet i ett enda stort jubel.

De två artifexer, som chefsbetjänten sänt med dem, förstod först inte vad som hände där framför dem. När det gick upp för dem vad som pågick reagerade de nästan som människor. Det var någonting skandalöst de såg, någonting som de inte skulle betrakta. De vände ryggen till och försummade sin vakttjänst.

För prinsen och hans prinsessan var fräckheten i vad de gjorde extra upphetsande och deras älskog på taket av Arjalaborgen blev ett minne för livet.

ter förmiddagspromenaden till Anajalborgens tak och sedan tillbaka, vilade de en stund tillsammans. Sedan gick de ut i trädgården och såg sig om. Hög däruppe mellan släta, bruna väggar fanns en blå himmel. De skrattade och fnissade medan de gick runt i trädgården och allt medan kastade en blick uppåt. Lunchen åt de sedan vid bassängen i samma goda humör som tidigare.

Efter den måltiden valde Rinjala dra sig tillbaka. Sirjong ville följa med henne, men hon sade att hon ville vara ensam en stund. Hon sov sedan djupt i en timme. Efter den vilan var spåren av trappklättringen borta från hennes sinne.

Sirjong förde henne ut ur borgen till en plats mitt land fälten med lila lupiner. Där hade han arrangerat en skjutbana med Garlak. Hon sade att hon inte behövde öva sig i skjutning, den övningen hade hon fått redan som barn.

”Det var med vanliga strålgevär,” sade Sirjong, ”men tanken är att vi imorgon ska jaga bergsjärpe. Till det behövs särskilda gevär.”

På skaterampen visade Sirjong för Rinjala det speciella vapnet. Det var ett strålgevär somn sköt en svärm av många små strålar samtidigt, ungefär som ett gammaldags hagelgevär. Prinsen lade geväret vid axeln och ropade ”Låt gå!” Från sidan av rampen hördes ett dovt klickande ljud och någonting flög iväg bort från dem. Samtidigt fräste Sirjongs gevär och Rinjala kunde se hur det flygande föremålet föll i bitar.

”Nu fällde jag en bergsjärpe,” sade Sirjong belåtet skämtsamt.

”Jag har sett detdär tidigare,” sade Rinjala. ”Vad du fällde var en lerjärpe.”

Sedan var det prinsessan tur. De tre första gångerna bommade hon lertallriken. Men sedan fällde hon tre efter varandra.

”Nu är det bäst för bergsjärparna att akta sig,” sade Sirjong berömmande.

Följande dag steg de upp ganska tidigt, åt en frukost vid bassängkanten och klädde sig i speciella kläder anpassade för jakt på bergsjärpe. Dräkterna bestod av en färggrant lysande overall som täckte hela kroppen och var knäppt uppe på axlarna samt vattenavstötande stövlar.

”Det här är fåniga kläder,” gnällde Rinjala. ”Bergsjärparna är ganska små fåglar och borde vara enkla att försvara sig mot.”

”Bergsjärparna flyr för oss,” påpekade Sirjong. ”Kläderna ska skydda oss mot jättehumlorna som suger honung från lupinernas blommor.”

Milda Nyrnig, vi är rädda för humlor, tänkte hon, men sade ingenting.

Utanför borgen stod tre bilar klara för avfärd. De var alla tre antigravfordon, men gjorda att klara även en svår terräng, t ex kunde de lyfta sig över stenbumblingar på vägen. Det var bara för prinsen och prinsessan och stiga ombord på sitt färdmedel. Men i sin otympliga specialdräkter gick det lite trögt.

De färdades norrut på vad som kallades Arjalaryggen. Längre norrut steg kammen lite högre och brantare. Där på en äng med lila lupiner stannade bilarna och betjänterna och artifexerna började snabbt lasta av. Solens sken var starkt här uppe på över 2500 meter. Men omkring dem surrade de stora humlorna, klart upprörda av främlingarnas ankomst.

Sirjong, Rinjala och chefsartifexen Garlak gav sig utan dröjsmål i väg utmed bergskammens fot för att jaga bergsjärpar. Alla tre bar strålgevär. Garlak kontrollerade också de två hundar de hade med sig.

Rinjala lade genast märke till de stora humlorna som ljudligt flög förbi hennes huvud. Sedan märkte hon att när de gick genom havet av lila lupiner flög arga humlor upp och angrep dem. När de stötte till deras overaller tycktes de förlamas och falla till marken.

”Jättehumlorna kan både bitas och stickas,” sade Garlak, som inte hade dragit en overall på sig men gick i stövlar. ”Deras bett är giftiga för människor.”

”Ja, och de borde inte kunna bli så här stora på så hög höjd,” sade Sirjong.

”Det som gör det omöjliga möjligt är lupinerna,” förklarade Garlak. ”De ger ifrån sig syre i stora mängder när de blommar. Om det inte blåser har luften mellan och en bit över lupinerna en mycket hög syrehalt. Humlornas outvecklade lungor använder syret för att kunna flyga med de stora vingar de behöver i den tunna luften.”

”Förunderligt,” sade Rinjala häpen.

är de kommit så långt från lägret, som betjänterna och artifexerna höll på att sätta upp och ljudet från dem inte mera hördes flög den första bergsjärpen upp framför dem. Rinjala var snabbast och fällde den säkert. Garlak släppte den ena hunden.

”När hunden kommer tillbaka med bergsjärpen ska du ge den av det godis du har i den vänstra fickan på overallen,” förklarade Sirjong med låg röst för Rinjala.

Prinsessan kände efter och hittade bitar av någonting i fickan. När hon såg upp hade hunden hunnit tillbaka med bergsjärpen i munnen. Den lade den döda fågeln vid hennes fötter. Den satte sig sedan och såg uppmärksamt på henne. Hon gav den en bit av godiset. Så klappade hon hunden och sade duktig vovve. Därpå plockade hon upp den bergsjärpen, den första hon någonsin fällt, och satte den inte utan en viss stolthet i jaktväskan hon bar över axeln.

De fortsatte. Ytterligare en bergsjärpe flög upp. Även denna gång var prinsessan den snabbare och fällde sina andra fågel. Nu släppte Garlak den andra hunden. När den kom tillbaka bärande fågeln i munnen upprepades ceremonin. Hunden fick sin belöning och hon kunde plocka upp sin andra fällda bergsjärpe som om det vore ingenting.

De vandrade vidare med bergskammen kala klippa på höger hand. Nu lyckades de inte skrämma upp någon fågel. De började bli trötta. ”Släpp hundarna,” förslog prinsen. Garlak lät genast hundarna störta iväg under ivriga skall.

Nu dröjde de inte länge innan den tredje bergsjärpen skrämd flög upp. Rinjala kände att det inte var klokt att briljera så hon dröjde med att lyfta sitt strålgevär. Sirjong hann skjuta sitt första skott som också det var träffsäkert. Fågeln föll som en sten till marken. Den ena hunden hittade bergsjärpen liggande bland alla lupiner. Han bet ihjäl den och bar den sedan stolt till prinsen. Han belönade hunden och klappade den. Han lät Garlak plocka upp fågeln och sätta den i sin jaktväska.

”Nu går vi tillbaka,” sade prinsen bestämt. Prinsessan och Garlak samt hundarna hade ingenting att invända.

När de sedan efter en lång och tråkig promenad kom tillbaka till lägret var de varma och trötta. De fann att ett ganska stort tält slagits upp och en bit från det bland lila lupiner fanns ett dukat bord med två stolar. Bordet hade en raffinerad lila duk som stod i samklang med lupinerna. Både tallrikarna och dryckeskärlen var av genomskinligt glas – en egenhet hos överklassen på Nyrna.

När prinsparet gick in i tältet för att ta av sin sin jaktoverall möttes de av en angenäm överraskning. Tältet var avdelat av ett skynke. På var sida av det fanns ett badkar av uppblåsbar plast och det var fyllt av vatten. Ett svalkande bad väntade de varma jägarna.

Medan hon fick hjälp att klä av sig frågade Rinjala sin mänskliga personal: ”Hur visste ni att jag längtade efter ett bad?”

”Ers höghet, tacka inte oss,” svarade Lanjala, chefstjänarinnan. ”Det var artifexerna som hade en extra vattentank med sig i den tredje bilen.”

Efter baden gick de till lunchbordet iförda lätta kläder, lämpliga i den middagsvärme som den starka solen på denna höjd gav upphov till. De satte sig vid bordet bland de lila lupinerna, men nu surrade inga humlor kring dem. Området hade fredats från humlorna av en skärm av osynlig mörk materia.

Den mänskliga delen av betjäningen serverade prinsparet fisk med ett slags ris och en utsökt currysås, stämd av speciellt vitt vin som bara gick att få från staden Arlana. Till måltiden drack de mousserande vin. De pratade glada och upplivade av vinet om sin jakt, båda var stolta över vad de åstadkommit.

Medan de åt kunde de känna vinden som gick genom den skyddande skärmen. Den bar med sig den söta doften av solvärmd lupin och fuktiga stenar. Utanför surrade jättehumlorna fortfarande dovt över de lila blommorna, och längre bort hördes artifexernas lågmälda röster, som avlägsna krusningar mot en strand.

Efter lunchen gick de tillbaka in i tältet. Där hade betjäningen tömt badkaren och tagit bort dem. I stället stod i tältet en bred säng. De lade sig i den. I bädden i tältets mjuka skuggor låg Sirjong och Rinjala nära varandra, deras kroppar ännu varma av jakten och solen. Inga ord behövdes längre. De rörde vid varandra som strömmar som långsamt smälter samman i en stilla vik.

När han drog henne mot sig, gled hon in i hans famn som om hon redan hörde hemma där. Deras rörelser var långsamma först, svepande som vinden bland blommorna utanför, men blev snart till en rytm, djup och outgrundlig, som tog över all tanke och form.

Utanför tältduken, bland de lyssnande tjänarna och artifexerna, gick en viskning genom lägret – inte av spe, inte av nyfikenhet, utan av vördnad. De hörde rytmen av två kroppar som inte längre var skilda, en gammal rytm, äldre än borgarna, äldre än orden.

”Ingen tvekan där,” sade Linjala lågt, och en artifex nickade utan att svara, som om de båda visste att denna förening var något mer än blott köttsligt. Det var som om dagen själv suckade av lättnad och världen för en stund blir hel.

I tältets skuggor bar deras rörelse dem högre och högre, tills de, som på bergsjärpens vingslag, lyftes ut över all rädsla och gräns. Där, i en brinnande, stilla explosion av liv, förenades de bortom all återvändo.

När stillheten till sist sänkte sig över tältet, låg de kvar i varandras armar, huden fortfarande glänsande av värme. Deras andetag var ett och samma. Utanför tältet återupptog vinden sitt milda sorl bland lupinerna, som om inget någonsin hade rubbats.

Till nästa fil: En intergalaktiskt gäst.