fter tre dagar i ett rus av passion och utforskande kom en vändning på den fjärde dagen. Allt förändrades.

Sirjong vaknade av ett oväntat ljud. Någon stod vid hans dörr. Det var Garlak, chefsbetjänten. För första gången såg man något som liknade oro i den annars så kontrollerade artifexens uttryck.

”Ers höghet,” sade Garlak med en märklig ton. ”Ett intergalaktiskt rymdskepp håller på att landa. Det är... större än väntat.”

Sirjong satte sig upp. ”Hur stort?”

”Så stort att det inte får plats i den gamla dockan,” svarade Garlak. ”Det måste ankras på borgens övre struktur.”

Senare samma dag kom kaptenen för det stora rymdskeppet ned i prinsens trädgård. Han var en tjockmagad man med buskigt skägg och en dånande röst. Han presenterade sig som kapten Xandak. Sirjong och Rinjala tog emot honom bredvid simbassängen. Det var åter en solig dag. Ingen vind störde trädgården. Men en kant av det silvervita rymdskeppet stack fram över en bit av trädgården där högt uppe.

Kapten Xandak ursäktade skeppets plötsliga ankomst.

”Vi råkade ut för ett mindre fel i driften,” sade han. ”Och Arjalaborgen har fortfarande den bästa servicen på ljusårs avstånd. Jag hoppas vi inte stör er alltför mycket.”

Han kastade en nyfiken blick mellan Sirjong och Rinjala och log brett. ”Och så trevligt att träffa riktiga människor! Inte bara artifexer. Det var länge sedan.”

Liksom i förbigående anmärkte han att kaptenerna bruka bo i prinsens svit i Arjalaborgen.

Sirjong framförde omedelbart sina ursäkter för att han inrättat sig kaptenssviten. ”Jag är uppriktigt ledsen. Jag ska genast flytta mitt bagage.”

Kapten Xandak skrattade vänligt. ”Jag har det så bra på mitt magnifika rymdskepp. Ingen behöver flytta.”

Sirjong tackade kaptenen. Denne svarar med att säga att det är så lite. Sedan frågade han Sirjong om han verkligen är en prins av Nyrna.

”Ja, jag är andra son till kejsare Didrik II,” svarar prinsen. ”Om vår far avlider blir jag inte kejsare, men väl min äldre bror.”

Kaptenen vände sig till Rinjala. ”Har prinsen mycket att säga till vid hovet,” frågade han henne.

”Såvitt jag har kunnat följa med vid hovet får prinsen nästan alltid sin vilja igenom.”

”Skulle han vara kejsarens favorit?”

”Nej, inte direkt. Men han har skaffat sig en så bra utbildning att alla lyssnar på honom,” svarade prinsessan.

Kaptenen vände sig till prins Sirjong och frågade lite maliciöst: ”Vad har Ers höghet för utbildning.”

”Jag är doktor i nanoteknik,” svarade prinsen enkelt.

Kapten Xandak studsade till. ”Då kanske Ers höghet vet mer än jag?”

öljande dag klev Sirjong och Rinjala alla trapporna upp till borgens tak. Där fanns ytterligare en trappa som förde till rymdskeppet. Kapten Xandak tog emot dem vid luftslussen. Han log brett och slog ut med armarna. ”Välkomna ombord på Den Eviga Stjärnan! Jag ska ge er en rundtur ni sent ska glömma.”

De steg in i skeppet och möttes av en interiör långt mer avancerad än vad Sirjong hade förväntat sig. Väggarna var släta och skimrade svagt, som om de anpassat sig efter ljuset. Golvet vibrerade knappt märkbart under fötterna. Kaptenen ledde dem genom vida korridorer, förbi stora panoramafönster där de såg Arjalaborgen ovanifrån. ”Vi har en av de bästa utsikterna i galaxen,” sade han stolt.

De gick genom en lång, svagt upplyst passage där väggarna pulserade med ett mjukt blått sken. ”Detta är vår huvudsakliga energikanal,” förklarade kaptenen. ”Den använder gravitationsflöden istället för traditionella reaktorer. Det gör oss självförsörjande – vi kan segla genom rymden i årtionden utan att behöva stanna.”

Sirjong betraktade väggarna med en blandning av fascination och misstänksamhet. Sådan teknologi fanns inte på Nyrna, och inte ens i kejsardömets mest avancerade skepp.

De nådde en bred korridor där dörrar av halvtransparent metall ledde in till olika avdelningar. Kaptenen stannade framför en stor, cirkelformad dörr och lade handen mot en panel. Dörren gled ljudlöst upp och avslöjade en svit av rum – en lounge dekorerad med abstrakta holografiska skulpturer, en vilokammare där ett genomskinligt kupoltak visar en artificiell natthimmel, och en studieplats fylld med svävande dataarkiv.

”Denna svit var avsedd för diplomater och högt uppsatta befäl,” sade kaptenen och såg på Sirjong. ”Men jag misstänker att ni båda är vana vid lyx.”

Rinjala log artigt, men hennes ögon gled över rummets detaljer. Det kändes nästan för perfekt, som om det var iscensatt snarare än en faktisk del av skeppets vardag.

De fortsätta genom skeppet, förbi en innesluten trädgård där träd med skimrande blad rörde sig långsamt i ett luftflöde. Små varelser, halvorganiska och halvsyntetiska, kröp längs grenarna. ”Ett ekosystem konstruerat för att reglera syrenivån ombord,” berättade kaptenen. ”Vissa av dessa arter finns bara här, ingen annanstans i galaxen.”

På kvällen dukades en storslagen middag upp i matsalen. Rummet var cirkelformat med en panoramavy ut mot rymden, där en svag nebulosa spred sitt ljus som ett evigt sken. Taket var bestrött med ljuspunkter som efterliknade stjärnor, och en svävande ljuskrona pulserade mjukt, som om den andades. Bordet, tillverkat av en metallisk substans som ändrade nyans beroende på ljusvinkeln, var täckt av en skimrande blå duk och dignade av rätter som varken Sirjong eller Rinjala någonsin sett förut.

Kaptenen slog sig ner med en bullrande suck och gnuggade händerna. ”Jag antar att ni aldrig har smakat mat från den yttre rymden. Låt mig bjuda på en upplevelse.”

Betjänter i mörkgröna dräkter bar fram det första fatet – en skimrande, halvgenomskinlig gelé, formad till kupoler. ”Detta är t'krovan, en specialitet från Orionklustret. Den smälter på tungan och frigör smaker i sekvenser – först sötma, sedan syra, sedan en varm, kryddig eftersmak.”

Sirjong och Rinjala smakade försiktigt. Gelén exploderar i munnen, som om den genomförde en egen liten kemisk reaktion.

Nästa rätt var ännu mer främmande – en långsmal fiskliknande varelse, vars tunna, blåskimrande fjäll fortfarande reflekterade ljus, som om den levde. ”Denna kallas irith,” sade kaptenen. ”Den tillagas aldrig – den innehåller en unik enzymreaktion som omvandlar dess vävnad till näring utan behov av eld. En delikatess bland de avancerade världarna.”

Rinjala betraktade fisken skeptiskt, men efter att ha sett Sirjong ta en försiktig tugga följde hon efter. Smaken var omöjlig att beskriva – en fusion av hav, mineral och något nästan elektriskt. Det fick hennes tunga att pirra.

Under måltidens gång serverades fler rätter: en rödaktig frukt vars saft får kroppen att kännas lättare, nästan viktlös; en köttliknande substans som inte har någon animalisk härkomst men ändå är fyllig och mustig; och en klar, djupgrön dryck som lämnar en svag, euforisk känsla i bröstet.

Kaptenen lutade sig tillbaka och slog ut med armarna. ”Så, vad tycker ni?”

Sirjong, fortfarande omtumlad av smakerna, svarade ärligt: ”Jag har aldrig smakat något liknande.”

Kaptenen brast i skratt. ”Det är meningen! Att resa i galaxen handlar inte bara om att se nya världar – det handlar om att smaka på dem också!”

Men trots den gästfria stämningen låg en svag känsla av osäkerhet kvar hos Sirjong. Det var något med hela denna upplevelse som inte känns helt rätt. Han såg på kaptenen, på de leende betjänterna, på de sofistikerade detaljerna i matsalen. Detta var inte ett rymdskepp som borde behöva nödhamn.

å den sjätte morgonen satt Sirjong och Rinjala vid bordet nära bassängen och väntade på att deras frukost ska bäras in. Morgonljuset kastade långa skuggor över den stenlagda terrassen, och vattnet i bassängen är stilla, speglande den bleka himlen ovanför. Men istället för betjänterna stapplade Garlak in.

Han försökte säga något flera gånger, men det blev bara ett stammande. Hans rörelser var osammanhängande, och hans ögon lyste svagt, som om något störde hans system. Sirjong förstod genast att något var fel. Han reste sig hastigt, gick fram till artifexen och förde handen till hans nacke. Där hittade han avbrytarknappen. Med en snabb tryckning stängde han av Garlak. Han hindrade artifexen från att falla ihop genom att hålla honom stadigt medan han långsamt räknade till trettio – så många sekunder som elströmmen kräver för att helt dö ut. Sedan tryckte han på artifexens startknapp igen.

Garlak vaknade långsamt. Sirjong såg honom rakt i ögonen och sade tre gånger, med en lugn men bestämd röst: ”Du ska stänga av utifrånkommande signaler.”

Den uppvaknande artifexen reagerade först långsamt men löd till slut. Sedan, med en märklig klarhet, sade han:

”Kapten Xandak försöker ta över borgen.”

Rinjala drog efter andan. ”Vad ska vi göra,” frågade hon oroligt.

Sirjong placerar en lugnande hand på hennes axel. ”Var lugn,” sade han. ”Jag vet vad vi ska göra.”

Han vände sig till Garlak. ”Du har en kanon för skott med mörk materia i källaren, inte sant?”

Garlak bekräftade med en kort nick.

”Tag den och två skott genom den hemliga utgången. Den mynnar ut på södra sidan, eller hur?”

”Ja, ers höghet.”

Garlak gjorde som beordrat. Sirjong och Rinjala följde kort därefter – Rinjala hade vägrat att bli ensam i borgen. De gick genom tunnel som troligen inte använts på tusentals år. Dammet låg tjockt i valkar. När de till slut kom ut genom utgången på den södra sidan stod de bland de lila lupinerna som böljade svagt i morgonvinden. Framför dem tornade rymdskeppet upp sig, förankrat vid borgen, dess metalliska yta reflekterande det första dagsljuset.

Kanonens mörserliknande form var tung och robust, men Garlak hanterar den med vana rörelser. Sirjong laddade skottet, justerade vinkeln och avfyrade. De mera hörde än såg hur kanonkulan flög upp i en djärv båge för att sedan falla ned mot skeppet och slå ner på översidan. Dess strålsköld lyste upp intensivt och vibrerade av det mörka materiens sprängkraft.

Då talade Sirjong genom en högtalare, hans röst tydlig och myndig:

”Det här är prins Sirjong som talar å kejsarens och imperiets vägnar. Ni har utan tillstånd landat på planeten Nyrna, som tillhör det galaktiska imperiet. Ni har försökt tillägna er egendom som inte tillhör er. Å kejsarens vägnar befaller jag er att omedelbart lämna Nyrna. Om ni inte lyder inom tjugo minuter skjuter vi ett andra skott – och ni vet att det kommer att tränga igenom ert försvar och förinta er.”

Tystnaden som följer är nästan elektrisk. Det går en minut. Två. Fem. Sedan, inom femton minuter, började rymdskeppet vibrera. Dess motorer aktiverades, och inom kort lyfte det, sakta men bestämt, från borgens tak och steg upp i atmosfären.

Rinjala släppte ut en lättad suck och ser på Sirjong. ”Det där var... effektivt.” Hennes vackra ögon lyste av beundran.

Han log snett. ”Politik handlar inte bara om ord, ibland behöver man förstärka sitt budskap.”

Garlak såg på dem båda och sade, med ett sällsynt tonfall av beundran: ”Ni har räddat borgen.”

Men innan de hann säga mer hördes ett dovt surrande ljud från skyn. En stor drönare, svävande med precision, kom flygande från norr över borgen och landade nära Sirjong och Rinjala i lupinängen. Drönaren bar imperiets insignier, och Sirjong nickade för sig själv.

”Äntligen har rymdförsvaret vaknat. Inte ett ögonblick för tidigt, men bra för oss,” sade han. Han vände sig mot Rinjala. ”Vi måste genast till kejsaren.”

Han presenterade sig för löjtnanten som ledde gruppen som kommit med drönaren. ”Ni får besätta Arjalaborgen på mitt uppdrag. Jag kommer snart tillbaka med kejsarens papper. Samarbeta med Garlak här!”

De steg sedan ombord utan att tveka.

”Men ert bagage!” ropade Garlak efter dem.

Sirjong såg tillbaka över axeln och log. ”Håll kaptenssviten för oss! Vi kommer tillbaka!”

rönaren lyfte och förde dem snabbt genom luften. Efter några timmar nådde de Nyrna, huvudstaden på planeten Nyrna. De landade på drönarplattan framför det kejserliga palatset. Soldater sprang genast fram och hotade dem med gevär. Men när prins Sirjong hoppade ut från drönaren slappnade alla av. Den tokiga prinsen var i farten igen! Efter den entrén fick Sirjong och Rinjala omedelbart audiens.

Kejsar Didrik II satt i vanlig klädstil på Nyrna i grå långbyxor och grå tunika bakom sitt skrivbord med högar av datapaddar framför sig. Han var alltmer gråhårig. Han såg trött ut. ”Vad har du nu hittat på,” frågade han sin son.

De två stod framför hans skrivbord. Han bad dem inte sitta. Han trodde inte det här skulle bli ett långt ärende.

Sirjong berättade därför i formell ton att han och Rinjala inbjudits att gästa Arjalaborgen i sju dagar. Men deras vistelse stördes av ett jättelikt intergalaktiskt rymdskepp landade på borgens tak. På tredje dagens morgon försökte det ta över borgen. Men han lyckades få hjälp av chefsbetjänten Garlak och de kunde jaga bort inkräktaren. De besköt skeppet med en kanon som avfyrade granater med mörk materia.

”Du är min lite äventyrslagda andra son,” sade kejsaren. ”Hittar du på en rövarhistoria för att få din fars uppmärksamhet?”

Då ingrep Rinjala. ”Ers majestät, jag kan som vittne intyga att allt som Sirjong berättat är sant,” sade hon. ”Om jag minns rätt hade kejsarens far, Didrik I, att göra med en flotta av intergalaktiska skepp som var ute efter en farlig kanon. Men de hade gömt en liknande kanon i borgen för länge sedan. Nu kom deras fiende hit och försökte etablera en bas här.”

”Vi skulle se en ny tur i den härva som min far, Didrik I, lyckades lösa,” sade kejsaren eftertänksamt.

”Just nu ägs Arjalaborgen av affärsmannen Klajong i Arlana,” sade Sirjong. ”Ers majestät borde förstatliga borgen och ha en mindre garnison där som symbol för imperiets beredskap.”

”Du vill öka våra försvarutgifter,” sade kejsaren lite hånfullt.

Ers majestät,” sade prinsen i åter i formell ton. ”Arjalaborgen har en betydelse långt bortom ett enkelt residens. Den måste skyddas och integreras i imperiets organisation.”

Kejsaren såg på honom under tystnad, hans skarpa ögon utvärderande.

”Sätt er,” sade han sedan. När de slagit sig ner i stolarna framför skrivbordet fortsatte han: ”Berätta nu en gång till vad ni varit med om och med fler detaljer.”

Tålmodigt lyssnade kejsaren igen på sin sons berättelse. Sedan sade han: ”Vad säger prinsessan Rinjala?”

För första gången titulerade kejsaren henne inte bara som lady utan med den titel hon var berättigad till.

”Tackar Ers majestät,” svarade hon. ”Kejsarens son handlade med den största beslutsamhet och kunnighet i den situation som öppnades. Utan hans effektiva agerande skulle vi ha en fientlig rymdbas på Nyrna.”

Kejsaren nickade. ”Och ni två?” sade han plötsligt. ”Ni vill göra borgen till ert huvudsäte?”

Sirjong tvekade inte. ”Ja, far!”

Kejsaren lutade sig tillbaka i stolen bakom skrivbordet och såg på prinsessan Rinjala. ”Ska ni gifta er?”

Sirjong vände sig till henne, och för första gången i sitt liv kände han en nervositet som ingen politisk situation någonsin ingett honom. ”Vill du gifta dig med mig?”

Rinjala skrattade till. ”En av imperiets hjältar frågar om jag vill gifta mig med honom. Jag kan inte säga annat än ja, ja!”

Ett leende spred sig över kejsarens ansikte. ”Då är det avgjort. Gratulerar prinsparet!”

Tillbaka till första kapitlet.
Till Novellmenyn.