alströmsgalaxens norra arm var känd för sina virvlande nebulosor, sina mörka stjärnfält och sina tysta, övergivna kolonier. Det var en plats där rymden själv verkade hålla andan. Kejsare Didrik II hade alltid velat se den med egna ögon, och nu reste han tillsammans med sin äldste son, kronprins Didrik d.y., i det kejserliga skeppet Vita havet.

Hovet hade protesterat. Efter de dramatiska händelserna när rebeller från planeten Malenta kidnappat kejsaren och kronprinsen borde han ta det lungt och vara försiktig. Men det var som om det inträffade gjort honom rastlös.

Resan hade sedan varit lugn. För lugn.

När de nådde den yttersta delen av armen – en region där stjärnorna låg glest och gravitationsströmmarna var oberäkneliga – förändrades allt.

”Far,” sade kronprinsen och pekade mot sensorskärmen, ”vi har ett eko. Ett skepp utan transponder.”

Kejsaren lutade sig fram. ”Pirater?”

”Eller något värre.”

Ett ögonblick senare fylldes rymden av ljus.

Från mörkret gled tre stora skepp fram, svarta som obsidian, med skrov som såg ut att vara byggda av sammanfogade vrakdelar. Piraterna i den norra armen var ökända – men ingen hade trott att de vågat anfalla ett kejserligt skepp.

”Sköldar upp!” ropade kronprinsen.

Men det var för sent.

En salva av energiprojektiler slog in i Vita havets babordssida. Rymdskeppet skakade som om det slitits itu av en osynlig hand. Larm tjöt. Paneler exploderade. Rök fyllde bryggan.

”Vi måste evakuera!” ropade kejsaren.

Men piraterna hade planerat allt. De sköt inte för att plundra. De sköt för att döda.

En andra salva träffade skeppets kärna. Ljuset från explosionen var så starkt att det syntes från flera ljusminuter bort. Vita havet bröts upp i två delar, som en stjärna som slocknade.

Kejsaren och kronprinsen hann aldrig nå räddningskapslarna.

När vrakdelarna spreds ut i den kalla rymden, tystnade allt.

Nyheten når Nyrna

På planeten Nyrna satt prins Sirjong i kejsarens arbetsrum som tillförordnad statscef när kvanttelefonen i familjens speciella hemliga kammare plötsligt aktiverades. En lampa på skrivbordet i arbetsrummet tändes och Sirjong förstod det inte först. Men så skyndade han till hemliga rummet. Där pulserade en ljussfär i en färg han aldrig sett förut – en färg reserverad för katastrofer av högsta nivå.

En röst talade, bruten av störningar:

”Vita havet... förlorad... inga överlevande... kejsaren... kronprinsen...”

Sirjong kände hur världen lutade.

Hur luften blev tunn.

Hur allt han trott var stabilt plötsligt försvann under honom.

”Nej,” viskade han. ”Det kan inte.”

Men kvanttelefonen ljög aldrig.

Artifexen Gralak, som han tagit med sig från Anjalaborgen som rådgivare hade följt efter honom till den hemliga kammaren steg fram, blek i ansiktet.

”Ers höghet. Ni är nu kejsare.”

Orden föll som stenblock.

Sirjong, som alltid stått i skuggan av sin far och bror, som aldrig tänkt sig tronen, som nyss återvänt från Sislas kaos, stod nu ensam inför ett imperium som skakade i sina grundvalar.

Han såg ut genom fönstret mot det Vita hav, vid vars norra strand det galaktiska imperiets huvudstad låg.

Vågorna slog mot stranden som om de försökte tala till honom.

”Förbered en proklamation,” sade han till slut. ”Och kalla samman rådet.”

Hans röst var stadig.

Men hans hjärta var en storm.

En ny kejsare föds

När Sirjong steg ut på palatsets trappa, där hans far stått bara veckor tidigare, var torget tyst. Inte av sorg – utan av chock. Av rädsla. Av ovisshet.

Han såg ut över folkmassan och kände tyngden av historien vila på sina axlar.

”Mitt folk,” började han, ”vi har förlorat vår kejsare och vår kronprins. De dog som fria män, i tjänst för imperiet.”

En viskning gick genom mängden.

”Jag, prins Sirjong av Nyrna, tar nu tronen. Inte av ambition. Inte av vilja. Utan av plikt.”

Han höjde blicken mot himlen.

”Vi står inför mörka tider. Malenta rör på sig. Piraterna i den norra armen har blivit djärvare. Sisla dör. Galaxen förändras.”

Han lade handen över hjärtat.

”Men jag svär att leda er. Jag svär att skydda er. Och jag svär att finna sanningen bakom min fars död.”

Folkmassan stod tyst.

Men tystnaden var inte längre tom.

Den var laddad.

En ny era hade börjat.

et hade gått tre dagar sedan nyheten om kejserlikga rymdkryssaren Vita havets förintelse skakat imperiet. Tre dagar av sorg, ceremonier och tystnad. Det stora rådet, bestående av representanter för alla planeter och månar som anslutit sig det galaktiska imperiet i form av deras ambassadörer, bekräftade enhälligt att prins Sirjong hade rätt till kejsarkronan som den legitima arvtagaren. Därmed var alla formalia uppfyllda för att prinsen kunde träda i tjänst som det galaktiska imperiets högsta beslutsfattare och ledare som kejsare Sirjong I.

Den nye kejsaren stod i kommandocentret i Nyrnas rymdhamn, omgiven av holografiska kartor över Malströmsgalaxens norra arm. De virvlande gasmolnen, de mörka stjärnfälten, de glest befolkade kolonierna – allt låg framför honom som en labyrint av skuggor.

”Piraterna måste ha haft en bas,” sade överste Arvjang, som den nya kejsaren utsett till sin militära rådgivare. ”Ingen slår till mot ett kejserligt skepp utan att ha en reträttväg.”

Sirjong nickade. Han hade inte sovit mycket. Sorgen låg kvar som en kall sten i bröstet, men den hade stelnat till något annat. Något hårdare.

”De gömmer sig i gravitationsströmmarna,” sade han. ”De använder dem som täckmantel. Som jag gjorde när jag var ung och smet från palatset.”

Arvjang log svagt. ”Skillnaden är att de inte gör det för att leka.”

”Nej,” sade Sirjong. ”De gör det för att döda.”

Han aktiverade en ny karta. Den visade en serie punkter – rapporterade piratöverfall, försvunna fraktskepp, störningar i kvantkommunikationen.

”Det här är inte slump,” sade han. ”Det är ett mönster. De rör sig i en spiral. In mot en kärna.”

”En bas?” frågade Arvjang.

”Eller något värre.”

Sirjong vände sig mot sina officerare.

”Förbered Drottning Ilidral och Skarabé-eskorten. Vi lyfter inom två veckor. Jag leder själv operationen.”

En av rådgivarna harklade sig. ”Ers majestät är kejsare nu. Det är inte majestätets uppgift att...”

Sirjong avbröt honom med en blick som kunde ha skurit genom stål.

”Man dödar inte en kejsare ostraffat. Och man dödar inte min far och min bror utan att jag kommer efter.”

Rådgivaren tystnade.

Sirjong fortsatte: ”Det här är inte bara hämnd. Det är nödvändigt. Piraterna i norra armen har blivit för starka. De har teknologi de inte borde ha. Någon förser dem med resurser. Någon vill se imperiet svagt.”

Han lät orden sjunka in. ”Jag tänker ta reda på vem.”

Han förberedde avfärden genom att ta kontakt med både Aloria och Ringeriket och skaffa förstärkningar. De kom i tid för avfärden.

Rymdslagskeppet Drottnign Ilirdral lyfter

Det kejserliga rymdslagskeppet Drottning Ilidral var aloriernas senaste och djärvaste skapelse. Den hade beställts av kejsare Didrik II, men när han fått klar sig de enorma kostnaderna hade han avbeställt rymdslagskeppet – Didrik II hade varit en sparsam kejsare. Men alorierna hade i alla fall byggt skeppet färdig. När rabeller från Malenta kidnappade kejsaren och hans familj, lånade prins Sirjong rymdskeppet av alorierna. han kunde sedan befria denkejserliga kejsaren familj en med dess makt. Under redan tillbaka från Sisla till Nyrna hade kejsaren beslutat köpa rymdskeppet trots allt. Men kejsaren kunde inte betala hela den enorma summan på en gång utan gjorde en överenskommelse med alornierna om avbetalning. När Sirjong blev kejsare måste ha fortsätta att betala för skeppet under hela sin tid som kejsare.

Alorierna hade döpt rymdskeppet efter sin legendariska drottning Ilidral. Bland annat för att det på sätt och visa fortfarande var till åns foetsatte kejsaren att använda aloriernas namn. Rymdslagskeppet Drottning Ilidral var en stor platt skapelse – det såg mest ut som en pizza med tjocka kanter – Med kejsaren Sirjong I ombord lyfte det till slut från rymdhamnen och steg upp genom atmosfären. Folket stod på terrasserna och såg efter det. De visste att deras nye kejsare inte var som de tidigare. Han var inte född till tronen. Han hade inte tränats för den. Han hade kastats in i den.

Och han hade valt att möta mörkret själv.

I skeppets kommandobrygga stod kejsare Sirjong I framför panoramafönstret. Stjärnorna i den norra armen glittrade som kalla ögon i fjärran.

”Ta oss in i strömmen,” sade han. ”Vi börjar jakten.”

Antigravmotorerna ökade i styrka.

Rymden drog ihop sig.

Och rymdslagskeppet Drottning Ilidral kastade sig in i Malströmsgalaxens farligaste region.

Jakten hade börjat.

Till nästa kapitel: Sirjong hämnas mordet på sin far
Till Kulturmenyn.