webbtidskrift för kultur och historia
Levanten före natufierna:
En mosaik av kulturer
En arkeosofisk essä av Sören G Lindgren
evantens förhistoria har varit föremål för ett intensivt intresse ända sedan 1800-talet, först av europeiska arkeologer, efterhand kompletterade av lokala kolleger. Levanten är därtill ett betydligt mindre geografiskt område än Europa, vilket bidragit till att de arkeologiska undersöknigarna kunnat bli mera heltäckande.
Geografiskt har Levanten uppfattats som en landbro mellan Afrika och Eurasien. Men det som få tänker på är att områdets flora och fauna är eurasiatisk, inte afrikansk (Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010). Det har att göra med att klimatet inte är tropiskt utan den mediterrana varianten av ett subtropiskt klimat. Periodvis har det varit ganska kyligt. Det har utgjort ett hinder för arter anpassade till ett tropiskt klimat att spridas vidare. Den israeliska arkeologins främste namn, Ofer Bar-Yosef, tillsammans med professorn i arkeologi vid Hebreiska universitet i Jerusalem, Anna Belfor-Cohen, antyder i en artikel rentav att de anatomiskt moderna människor som hittade till Levanten för cirka 100 000 år sedan stoppades i sin vidare expansion just av klimatet (ibid). Men det verkar mera troligt att de först hade anpassat sig till det mediterrana klimatet i Maghreb i Nordafrika och inte alls upplevde klimatet i Levanten bsom ett hinder.
Israeliska arkeologer har kartlagt Döda havets avrinningsområde och genom borrningar i Döda havets botten och undersökningar av gamla stränder lyckats kartlägga Lisansjön. Den har fått namn av Lisanhalvön i Döda havets södra ände. Det var just detta hav som kunde växa till en betydande sjö under perioden 50-10 000 år sedan.
Det speciella med Levanten är också att där möts två meteorologiska system. Det ena är det mediterrana med sina vinterregn och det andra monsunerna från Indiska oceanen, som via Röda havet kan nå bl a Sinaihalvön. Under de senaste 49 500 åren skulle klimatet mest ha varit kallt och torrt enligt O18- mätningar i en palestinsk grotta (ibid). Men detta motsägs av Lisansjön (se karta i spalten t v ). Den omfattade Jordandalen från Hazeva söder om nuvarande Döda havet i söder till Genesarets sjö i norr från cirka 50 000 år sedan till 10 000 år tillbaka. Sjöns yta kunde höjas och sänkas beroende på om det regnade mera eller mindre, men sprickdalen var sammanhängande fylld under 40 000 år!
En annan besynnerlighet i den levantinska förhistorien är att mellan spåren av Skhul/Qafzeh-människorna för omkring 100 000 år sedan och uppdykandet av säkra lämningar av moderna människor för omkring 50 000 år tillbaka, tycks det endast ha funnits neandertalare i området. Det har fått en forskare, John J Shea från Stony Brook universitetet i New York, USA, att spekulera i möjligheten att Skhul/Qafzeh-människornas ättlingar levde kvar i Palestina och genomgick en utveckling där. Men eftersom de då inte efterlämnade några synliga tecken på sin närvaro, kan detta bara vara ett uppslag (Shea 2010: 139).
Kalottfynd
Men sedan för omkring 50 000 år sedan dyker det upp artefakter av sten med flera olika stilar. En vanlig stil är avfasade blad (på engelska chamferred flakes), emirien-pilspetsar och Ksal Akil- och el-Wadi-spetsar (se bild). Vid denna tidpunkt var det varmt och fuktigt i Levanten och Europa. Det gör att man kan misstänka att grupper från olika håll hittade till östra Medelhavskusten. Varifrån skulle de ha kommit?
I själva verket är det äldsta fyndet av modern människa hela 55 000 år. I västra Galliléen i dagens Israel upptäcktes en grotta vid ett vägbygge. Grottans mynning hade störtat in för mer än 30 000 år sedan. Den nyupptäckta håligheten döptes till Manotgrottan. När grottforskare tog sig in stötte de först på en stor sal. Den visade sig ha två sidokammare. I den ena av dem låg kalotten från ett människokranium på grottgolvet. Den var täckt av en kalkbeläggning, som med uranium-thorium-metoden kunde dateras till 54 700 ± 5 500 år före nuet (Hershkiovitz et al 2015), alltså för cirka 55 000 år sedan. De israeliska arkeologerna hävdar att kalotten uppvisar tydliga likheter med moderna afrikanska skallar och de kranier som återfunnits i gravfälten från pavlovienkulturen i Mähren i östra Tjeckien. Kalottfyndet i Monetgrottan skulle alltså stöda möjligheten att Europa befolkades från i första hand Levanten.
Men kalottfyndet kan också vara relaterat till en annan möjlighet, nämligen att det var egyptiska arkeonubier (d v s människor från den egyptiska delen av det s k nubiska komplexet), som hittade till Palestina. En arkeogenetisk studie, som publicerades i Amercian Journal of Human Genetics i början av juni 2015, pekade på att det var utvandrare från Egypten som nådde Levanten för omkring cirka 50 000 år sedan. I dagens egyptiska befolkning finns ett starkt inslag av DNA från Europa, som gjort att Egypten inte tidigare diskuterats som möjligt utvandrarland i debatten kring Ut-från-Afrika-hypotesen. Den internationella forskargruppen, huvudsakligen från USA och England, men där det också fanns genetiker från Etiopien, maskade av det europeiska lagret (Pagani et al 2015). Resultatet blev att de avmaskade egyptiska haplotyperna förekommer i högre frekvens utanför Afrika än fallet är med västafrikanska haplotyperna (ibid). Det är inte helt förvånande eftersom människor från det nubiska komplexet nådde Oman redan för 125 000 år sedan.
Gulf Oasis-kulturen
Persiska viken under det senaste istida maximumet eller perioden för 24 – 14 000 år sedan. Då låg havsytan lite omväxlande mellan 120 till 80 meter under dagens nivå. Vid 120 meter var även Indiska oceanen närmast Hormuzsundet torrlagd. Enligt den amerikanska arkeologen Jeffrey Rose bodde människor på denna tid runt sjöarna i de mörkgröna områdena. Rose har döpt detta torrlagda skede av Persiska vikens geologiska historia för Ur-Schattdalen. Karta hypertexter.se efter Rose 2010.
Den italienska genetikern Anna Olivieri från universitet i Padua kom år 2006 med ett nytt förslag om invandringen till Levanten. Hon och hennes team hade undersökt haplogrupperna M1 och U6 i mtDNA från 81 kvinnor i Nordafrika och nått slutsatsen att haplogrupperna kom till denna del av Afrika inte från söder om Sahara utan från sydvästra Asien (Olivieri et al 2006). Invandringen skulle ha skett för 45 – 40 000 år sedan (ibid).
Nu är frågan vad hon menade med ”sydvästra Asien”. I den skulle ingå dels Arabiska halvön, dels Mesopotamien. Men för 50 000 år sedan var också Persiska viken som grönskande floddal en del av både Mesopotamien och Arabiska halvön. Under detta varma och fuktiga skede fylldes denna floddal, Ur-Schatt-dalen som vi kallar den efter arkeologen Jeffrey Rose, av havet och tvingade människor närmast havet att bryta upp. Men även personer som levde på kontinentalsockeln vid Arabiska halvöns västkust i Röda havet tvingades till uppbrott av samma orsak. De olika stensmidesstilar som dyker upp i Levanten för 50 000 år sedan skulle ha kommit dit med grupper från dels Ur-Schatt-dalen, dels västra Arabien. Från Ur-Schatt-dalen sökte sig en del till Zagrosbergen och småningom till Balkan och Ukraina, som vi har berättat i essän Ut från Afrika. Andra åter fann vägen till Levanten via Syrien. De sökte till Nordafrika så småningom (och en del skulle ha tagit sig från Tunisien till Italien över Medelhavet). Från Arabiska halvöns kontinentalsockel i Röda havet kom troligen folk till Jordanien.
Ur-Schatt-dalen
Det här förslagets riktighet bekräftades av ytterligare en arkeogenetisk undersökning publicerad i januari 2012. Den leddes av Victoria Fernandes från universitet i Porto i Portugal. Hon och hennes team analyserade tre mindre haplogrupper, N1, N2 och X, som alla är mutationer av den ursprungliga afrikanska haplogruppen N i mtDNA för från ungefär 60 000 år sedan. Det är den tidpunkt då moderna människor var ordentligt etablerade just i Ur-Schatt-dalen och på Arabiska halvöns södra och västra kuster. Teamet undersökte de fullständiga mtDNA genomen från 85 västasiatiska kvinnor, som hade de nämnda mutationerna, och jämförde dem med en databas som innehöll 300 europeiska kvinnliga genom. Resultatet pekade på att de tre haplogrupperna hade en karaktär av relikt. De ursprungliga kvinnorna hade med stor sannolikhet kommit från ”The Gulf Oasis region”, d v s Ur-Schatt-dalen, med början för 50 000 år sedan (Fernandes et al 2012).
Bland paleoantropologer, som forskar kring hur den anatomiskt moderna människans utvandring från Afrika kunnat gå till, är Ur-Schatt-dalen ett välkänt fenomen. Men det har varit mer eller mindre okänt bland arkeologer och genetiker. Situationen förändrades med arkeologen Jeffrey I Roses artikel i Current Anthropology 2010, där han visade att Persiska vikens dalgång varit torrlagd för från 74 000 år sedan till för 8000 år tillbaka (Rose 2010). I artikeln myntade han den nya namnet Gulf Oasis för det område som beboddes av människor i dalgången och som Victoria Fernandes användes sig av. Men varje gång havsytan var cirka 50 meter lägre än nu var viken till stora delar torrlagd, men bevattnad av Eufrat och Tigris hopslagna flodvatten, Ur-Schatt-floden, samt vattendrag från Arabiska halvön (se karta i spalten t v). Först på 6000-talet f Kr fylldes dalgången definitivt igen av havet. Människor levde i sänkan i minst 50 000 år. Från för omkring 40 000 år sedan var de i kontakt med såväl Indien och Ostafrika tack vare den båtburna byteskedja som sannolikt uppstått.
Mikroliter
Vid övergången från glacial till postglacial tid förändrades stensmidet och därmed också verktygen i Europa tack vare introduktionen av s k mikroliter. De var behändiga, i medeltal cirka 2,5 cm långa och cirka 1 cm tjocka skärverktyg, oftast slagna från flinta. De var vassa bara på ena sidan och kunde fästas vid skaft av olika slag. De fanns i två huvudtyper: icke-geometriska och geometriska. De uppfanns i Afrika för omkring 70 000 år sedan, då människorna inte längre höll stenverktygen direkt i handen utan började förse dem med skaft (McBrearty et Brooks 2000). Mikrolitliknande stenskärvor förekom redan under aurignacien- och gravettienstensmidena i Europa, vilket tyder på att skaftade verktyg börjat komma i bruk. Äldsta fyndet av rena mikroliter utanför Afrika har en ålder på 30 000 år och har gjorts på Sri Lanka (Oppenheimer 2004). Oppenheimer menar att de hittade dit från Afrika längs byteskedjan utmed Indiska oceanens kust (ibidem: 118).
Olika typer av geometriska mikroliter från kebarienkulturen, påträffade i Ain Miri i norra Israel. A) varierade typer; B) rektangulär; C) trapetsoid; D) asymetriska trapetsoider; E) s k lunater.
I Palestina avlöstes emirienkulturen av ahmarienkulturen för 40 000 år sedan – det skulle ha skett en sammansmältning av de olika grupper som kommit till Levanten under de föregående millienierna. Men det kan också ha varit frågan om en utvandring eller eventuellt impulser från Sudan, från den avancerade arkeonubiska kulturen. Ahmarienkulturen var långvarig (40 000-28 000 f Kr, kalibrerat; Goring-Morris et al 2009). Men i och med mikroliternas dök upp övergick den småningom i kebarienkulturen (ibid). Kebarienkulturen är i mycket en förlängning av den föregående men innehåller också nya inslag som just mikroliter i större omfattning.
Namnet på denna kultur kommer från grottan Kebara, som ligger på västra sidan av Karmelberget söder om Haifa. Där hittade år 1930 den outtröttliga engelska arkeologen Dorothy Garrod (1892-1968) en uppsättning mikroliter, som hon döpte till just kebarien stensmide. Grottan har ett fyra meter tjockt kulturlager, där det genom åren gjorts flera spektakulära fynd.
Kebarienkulturen har visat sig vara en av fyra kulturer i Levanten under istiden (de övriga var nebekien, masraqien och nizzanien; ibidem). Kebarienkulturen sträckte sig utmed kusten från trakten av nuvarande Suezkanalen ända upp till den turkiska Hatay-provinsen på östra sidan av Alexandrettaviken och i inlandet utmed den jordanska sprickdalen från Döda havet upp på syriska slätten ända till Eufrat (ibidem).
Reviren
Kebarienkulturens människor levde ännu som nomadiserande jägare och samlare. De rörde sig i grupper på 20-30 individer från Medelhavskusten inåt land och tillbaka under årets gång. Därvid tycks Lisansjön ha utgjort en ett slags gräns (Goring-Morris et al 2009). De små grupperna höll sig ganska strikt till sina revir. Det framgår bl a av att stensmidestekniken var enhetlig i ett revir men lite olika i förhållande till grannreviren (ibidem). Allt som allt skulle själva Palestina ha omfattat fem revir (ibidem). Men eftersom kebarienkulturen även täckte Libanons, Syriens och Turkiets kuster är det troligt att där fanns ytterligare revir. Om sedan grupperna som levde norr om Generats sjö och på den syriska slätten bildade en eller två revir är i dagen kunskapsläge okänt.
Lisansjön tycks alltså ha fungerat som östlig gräns för de palestinska reviren. Men intressant är att grupper från kebarienkulturen tog sig över Lisansjön upp på den transjordanska platån. Där mötte kebarerna grupper från de andra kulturerna och alla samlades i stora läger inte långt från Azraqbassängen under vintern-våren. Lägren kunde vara så stora som 2 hektar (ibid). Vad som lockade var jakt på stora flockar av en gazellart (Gazella subgutturosa) som från det inre av Jordanien sökte sig västerut vintertid (ibid). För att motverka konflikter skedde sannolikt
ett omfattande utbyte av gåvor mellan grupperna från de olika kulturerna.
Något om vardagslivet i kebarienkulturen berättar den berömda fyndplatsen Ohalo II vid stranden av Genesarets del av Lisansjön. Den var en bosättning för en enda jägargrupp. Den verkar att ha använts säsongvis (ibidem). Lämningarna från denna lilla by under det istida maximumet (19 400 år före nuet) kom att bli ovanligt väl bevarade tack vare att sjöns yta steg och översvämmade bosättningen efter det den bränts ner. Den består av spår av sex enkla, ovala hyddor med sex eldstäder utanför hyddorna. Vi skulle ha att göra med sex familjer. Fynden från Ohalo och från flera andra fyndplatser visar att kebarienkulturens människor jagade mellanstora djur, fällde fågel och fångade fisk. Man tycks också ha förtärt mycket nötter och en vid skala av gräsfrön och vild säd (främst havre) (ibidem). Fröna hade krossats och av dem hade troligen tillretts något slags gröt, men möjligen även gräddats till bröd. De äldsta bakugnarna kommer från kebarienkulturens tid.
Azraqbassängen
Men moderna människor hade också slagit sig ned i nuvarande Jordanien. Under senare år har intensiva arkeologiska undersökningar pågått i bl a Azraqbassängen i norra delen av landet. Den är stor sänka på 12 000 kvadratkilometer. Utgrävningarna har uppdagat spår av mänsklig närvaro i den sedan åtminstone 40 000 år tillbaka (Richter et al 2009). Bassängen verkar ha varit kontinuerligt bebodd under de senaste 20 000 åren (ibid). Det beror på att flera kallvattenskällor bevattnar området. Under fuktiga perioder under mellersta paleolitikum fanns en ganska stor sjö i mitten av bassängen, under torrare perioder förvandlades den till en träskmark. Utgående från variationerna i tekniken för smidet av icke-geometriska mikroliter har utgrävarna, ledda av Tobias Richter från universitet i Köpenhamn, kommit till slutsatsen att två olika sociala organisationer bebodde bassängen för cirka 20 000 år sedan. Den ena grupperingen skulle ha varit en del av kebarienkulturen, den andra skulle ha tillhört den samtidiga jordanska nebekienkulturen (ibidem).
Inom dagens arkeologi finns en metodformalistisk tendens att bortse från eller rentav förneka kultur i en vidare mening än enbart stensmidesstil (och en del andra artefakter). Den utvecklades i USA och kom att spridas till England, där den företräds av arkeologer som Ian Hodder, mest känd från sina utgrävningar av Çatalhüyük i Anatolien (Hodder 2006). Metodformalismen gör att den intuitiva förståelse av kultur som ett tidlöst, genuint mänskligt uttryck, som äldre arkeologer hade, försvinner. Det kan man se av bl a Hodders bisarra påstående att människans först måste domesticeras förrän ett högkulturstadium kan inträda. Men människan har en plasticitet som en följd av att språk och kultur kan förändras med den sociala utvecklingen. Allt eftersom organisationsförmågan utvecklas och nya sociala strukturer växer fram följer språk och kultur med. Även om stegvisa sociala förändringar kändes smärtsamma i en generation, så hade den följande generationen inte bara anpassat sig till de nya förhållandena utan även börjat vidareutveckla dem.
Med hänvisning till metodformalismen fann Richter och hans medarbetare det svårt att diskutera vad de två sociala organisationernas samtidiga närvaro i Azraqbassängen kunde innebära. Var det frågan om två stammar? Handlade närvaron av människor från kebarienkulturen i ett område som tycks ha ingått i nebekienkulturen, som i sin tur omfattade större delen av nuvarande Jordanien, om någonting speciellt?
När metodformalismen hävdar att man inte kan dra några etniska slutsatser av en stensmidesstil, förnekar man samtidigt att den skulle vara gjord av människor. Men en arkeosociologisk läsning, som opererar med människors gruppbeteende, kan hävda att just det faktum att smidestekniken var densamma under årtusenden visar att de två grupperingarna också behöll sin respektive sociala identitet under hela tiden. Ty stil är alltid också identitet. Det tyder i sin tur på att de talade olika språk, att de skulle ha varit, som vi skulle säga, två olika folk.
Bara människa
Det är dock en term, som började användas först så sent som på slutet bronsåldern i Medelhavsvärlden. Före det användes oftast ordet människa på det egna språket, som beteckning för folkgruppen. Möjligt är att de talade om arkaiska varianter på ben Adam, hebreiskans (och Bibelns) ord för människa. Att den ena grupperingen inte försökte tränga undan den andra antyder vidare att samexistensen var betydelsefull för båda, en kontaktpunkt av något slag.
I överensstämmelse med ett tema i denna essä hävdar jag att det är sannolikt att kontakten handlade om ett regelbundet gåvoutbyte, som gav båda fördelar. Kanske var närvaron av människor från kebarienkulturen ett tidigt utslag av en ”självförsörjande handelskoloni”? Hittills har utgrävningarna lyckats påvisa att grupperna bytte snäckskal (Richter et al 2011). Kebarienkulturen hade snäckor från Medelhavet som de bytte mot snäckor som hade nått nebekienkulturens människor från Röda havet (ibid). Därtill tycks stenar av hård basalt, som kunde användas som underlag vid malning av säd och frön, ha utväxlats (ibid). Detta pågick i 3000 år. Det betyder rent praktiskt att man bytte också annat, som inte bevarats. Det kunde vara olika slag av ”förbrukningsvaror”, alltså föremål, som relativt snabbt slets ut och behövde ersättas. Kanske handlade nebekiernas ”stapelvara” om något slag av skinn från ett ökenlevande djur som antingen var mjukare eller slitstarkare än vad som fanns i Palestina. Kebarerna kunde å sin sida ge i gengåva textilier av något slag. En annan möjlig bytesgåva är trä av något speciellt slag till skaft för verktyg. I avsaknad av arkeologisk dokumentation är detta förstås gissningar.
Den sittande döde
Hur en man, gravsatt sittande på en träskmark för 19 000 år sedan, fallit ihop till en benhög i en träskmark vid Ain Qassija i Azraqbassängen i östra Jordanien. Teckning efter Richter et al 2010.
Ett av de kanske mest spännande enskilda fynden har gjorts i Ain Qassija i omedelbar närhet till den nuvarande Azraq-oasen. Området var en träskmark för 19 000 år sedan (Richter et al 2010). Fyndet bestod av skelettet av en man, som i livet hade varit 161 cm lång, vägt omkring 62 kg och av de hårt slitna kindtänderna att döma hade varit god bit över 30 år (ibid). Efter det han avlidit hade han lämnats på den vattendränkta marken ihopbunden så att han befann i sittande ställning. Han tycks inte ha sänkts ned i en grop utan lämnats just sittande på den vattendränkta markytan. Därvid kom hans kropp att ganska snart falla ihop för att till slut bilda en horisontal benhög som sedan hade övertäckts av vattnet och bäddats in i dy. Delar av skelettet försvann under processen, troligen bortslitna av asätare. Men av de påträffade benens ställning har utgrävarna kunnat rekonstruera processen. I spalten t v en teckning som visar hur de har tänkt sig att händelsen gick till.
I den artikel där Tobias Richter och hans medarbetare beskriver fyndet i Ain Qassija framhåller de att den sittande gravsättningen är unik i Levanten (Richter et al 2010). I likhet med många andra gravsättningar från denna tid lämnades den döde bara så där utan gravgåvor. Det förekom också gravsättningar i grunda gravar. En punkt strax under markytan skulle ha varit en plats som upplevdes som en gräns mellan mark och början på underjord, alltså mellan två olika världar (ibid). Det ska troligen förstås så att gränsen i sig upplevdes som en svag punkt, som ledde till den hinsides världen. Träskmarken i Ain Qassija var en sådan gräns, varifrån den avlidna snabbt kunde absorberas av hinsidan.
Richter ser inte något utslag av status i den sittande ställningen (ibid). Det har sannolikt att göra med den metodformalism som ovan påtalats. Men från mesolitikum finns en del sittande (Lepinski Vir i Serbien och Zvejnieki i Lettland) och stående gravsättningar (Olenii Ostrov i Karelen). Dessa fall utgör tveklöst hedersbevisningar. Man skulle mycket väl att kunnat lämnade den avlidne vid Ain Qasija i en liggande ställning vid den viktiga gränsen. Men att man gjorde sig besväret att binda upp honom i sittande ställning var ett tecken på att han ansågs vara mera värd än att bara lämnas liggande. Vi vet inte varför han hedrades, men det är möjligt att han uppfattades som en särskilt helig man, en präst med speciella gåvor.
Straffad medicinman?
En annan intressant gravsättning gjordes ungefär 40 km väster om Ain Qassija på en platå vid västra kanten av Azraqbassängen. Terrassen höjer sig två meter ovan om bassängen och omfattar ett område på cirka 21 000 kvadratmeter. Utspritt över det ligger en förvånande stor mängd av avfall av stenverktyg och ben efter bytesdjur. Utgrävarna, ledda av Lisa Maher från Berkeley universitetet i Kalifornien, spekulerar i möjligheten att platån fungerat som refugium när hela Azraqbassängen tillfälligt hade fyllts med vatten (Maher et al 2012).
Den ifrågavarande gravsättningen, Karaneh IV, upptäcktes redan 1981 av den jordanska arkeologen Mujahed Muheisen. Han kunde konstatera att de kvarlämnade stenverktygen tillhörde kebarienstensmidet (ibidem). En ny undersökning påbörjades 2005 med bl a Richter i teamet. De kunde konstatera att platsen tidvis använts som ett omfattande läger. Men just i Karaneh IV, B-området, fanns lämningar av två hyddor. De har kunnat dateras till för 19 400 år sedan (ibidem). Nedgrävt i den ena hyddans golv hittades skelett av två män, den ena med tydliga spår av arthritis (ledgångsreumatism; ibidem). Hittills har inte någon osteologisk analys av skeletten gjorts, så vi vet inte åldern. Men när man läser rapporten i den amerikanska tidskriften Plos One får man intrycket att de två gravsatta hade levt slutet av sina liv i sin hydda (ibidem). I hyddan invid, mindre än 2 m från den förstnämnda, skulle de personer ha bott som hade skött om (och/eller vaktat) dem.
Stenar på huvud och ben
Efter gravsättningen hade på graven med mannen med arthritis lagts två stora stenar ovanpå huvudet och två ovanpå benen (ibidem). Det kan tolkas som en hederbevisning, men då vore troligare att hela kroppen övertäckts. Att bara huvudet och benen låstes med stenar pekar i den riktningen att man ville försäkra sig om att han inte skulle gå igen. Den möjligheten antyder att mannen stötts ut från sin grupp som straff för ett brott. Men han hade så hög status och var så gammal att han fick leva kvar isolerad, vaktad av personer som utsetts för uppgiften. Denna möjlighet skulle också förklara varför hyddan brändes ner efter gravsättningen — den hade blivit ”smittad” av mannens ande medan han levde där. Vidare skulle det förklara varför i de nedbrända resterna hyddan även grävdes ner cirka tusen snäckskal, alla med hål, som visade att de varit använda, och bitar av röd ockra. Snäckskalen kan ha varit sydda på mannens dräkt och därför också de varit ”nedsmittade” liksom ockrabitarna, som mannen berört. Resterna av hyddan och gömman hade slutligen täckts ett tjockt lager av orange-brun sand, som hade hämtats från någon annan plats (ibidem). Med den annorlunda sanden troddes graven bli isolerad från denna värld.
Den andra hyddan tycks ha övergivits och fått förfalla utan skötsel.
Beskrivningen ovan redogör för ett intryck utan avgörande bevisvärde. Men de två fynden av gravsättningar antyder tillsammans att man gjorde sig besvär med sådana under speciella omständigheter. Efter vågen av praktgravsättningar i Europa finns inga spår av egentliga gravsättningar varken i det rysk-ukrainska eller i det franco-kantabriska refugierna. I Palestina åter blev gravsättningarna en regel först när man var på väg att lämna det nomadiserande levnadssättet. När generationerna började avlösa varandra i samma hus tycks man ha upplevet att de dödas minne dröjde kvar i huset och en gravsättningskultur uppstod. Som vi ska se inträffade det också i Europa.
Sedvänjobaserade stammar
Frågan är i hur stor omfattning det ovan referade jordanska materialet också skulle vara representativt för kebarienkulturen i Palestina. Kan vi säga att de fem sociala organisationer, som dokumenterats där, skulle ha varit stammar? Om vi antar att språket i Palestina skulle ha varit enhetligt under den förgående ahmarienkulturen (måhända ett prepreproto-semitiskt tungomål), skulle troligen reviruppdelningen ha lett till en dialektal utveckling så att idiomet i det nordligaste reviret i den glidande skala alltmer skilde sig från det sydligaste. Denna språkliga utveckling bidrog till att förstärka samhörigheten inom reviret. Men uppstod därmed en stam?
Det är emellertid sannolikt att i och med grupperna färdats fram och tillbaka i reviret hade de ett behov av ceremonier när alla grupperna återsåg varandra, kanske vid de stora mötena på den transjordanska platån. För att återskapa en samhörighetskänsla i organisationen utfördes ceremonier. Vid dem skulle sång och dans ha spelat en viktig roll. Om dessa möten inträffade på våren hyllade man sannolikt med sångerna och danserna himmelsgudinnans vårliga aspekt. Från PPNA-perioden (Pre-Pottery Neolithic A) har påträffats i Levanten och Anatolien plaketter som i form av ristningar avbilder grupper av tre till fem människor som dansar med armarna lyfta och sparkande ut turvis med fötterna. Beaktande hur långsamt trosföreställningar och riter förändrades under hela jägarstenåldern, så är det sannolikt den tradition, som en gång hämtats från Afrika, fortlevde under kebarienkulturen och fortsatte hos natufierna in i PPNA (förändringar blir iakttagbara först under PPNB). Troligen förekom också transdans, varvid den dansande i extas trodde sig få kontakt med gudinnan.
Ceremonierna leddes av präster, som inte var schamaner i den senmesolitiska och senare bemärkelsen. Shamanismen med resor i trans till den andra världen uppfanns troligen i nordöstra Asien under istiden, kanske i djukhtaikulturen. Att döma av den senare natufiska kulturens föreställningsvärld (Lindgren 2009) var kebarienkulturens präster mera av den afrikanska typen, ett slags medicinmän. De fungerade även de som präster, läkare och domare (Aubert 1982), men i egenskap av domare och läkare gjorde de inte resor till den andra världen för att återställa världens balans. De sökte andlig ledning från den genom trans, drömmar och spådomskonst. Tron på andar, goda och onda, spelade även en större roll än i den asiatiska schamanismen.
Det betyder att termen ”social organisation”, som jag lånat från Richter, egentligen inte är adekvat. Han har troligen valt den för att den framstår som neutral och att han därmed kan slippa kritik från metodformalisterna. I kebarienkulturen var sammanhållningen inom ett revir mera präglat av framvuxen sedvänja än egentlig organisation — denna började komma senare med fast bosättning och jordbruk. Man bands samman av en viss släktkänsla — men förfädersdyrkan fanns ännu inte av begravningssederna att döma — och framförallt
av sedvänjor i stensmide, annat hantverk, sannolikt klädstil samt språk och den världsbild, som språket förmedlade och som den hade tolkats av revirets präster. Kanske kunde man tala om sedvänjobaserade stammar.
Annan infallsvinkel
Sådana uppstår mer eller mindre av sig själva. Det har att göra med den medfödda benägenhet till konformism som vi delar med våra föregångare. Vi tenderar att anpassa oss och försöka vara lika de människor, som vi möter förhållandevis ofta. Som den finländske sociologen Erik Allardt har framhållit så styrs därtill vårt rollbeteende av andras förväntningar (Allardt 1970).
En lite annan infallsvinkel av även sociologiskt ursprung har den amerikanska anatropologen Rebecca H Schwendler, verksam vid National Trust for Historic Preservation i Denver, Colorado. I en artikel i Quartenary International år 2012 hävdar hon att teorin om ”identifikation genom jämförelse” säger att ”folk ser sig själva och definierar sig i relation till andra” (Schwendler 2012: 333). Det går inte att säga hur gamla de två psykiska mekanismerna – jämförelse och förväntningar – är hos människan; men Schwendler argumenterar att all kultur bygger på dem: ”Etnografiska och arkeologiska bevis demonstrerar att människor i praktiskt taget alla jägarsamlar samhällen förstärker interaktionen i sina interpersonella och intergrupprelationer genom att utnyttja en vid skala av materiell kultur, inkluderande klädsel, personliga prydnader, dekorerade verktyg och annan utrustning till att visa upp 'funktionellt övertalig' variation” (ibidem).
Kultur bygger i viktiga avseenden på symboltänkande. Som jag har hävdat tidigare i andra essäer i hypertexter.se skulle symboltänkandet ha börjat utvecklas hos Homo erectus och sedan vuxit till sig steg för steg hos Homo heidelbergensis, Homo neanderthaliensis och Homo sapiens. Vi kan räkna med att de två nämnda mekanismerna var fullt utvecklade hos de anatomiskt moderna människor som tog sig till Europa.
Så de nämnda mekanismerna skulle i förening med geografiska faktorer, tillgång på föda m m, leda till att sedvänjobaserade stammar uppstår. Socialantropologen Bronislaw Malinowski (1884-1942) var inne på detta, men han använde andra termer.
Sedvänjobaserade stammar fanns också i Europa, som framgår av essän om gravettienkulturen. Frågan är om inte de många olika kulturer i stensmide, som avlöste varandra under de inledande årtusendena efter istiden, också utgjorde sådana stammar.
Europeiska kontakter
En bit kalksten med handslipade kanter, som för omkring 15 000 år sedan hade förts till en terrass vid en liten flod, som tömde sig i Lisansjön, som under det istida maximumet var Döda havets jätteversion. Platsen går i dag under namnet Urkan e-Rub och ligger strax norr om Döda havet i dagens Israel. Urkanstenen är unik i kebarienkulturen. Ty den är på båda sidor försedd med geometriska ristningar. Den är cirka 10 cm bred och omkring 8 cm hög.
Renritning av Urkanstenens A-sida. Arkeologerna kallar två långa streck sammanbundna med tvärstreck för stegar. Men i europeisk istida grottkonst var sådana figurer symboliska gestaltningar av gränser eller heliga områden. Se bilden från Castillogrottan längst ned i denna spalt. Bild efter Hovers 1990.
Ristningen på sidan B av Urkanstenen renritad. Två gränser, nederst jordens gräns och överst himmelens gräns, möts vid horisonten. Utrymmet mellan dem domineras av ödets nät. Bild efter Hovers 1990.
Grupperna i kebarienkulturen i Palestina vandrade inom sina revir mellan Lisansjön och havet. Fiskade de också vid kusten? Emellertid gick denna betydligt längre ut i havet än i dag på grund av att Medelhavets vattenyta låg lägre än nuförtiden. Än så länge har israeliska marinarkoeloger inte funnit spår av sådana fiskeplatser på havsbottnen utanför de nuvarande kusterna. Men kebarienkulturens jägare och samlare bedrev fiske vid Lisansjön (Goring-Morris et al 2009), varför det är sannolikt att de också tog hem fångster vid kusten. Det troliga är att de inte bara använde nät och katsor (ibidem) vid fisket utan även visste att utnyttja någon form av flytetyg.
Ända fram till sommaren år 2010 var det äldsta beviset för sjötrafik i östra Medelhavet fynd av lägereldar och bitar av stensmide påträffade i de gamla dynerna vid stranden i Aetokremnos på sydvästra Cypern. Kalibrerad C14-datering har gett fynden en ålder på cirka 11 500 år f Kr (Ammerman 2010). Men sedan på sommaren samma år kom en rapport om fynd av 125 000 år gamla stenyxor av mousterientyp på sydvästra Kreta (Strasser et Runnels 2010). Även om havsytan också så långt tillbaka i tiden var låg i Medelhavet krävdes kanoter med högsjökapacitet att nå denna ö från Libyen eller Egypten. Och besök på ön hade gjorts upprepade gånger (ibidem).
År 2012 kom ytterligare bekräftelse på tidig sjötrafik i Medelhavet från öarna Kefallinia och Zakynthos i Joniska havet (vattnen mellan södra Italien och Grekland). Där har grekiska marinarkeologer från universitet i Patras funnit spår av mänsklig aktivitet med början för 110 000 år sedan. De säger rakt ut att det var frågan om neandertalare, som lärde sig använda någonsorts flytetyg (Ferentinos et al 2012).
Gammal kunskap
Allt detta kan tolkas så att det funnits kunskap och kapacitet att färdas på Medelhavet sedan mycket länge, men mängden människor var så liten att det inte funnits behov av att kolonisera dess öar. Ett undantag kan vara den varma perioden kring för 50 000 år sedan, som ledde till befolkningsrörelser från Persiska viken och Arabiska halvöns kuster, varvid människor, som nämnt nådde både Mindre Asien och Nordafrika (Olivieri et al 2006). Därvid kan misstänkas att de från Tunisien hittade till Italien även över havet.
Som framgår av essän Människorna under den stora nedisningen skedde det en utvandring från södra Spanien till nordvästra Nordafrika för 22 000 år sedan och efter det förekom troligen en byteskedja mellan Marocko och Spanien. Det pekar på förmåga att navigera mellan Frankrike och Nordafrika. Varför skulle det då inte ha funnits en byteskedja över havet mellan Balkanrefugiet och kebarienkulturen? I varje fall visar den ungefär 15 000 år gamla Urkan-stenen (se bilderna överst) att kontakter förekommit. Enligt den israeliska arkeologen Erella Hovers finns inga motsvarigheter till ristningar av denna typ i Levanten, bara i Europa (Hovers 1990).
Olika åsikter
Men arkeologerna är många och åsikterna motsägande. Ofer Bar-Yosef och Anna Belfer-Cohen hävdar i den artikel, som tidigare hänvisats till, att det aldrig förekommit ett aurignacienskede i Levanten. Denna smidesteknik uppfanns enligt dem i Västeuropa och det var en mindre grupp västeuropéer som på sätt eller annat hittade till Levanten. De levde där en tid och lämnade efter sig spår av aurignacienstensmide innan de försvann. Urkanstenen är ett annat av deras kvarlämnade minnen (Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010). Men denna hypotes stämmer inte med den nya kronologin för aurignaciensmidets framträdande i Europa, som vi refererade essän Europa för 40 000 år sedan.
Det kan hända att det för sin tid sofistikerade tänkandet om världens uppbyggnad, som går att avläsa i de geometriska målningarna i de franco-kantabriska grottorna, nådde kebarienkulturen och kom att stimulera dess präster till nya tankar. Men som framgår av två andra artiklar i boken ”South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago” fanns det en hittills inte uppmärksammad kulturutveckling i Nildalen med tonvikt på norra Sudan, det område mellan första och andra katrakten som fordom kallades Nubien. Här har påträffats gravfält med en början från cirka 25 000 år sedan. De gravsatta männen bär tydliga spår av att ha dödats med våld, av allt att döma i krig (Schild et Wendorf 2010). Och på 9000-talet före nuet domesticerades här nötboskap (ibidem). Det skedde oberoende av utvecklingen i Västasien, alltså utan föregående fast bosättning. I stället växte fram en pastoral, alltså boskapsskötande, nomadism (ibidem).
Relief i sandsten från Nevali Cori i östra Turkiet. 9000-talet f Kr. Två män dansar med armarna upplyfta och sparkande ut turvis med fötterna. Det är en dans till gudinnans ära. Hon har avbildats som ansiktslös och höggravid mellan männen.
Ödestro
En så drastisk social förändring som uppkomsten av krig påverkar språket och världsföreställningarna. Det är möjligt att den ödestro som kan dokumenteras i Afrika för 75 000 år sedan har samband med riskerna vid jakt. Krig medför ännu större risker och skulle påverka och fördjupa ödesföreställningarna. Det skulle bl a medföra ett ökat intresse för spådomskonsten. Troligen kom också egendomsbegreppen att förändras något. Frågan är om inte de ödesföreställningar och den spådomskonst som utvecklades bland det istida maximumets nubier nådde kebarienkulturen och kom att bidra till uppkomsten av natufienkulturen. Från Palestina skulle de nubiska föreställningarna ha nått Balkanrefugiet. I den dalmatiska skärgården där dyker det för 17 500 år sedan plötsligt upp nya idéer, som kommer till uttryck i keramikstatyetter, som bränts vid ganska låga temperaturer på ett sätt som 10 000 år tidigare i pavlovienkulturen (Farbstein et al 2012). Men de små djuren tycks inte ha slagits i bitar av explosioner, utan verkar ha brutits för hand, kanske medan man läste en magisk formel.
Denna möjlighet att idéer med ursprung i den arkeonubiska kulturen skulle ha nått balkanrefugiet längs bytesleder kan verka avlägsen. Men som vi ska se går det att urskilja mycket långa byteskedjor från slutet av det istida maximumet och mesolitikum. Nubien ligger trots allt inte så långt från Balkan som Kina gör — ändå fanns det under mesolitikum kontakter mellan Europa och Kina.
Läs även essän om fortsättningen på kebarienkulturen: Alla kulturers moder.
Till historiemenyn.
Källhänvisningar:
Allardt 1970: Erik Allardt: Förankringar. Söderströms
Ammerman 2010: Albert J. Ammerman: The first Argonauts: Towards th study of the Earliest Seafaring in the Mediterranean. Kapitel 7 i The global origin and development of seafaring, med Atholl Anderson, James H. Barret och Katherine V. Boyle som redaktörer. McDonald Institute Monographs.
Aubert 1982: Vilhelm Aubert: Rättssociologi. Översättning från norska till svenska av Margareta Edgardh. Aldus/Bonniers.
Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010: Ofer Bar-Yosef and Anna Belfer-Cohen: The Levantine Upper Paleolithic and Epipaleolithic. Kapitel 9 i boken South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago. Redaktör Elena A A Garcea. Oxbow Books.
Farbstein et al 2012: Rebecca Farbstein, Dinko Radic, Dejana Brajkovic, Preston T. Miracle: First Epigravettian Ceramic Figurines from Europe (Vela Spila, Croatia). PLoS ONE 7(7): e41437. doi:10.1371/journal.pone.0041437.
Ferentinos et al 2012: George Ferentinos, Maria Gkioni, Maria Geraga, George Papatheodorou: Early seafaring activity in the southern Ionian Islands, Mediterranean Sea. Journal of Archaeological Science Volume 39, Issue 7, July 2012.
Fernandes et al 2012: Verónica Fernandes, Farida Alshamali, Marco Alves, Marta D. Costa, 2, Joana B. Pereira, 2, Nuno M. Silva, Lotfi Cherni, Nourdin Harich, Viktor Cerny, Pedro Soares, Martin B. Richards, and Luísa Pereira: The Arabian Cradle: Mitochondrial Relicts of the First Steps along the Southern Route out of Africa. The American Journal of Human Genetics, Volume 90, Issue 2, 347-355, 26 January 2012.
Goring-Morris et al 2009: Nigel Goring-Morris, Erela Hovers, Anna Belfer-Cohen: The dynamics of Pleistocene and early Holocene settlement patterns and human adaptations in the Levant - an overview. I boken Transitions in Prehistory: Essays in Honor of Ofer Bar-Yosef. Redaktörer J.J. Shea och D.E. Lieberman. Oxbow Books for the American School of Prehistoric Research, Oxford.
Herskovitz et al 2015: Israel Hershkovitz, Ofer Marder, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Gal Yasur, Elisabetta Boaretto, Valentina Caracuta, Bridget Alex, Amos Frumkin, Mae Goder-Goldberger, Philipp Gunz, Ralph L. Holloway, Bruce Latimer, Ron Lavi, Alan Matthews, Viviane Slon, Daniella Bar-Yosef Mayer, Francesco Berna, Guy Bar-Oz, Reuven Yeshurun, Hila May, Mark G. Hans, Gerhard W. Weber and Omry Barzilai: Levantine cranium from Manot Cave (Israel) foreshadows the first European modern humans. Nature 28 January 2015.
Hodder 2006: Ian Hodder: Çatal Höyük, The Leopard's Tale. Thames & Hudson.
Hovers 1990: Erella Hovers: Art in the Levantine Epi-Palaeolithic: An Engraved Pebble from a Kerabaran Site in the Lower Jordan Valley. Current Anthropology. Vol 31, No 3 (1990).
Lindgren 2009: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. http://www.hypertexter.se/historia/natuf1.htm
Maher et al 2012: Lisa A. Maher, Tobias Richter, Danielle Macdonald, Matthew D. Jones, Louise Martin, and Jay T. Stock: Twenty Thousand-Year-Old Huts at a Hunter-Gatherer Settlement in Eastern Jordan. PLoS ONE, February 2012, Volume 7, Issue 2.
McBrearty et Brooks 2000: Sally McBrearty and Alison S. Brooks: The revolution that wasn't: a new interpretation of the origin of modern human behavior. J Hum Evol. 39(5):453-563
Olivieri et al 2006: Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Maria Pala, Vincenza Battaglia, Simona Fornarino, Nadia Al-Zahery, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Doron M. Behar, Jean-Michel Dugoujon, Clotilde Coudray, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, Hans-Jürgen Bandelt, Antonio Torroni: The mtDNA Legacy of the Levantine Early Upper Palaeolithic in Africa. Science 314, 1767 (2006).
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Man´s Journey Out of Africa.
Otte et al 2007: M. Otte, F. Biglari, D. Flas, S. Shidrang, N. Zwyns, M. Mashkour, R. Naderi, A. Mohaseb, N. Hashemi, J. Darvish & V. Radu: The Aurignacien in the Zagros region: new research at Yafteh cave, Lorestan. Antiquity 81 (2007).
Pagani et al 2015: Luca Pagani, Yali Xue, Stephan Schiffels, Marc Haber, Neil Bradman, Deepti Gurdasani, Rosemary Ekong, Endashaw Bekele, Tamiru Oljira, Pierre Zalloua, Petr Danecek, Aylwyn Scally, Ephrem Mekonnen, Richard Durbin, Yuan Chen, Donata Luiselli, Toomas Kivisild, and Chris Tyler-Smith: Tracing the Route of Modern Humans out of Africa by Using 225 Human Genome Sequences from Ethiopians and Egyptians. The American Journal of Human Genetics 96, 986-991, June 4, 2015.
Richter et al 2009: T. Richter, S. Allcock, M. Jones, L. Maher, L. Martin, J. Stock and B. Thorne: New light on final Pleistocene settlement diversity in the Azraq basin (Jordan): Recent excavations at Ayn Qassiya. Paléorient, vol. 35.2, p. 49-68.
Richter et al 2010: T. Richter, Jay T. Stock, L. Maher and C. Hebron: An Early Epipalaeolithic sitting burial from the Azraq Oasis, Jordan. Antiquity, Nr 84 (2010): 321-334.
Richter et al 2011: Tobias Richter, Andrew N. Garrard, Samantha Allcock and Lisa A. Maher: Interaction before Agriculture: Exchanging Material and Sharing Knowledge in the Final Pleistocene Levant. Cambridge Archaeological Journal / Volume 21 / Issue 01.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010.
Schwendler 2012: Rebecca H. Schwendler: Diversity in social organization across Magdalenian Western Europe ca. 17-12,000 BP. Quaternary International 272-273 (2012) 333-353.
Schild et Wendorf 2010: Romuald Schild and Fred Wendorf: Late Paleolithic Hunter-Gatherers in the Nile Valley of Nubia and Upper Egypt. Kapitel 7 i boken South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago. Redaktör Elena A A Garcea. Oxbow Books.
Shea 2010: John J Shea: Neanderthals and Early Homo sapiens in the Levant. Kapitel 8 i boken South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago. Redaktör Elena A A Garcea. Oxbow Books.
Publiceringshistoria: Utlagd 190709, layouten uppdaterad 19-09-11.
Sänd en kommentar till essän!