hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Paleoantropologi

I kulturhistoriens gryning

Hur Homo heidelbegensis och Homo denisovensis bidrog till utvecklingen

En kulturhistorisk essä på tvärvetenskaplig grund av Sören G Lindgren

4. Strecket som symbol

Homo heidelbergensis och Homo denisovensis uppfann strecket som symbol och meningsbärare. Med streck gestaltade de en enkel tankevärld om ett antal fenomen i den omgivande naturen. Dessa idéer togs över av neandertalarna. De kom sedan också att införlivas och utvecklas i de moderna människornas tankevärld under gravettienkulturen i Europa. På detta sätt tycks vår kulturhistoria ha börjat och utvecklats.
Essän om Homo heidelbergensis är uppdelad i fyra filer:
Bild av del av klippväggen med skålgropar i grottan Daraki-Chattan

I den lilla grottan Daraki-Chattan i Madhya Pradesh, ett landskap mitt i Indien, har på väggarna påträffats inhuggna över 500 skålgropar. På marken har hittats ett flertal hammarstenar, med vilka groparna huggits. De har en ålder av minst 200 000, kanske 500 000 år. De kan ha gjorts av en grupp denisover. Detalj av foto efter Bednarik 2013.

Ihopsatt skalle av Homo erectus från Sangiran på Java

De många fynden av Homo erectus i Sangiran på Java är hårt fossiliserade. Skallarna har i regeln krossats av yttre tryck. Bilden visar skallen Sangiran 17, som påträffades i bitar som satts ihop. Notera hur överkäken skjuter ut långt framåt. Normalt är detta ett australopiteciner-drag. Foto av Gerbil i Wikipedia.

På ön Java i Indonesien gjordes ett märkligt arkeologiskt fynd redan år 1891. Men dess fulla inbörd uppdagades först nyligen.

Bakgrunden till fyndet var de lite olika teorier om evolutionen som lades fram i mitten av 1800-talet. Teorins grundläggare, Charles Darwin, hade förutspått att människan skulle ha utvecklats i Afrika, beaktande hennes likheter med gorillor och chimpanser. Men hans konkurrent Alfred Russell Wallace såg större likheter mellan människor och orangutanger. Han trodde därför att människan utvecklats i sydöstra Asien. Detta fick sedan den tyska biologen Ernst Haeckel (1834-1919) att föreslå att Indonesien var resterna av en sjunken kontinent, som en gång fyllt stora delar av Indiska oceanen. Där hade levt en varelse som stod mellan organgutangerna och människorna, Pithecanthropus alalus (den stumma apmänniskan).

Den holländska läkaren Eugène Dubois (1858-1940) trodde Haeckel och ordnade så att han blev militärläkare på Sumatra, som då var en holländsk koloni. Där började han söka efter Haeckels felande länk år 1888. Det var först när han flyttade till ön Java, som hans sökande gav resultat. Det skedde vid Soloflodens strand nära byn Trinil. Där hittade han en tand, en skallkalott och ett mänskligt lårben bland mycket annat som skal från sötvattensmusslor. Skelettbitarna ansåg han att hade tillhört den saknade länken. Han döpte bitarna till Anthropithecus erectus (Den uppresta apmänniskan). Resten av sitt liv var han övertygad om att hans fynd utgjorde den felande länken mellan orangutanger och människor.

Dubois fynd går, som nämndes ovan, också under beteckningen Javamänniskan. Hon har daterats till en ålder strax under en miljon år. Därvid har hon relaterats till andra fynd och klassificerats som tidig Homo erectus (Antón 2003). Javamänniskan hade en hjärnvolym på 940 cm3.

Dubois resultat fick uppmärksamhet och lockade till nya undersökningar i Indonesien. Under perioden 1931-41 ledde den tyska paleontologen Ralph von Köningswald (1902-82) utgrävningar på Java (under andra världskriget satt han i ett japanskt fångläger och var efter kriget verksam i Holland). I östra Java hittade en av hans medarbetare skallen från ett Homo erectus-barn. I mellersta Java stötte Köningswald på en som det visade sig en mycket rik fyndplats i Sangiran i Soloflodens dalgång. Rester av över 100 Homo erectus-individer har grävts fram. Skallarna har i regeln krossats av trycket från överlagrade sediment. Åldern på de äldsta fynden är uppemot 1,7 miljoner år (ibid). Senare har utgrävningar gjorts på flera ställen i Soloflodens dalgång, bl a Ngandong. Dateringarna från dem skulle tyda på att Homo erectus levde så sent som för 30 000 år sedan på Java. Men nya dateringar pekar på en sista ålder av ungefär 100 000 år sedan (Indriati et al 2011). Bland andra Chris Stringer tycks inte vara främmande för tanken på att Homo erectus levde isolerat på Java längre än någon annanstans.

Karta visande Sundaland

Karta visande Malackahalvön, indonesiska och filippinska skärgårdarna, Nya Guinea och Australien under de senaste glaciationerna. Havsytan var då så låg att Malackahalvön var förenad med de indonesiska och filippinska skärgårdarna och bildade en sammanhängande landmassa. Denna jätteudde kallas av geologerna för Sundaland. Australien var åter förenat med Nya Guinea. Den landmassan benämns Sahul. Karta "Map of Sunda and Sahul" by Maximilian Dörrbecker (Chumwa) - Licensed under CC BY-SA 3.0 via Commons, Wikipedia.

Men de indonesiska öarna Sumatra och Java var förbundna med Malackahalvön och Sydostasien under glaciationsperioderna då havets nivå var låg. Denna mäktiga udde från Asien kallas av geologerna för Sundaland. Återkommande var den torra land i flera tusen år. Det var rimligtvis genom Sundaland som tidiga Homo erectus hittade till Java, troligen från Sydostasien – se karta nedan. Då detta bevisligen inträffade, kan då inte denisoverna också ha funnit vägen genom Sundaland för cirka en halv miljon år sedan?

En undersökning av den bevarade frekvensen av DNA från denisoverna i dagens befolkning i Syd- och Sydostasien (Sankararaman et al 2016) tyder på att det var ett för tiden stort antal denisover, som levde i detta område före ankomsten av tidiga moderna människor för kanske 80 000 år sedan. Något äldre undersökningar har visat att denisoverna hittade till Nya Guinea och Melanesiens övärld (Krause et al 2010). På ett märkligt sätt finns en lucka i spåren efter denisoverna mellan Sydostasien och Nya Guinea. Den omfattar den indonesiska övärlden med undantag för norra Borneo. Vad kan ha hänt? Av de arkeologiska fynden att döma var det Homo erectus som levde där till de modernas ankomst. Hindrade erectinerna på Java och Sumatra denisoverna att ta vägen genom övärlden? Den höga frekvensen av DNA från denisoverna i Nya Guinea och Melanesien verkar att motsäga denna möjlighet. I dagens kunskapsläge framstår det som möjligt att denisoverna tog sig via Sundaland till de indonesiska öarna. Men där föredrog de på grund av den geologiska oron i området (jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis) att dra vidare österut eller också tvingades de av erectinerna att göra det. Omständigheter på öarna kunde alltså vara förklaringen till den ovan nämnda luckan.

Det är emellertid värt att notera att denisoverna i Indien lämnade efter sig en av de äldsta bildframställningar som finns. Det är frågan om något så enkelt som skålgropar, som höggs in på flera platser på subkontinenten. Största antalet gropar finns i grottan eller klippskyddet Daraki-Chattan i Madhya Pradesh, ett landskap mitt i Indien. Där har på väggarna påträffats över 500 inhuggna gropar. De är minst 200 000 år gamla, kanske omkring 500 000 år. Klippskyddet användes av en lokalgrupp denisover som någonsorts kultplats. Genom att hugga en grop sände man ett meddelande till måhända mångudinnan.

Karta visande spridningen av mtDNA-spår av denisovierna i dagens befolkning

Schematisk karta visande huvuddelen av Asien, den indonesiska övärlden och Australien. De insatta prickarna visar frekvensen av DNA från denisover hos den nuvarande befolkningen. Rött visar relativt höga inslag av gener från Homo denisovensis, ljusgrönt lägre omfattning av detta inslag och mörkgrönt mycket låga inslag och svart inga genetiska spår alls. Notera att bortsett från Borneo tycks befolkningen i den indonesiska övärlden helt sakna genetiska ekon från denisover. Arkeologiska fynd tyder på att många Homo erectus bodde på Java och Sumatra. Kan fientlighet mellan de gamla erectinerna på öarna och de nyanlända denisoverna ha drivit de sistnämnda österut? Karta efter Sankararaman et al 2016.

En grupp denisover, som genom Sundaland hittat till Java, lämnade dock spår i form av en ristning på en snäcka vid stranden till Solofloden i Trinil. Evolutionärt sett kan inte denna ristning inte förklaras genom Homo erectus, vars hjärnor endast obetydligt nådde över 900 kubikcentimeter, utan genom Homo denisovensis, som sannolikt hade en närmast modern hjärna både vad gäller storlek och intellektuell kapacitet (alltså besatt någon form av fonologisk språkförmåga).

Merparten av de övriga fynden från Dubois utgrävning vid Solofloden har legat nedpackade i över hundra år och förvarats i Naturalis museum i Leiden i Nederländerna. En ung holländsk biolog, Josephine Joordens, ville undersöka vad fynden från Trinil kunde berätta om erectinernas matvanor. Hon packade upp Dubois fynd och upptäckte att de musselskal, som samlats på fyndplatsen, hade kvar en gång fastklistrade sandkorn. Med hjälp av en mätteknik, som visade när sandkornen senast hade utsatts för solljus, kunde snäckskalen dateras till för ungefär en halv miljon år sedan (Joordens et al 2014) – en datering som tyder på att det inte fanns något samband med fossilen av Javamänniskan (som sagt knappa 1 miljon år gammal) och musselskalen. Hon upptäckte vidare att alla skal bar spår av att musslorna brutits upp med ett verktyg som t ex en hajtand. På ett av skalen hade borrats ett hål. Ett annat visade tydliga spår av en ristning (se bilden nedan t h).

En ristning om dagsljuset
Trinil-shell

Skalet av snäckan Pseudodon vondembuschianus trinilensis, som visade sig vara försedd med ristningar vid en undersökning med mikroskop. Det påträffades ursprungligen av Eugène Dubois i Trinil på Java år 1891, men förblev inpackat i över 100 år.


Trinil-renritad

Renritning av ristningen, som skulle vara gjord för cirka en halv miljon år sedan.


Homo deniosovensis siksak-mönster

M-figuren i orginal på Trinil-ristningen. Foto från Internet.

Forskargruppen, som undersökte det uppackade materialet var internationellt sammansatt. En australier, Stephen Munro från Australiens Nationella Universitet, granskade i mikroskop de 160 skalen från snäckan Pseudodon vondembuschianus trinilensis, som Dubois hade tagit till vara. Det var Munro som upptäckte att det fanns ristningar på ett av skalen, märkt som fyndet DUB1006-fL. I artikeln i tidskriften Nature, där fyndet rapporterades, skrev Joordens et al att ”avsevärd kontroll av handen krävdes för att åstadkomma de raka djupa linjer och skarpa vändningar som på DUB1006-fL. Där finns inga luckor i linjen i vändpunkterna, vilket tyder på att uppmärksamheten var riktad på ett sammanhängande mönster. Tillsammans med den formmässiga likheten i alla ristade streck visar ristningen att den gjordes av en enda person vid ett och samma tillfälle med samma verktyg” (ibid; min översättning).

Denna person skulle ha varit en man. Kvinnokulturen sedan australopitecinernas tid hade varit inriktad på att skapa stabila och säkra miljöer för de alltmer hjälplösa spädbarn, som den neotyniprocess nödvändiggjorde, som i sin tur öppnade för en tillväxt av allt större hjärnor (neotyni betyder att människobarnen stadigt föddes allt tidigare och hjälplösare, alltmer ofullgångna än tidigare). Denna inriktning utvidgades med nya medel i och med H heidelbergsis/denisovensis framväxt. Manskulturen åter siktade mera på en utveckling av rumslig kontroll, att lära sig överblicka och minnas allt större revir. Det kan vara någonting i rumsupplevelsen som M-motivet på ristningen troligen försöker gestalta.

M-figuren hade den ristande personen troligen ritat många gånger som med en käpp eller ett finger i sand. Nu skulle han försöka rita den med en hajtand på ett snäckskal. Eftersom han inte gjort det tidigare så sprack första försöket som framgår av figuren längst till vänster på den mellersta bilden t v. Sedan övade han sig att dra raka streck med hajtanden, varvid han sannolikt lärde sig hur hajtanden skulle greppas. Därpå kunde han säkert rista M-figuren.

Vi som använder ett alfabet, som utvecklats från den fenikiska skriften, ser automatiskt bokstaven ”M” i figuren. Men denisoverna på Java för en halv miljon sedan hade inget motsvarande alfabet. Figuren avbildade sannolikt någonting som de iakttagit i den omgivande miljön. Beaktande att materialet och det möjliga verktyget är vattenassocierade kunde man tänka sig att figuren avbildar vågor. Kanske föreställde sig denisoverna på denna tid att det var vågorna som famkallade vind – som ett kustboende folk i Västafrika ännu trodde på 1800-talet (när det började blåsa från sjön såg man först vågorna resa sig i fjärran, sedan kom vinden). Figuren skulle då kanske vara ett försök att framkalla vind.

En annan möjlighet är rumsupplevelsen. Till en sådan hör det svårförklarliga förhållandet att dag alltid växlar med natt. Det är som om två rum skulle byta plats utan att ändå göra det. Det här var en problematik som människorna brottades med långt in i neolitikum. Till problematiken bidrog att människorna länge inte hade ett allmänbegrepp för tid. Dagen beskrevs i tre olika aspekter: morgon/förmiddag, middag, eftermiddag/kväll. Natten beskrevs sannolikt på ett liknande sätt, men månens olika skeenden komplicerade upplevelsen av nattens rum. Ristningens M-motiv skulle kunna beskriva de två aspekterna – just dag och natt – på dygnets rum.

Ett annat problem gäller vår förståelse av det tidiga tänkandet. I vilken utsträckning levde H heidelbergensis/denisovensis enbart i nuet? Hur mycket kom de ihåg av gångna händelser? Hur långt in i framtiden kunde de tänka sig? Dessa frågor kan vi inte svara på, men någon form av tidsmedvetande växte långsamt fram med heidelbergarna/denisoverna, ty vi kan anta att de moderna besatt det (vilket man också kan sluta sig till av gravettienkulturens bildframställningar).

Det bör påpekas att på denna tid såg människorna i allting en helig aspekt. Innehållet i deras ord för helig är givetvis inte detsamma som vi har. Troligen såg man en kraft, som man inte kunde förklara genom enkel kausallogik, verksam i omgivningen. Den betecknades med ett ord motsvarande vad vi benämner helig. Sannolikt såg man olika krafter verksamma i himlen, på jorden och i vattnet. Genom att använda vattenrelaterade föremål, en hajtand på ett snäckskal, vände man sig till krafter associerade till vatten.

Orsaken till att man försökte framkalla vind eller alternativt att dygnets två aspekter på detta sätt avbildats kan ha varit ett större utbrott hos någon av Indonesiens många vulkaner. Det skulle ha medfört att himlen täcktes av tjocka moln under en längre tid. En skymning täckte dagens rum och dolde även månen nattetid. Världen verkade vara ut led.

I den uppkomna situationen skulle en medicinman ha försökt förjaga molnen genom att framkalla vind eller återställa dygnet med en magisk besvärjelse. Alternativt framförde han en bön om detta. Det är möjligt att han tidigare försökt med att rita M:et i sand. Nu skulle han ha vänt sig till vattnets krafter för att få en ändring.

Vi kommer givetvis aldrig att veta säkert om detta var upphovet till det tidiga kulturuttrycket. Men förslaget väger in det tidiga tänkandet och sätter det i relation till en eventuell yttre händelse, vilket torde göra ristningen aningen mera begriplig än att bara avvisa den ohistoriskt som t ex klotter.

Bilzingslebens ristningar
Bilzingsleben_Fan

Ett av de solfjäderformade streckmotiven från Bilzinsleben i Tyskland. De var ristade på ben, ofta från en numera utdöd art av elefant med raka betar ((Elephas antiquus). Figuren är från fyndet benämnt artifakt 3 av utgrävaren Dietrich Mania. Åldern är cirka 350 000 år. Teckning efter Feliks 2012.

Blombos_fan

Samma motiv från Blombosgrottan vid Sydafrikas södra kust ristat på en bit ockra. Det har en ålder på 90 000 år, alltså ungefär 250 000 år yngre. Att samma motiv fortlever under en mycket lång tid visar hur långsamt det tidiga symboltänkandets utveckling var. Bild efter Henshilwood et al 2009.

Heidelberg_symboler

Den amerikanska arkeosofen James B Harrod har i en essä samlat heidelbergarnas alla ristningsmotiv från hela världen. Men det är bara skålgroparna som kommer från Indien. Resten av motiven är från Bilzingsleben. Han ritat rent motiven så att de ska vara tillgängligare för moderna läsare. Schema efter Harrod 2004.

Trinil-ristningens M-motiv har samband med heidelbergarnas/denisovernas upptäckt av den räta linjen som symbol och meningsbärare. Men de verkar ännu inte ha utvecklat en teknik, som gjorde raka streck möjliga att rista, d v s de hade ej lärt sig använda enkla linjaler, utan var tvingade att träna upp förmågan att dra raka streck. Man kan vara frestad att jämföra ristningarna med teckningar gjorda av tvååringar. Det sammelsurium av streck, som dessa tidiga teckningar ger intryck av, verkar emellertid handla om ett sökande efter form, inte minst cirklar. Men heidelbergarna/denisoverna hade formerna klart för sig, vad det gällde för dem var att hitta verktygen. De klarade sålunda inte av att göra passare för att rita en cirkel. Det framgår av den platta med en diameter på 9 meter, som gjorts av lagda stenar och benbitar och fått en oval form i Bilzingsleben i Tyskland. Plattan var troligen någonsorts centrum i stort friluftsläger, där många generationer av heidelbergare återkommande samlades. Lägret användes nämligen kontinuerligt under den ovanligt långa Holstein-interglacialen för 412-320 000 år sedan.

När utgrävaren av Bilzingsleben, Dietrich Mania, först publicerade sina resultat väckte de stort intresse. Men sedan har småningom kommit alltmer motstridiga reaktioner. Anglosaxiska paleoantropologer har förnekat ristningarnas existens som tidiga symboler, andra har åter läst in i dem mycket mera än vad som är historiskt möjligt. Till exempel har Dietrch Mania tillsammans med sin fru Ursula funderat över möjligheten att det ofta återkommande motivet med knippe streck, som liknar en solfjäder, skulle handla om en melodi, kanske sjungen eller spelad av en enkel flöjt. Ett annat förslag har presenterats av amerikanen John Feliks, en hängiven amatörpaleoantropolog, som i flera artiklar har hävdat att solfjädersristningarna är uttryck för en avancerad matematik (Feliks 2012). Han stöder sig på tanken att heidelbergarnas hjärnor inte skulle vara annorlunda än våra (ibid). Men han tar inte hänsyn till att hjärnan påverkas av den kunskap den matas med och språkets långa och långsamma utveckling.

Det är nämligen oklart hur långt heidelbergarna kunde räkna. Kanske hade de inte behov av att räkna längre än till tre (Lévy-Bruhl 1985). Det är inte heller säkert att de hade ett begrepp som ”många”. Däremot är det mera sannolikt att de hade namn på fingrarna, någonting i stil med de gamla svenska namnen ”Tummetott, Slickepott, Långeman, Gullebrand och Vicke Vire”. Det är möjligt att de såg ett samband mellan handen och månen, så att månens skeden motsvarade fingrarnas namn. Eftersom månen växer från höger till vänster skulle de ha talat om nymånen som Vicke Vir (men med deras eget ord, okänt för oss), halvmånen som Gullebrand, fullmånen som Långeman, halvmånen i nedan som Slickepott och skäran i nedan som Tummetott. Det skulle kunna vara ett sådant här samband som de uttryckte med solfjädersristningarna. Människan är alltings mått hävdade Leonardo da Vinci med sin berömda teckning i de grekiska tänkarnas efterföljd. Kanske började det med handen och fingrarna.

Jag är inte främmande för möjligheten att mina tolkningar är fel. Men jag är övetygad om att metoden är den riktiga, nämligen att försöka så långt det är möjligt förstå den enkla nivån på heidelbergarnas språk och försöka tillägna sig den naiva realism som var deras tänkande. De kunde ju inte utgå från annat än vad de såg. De hade ännu inte erfarenheter och språkliga verktyg som skulle ha gjort det möjligt för dem att genomskåda vad de såg. Men de lade märke till återkommande händelser, invarianser, som den finlandssvenska filosofen Göran Stenius använder i sin bok om de grekiska filosoferna före Sokrates: Tankens gryning (Stenius 1953).

”Song lines” som kartor

Det skulle m a o vara idéer om världens uppbyggnad, som det skulle gå att identifiera i de äldre antropologiska typernas överlevande bildframställningar. Det är numera ganska vanligt att paleoantropologerna erkänner att dessa äldre människor hade trosföreställningar, något som man konsekvent teg om tidigare. Men den tolkning av det forntida tänkandet som just nu verkar vara mest populärt har tagits fram av den sydafrikanska arkeologen David Lewis-Williams. Han utgår från det sydafrikanska Sanfolkets föreställningar om sina präster, som är av den afrikanska traditionen med medicinmän. Men han blandar ihop den med den sibiriska shamanismen (Lewis-Willams 2002). Denna handlar om en särskild teknik för hur ”själen” lämnar kroppen, d v s hur hjärnan kan utnyttja ett mycket gammalt kroppsmedvetande (troligen utvecklat av de första flercelliga varelserna) och genom det skapa en illusion att befinna sig utanför kroppen. Detta har påvisats av den svenska forskaren Henrik Ehrsson vid Karolinska Institutet (Preston et al 2015). Denna teknik uppfanns troligen i Östsibirien under senaste istida maximum. Den får absolut inte blandas ihop med den betydligt äldre afrikanska traditionen av medicinmän.

Men det gör Lewis-Williams. Resultatet är att han föreslår att grottmålningarna i gravettienkulturens grottor i Europa skulle vara uttryck för scener för schamanistiska riter. Men den franska arkeologen och konsthistorikern Emmanuel Guy har har jämfört grottkonstens bildframställningar med sådana från Asien, som bevisligen är schamanistiskt inspirerade. Han kommer till slutsatsen att det finns nästan ingenting i grottkonsten som stöder förslaget om dess schamanistiska karaktär. (Guy 2013). Men Lewis-Williams ogrundade tolkning har gått hem bland religionshistoriskt okunninga paleoantropologer. Hos Sanfolket använder sig både medicinmän och vanligt folk av danser för att uppnå ett tillstånd av trans, där de upplever sig få kontakt med bl a förfädernas andar. Poängen är den att transdansen är ett fenomen som är begränsat till Afrika (Artle 2007), bortsett från de persiska sufiernas virvlande dans med målet att uppnå ett transtillstånd. Men den sufiska dansen kommer troligen från Afrika. Den afrikanska transdansen uppfanns av allt att döma först efter de modernas utvandringen från Afrika hade ägt rum! Den kan därför inte ha varit känd i Europa under gravettienkulturen före det istida maximumet. Samma gäller den sibiriska schamanismen.

Däremot är det inte otänkbart att de australiska aboriginernas s k song lines, sånglinjer, kan ha sin rot i ett äldre rumsligt tänkande, som Chris Stringer som en av de första lyfter fram i sin bok, Lone survivors (Stringer 2012). Aboriginerna beskrev det egna reviret med hjälp av sånger och myter. De gör nämligen walkabouts, kringpromenader, varvid i sånger berättar om det landskap det vandrar igenom. Orienteringspunkter i form av höjder eller andra iögonenfallande inslag i landskapet tillskrivs särskilda mytologiska omständigheter (som att en höjd bebos av en förfader). Det gör dem lättare att komma ihåg och känna igen. Enligt aboriginernas föreställningar håller sånglinjerna reviret kvar i verkligheten, i praktiken är de ett hävdande av stammens revir likaväl som ett sätt att orientera sig i en terräng.

När heidelbergarna, neandertalarna och de moderna människorna i tur och ordning tog sig in i Europa måste de ha skapat sig orienterande kartor i ord för att slippa gå vilse. För att underlätta minnet av de viktiga riktpunkterna konstruerades myter kring dem. Denna verksamhet hade sin kognitiva förutsättning i en generell bild av rummet. Denna bild kan spåras i de bevarade bildframställningarna. I övrigt är deras trosföreställningar mera svårtolkade.

Förstoring av heidelbergarnas bild av dagens rum

Heidelbergarnas bild av dagens och nattens rum enligt en ristning i Bilzingsleben. Renritning James B Harrod.


Ristning från Gorhamgrottan i Gibraltar

Ristning gjord av neandertalare längst inne i Gorhamgrottan i Gibraltar. Det är frågan om en renritning av den geometriska figuren huggen i grottans vägg (orginalbilden finns återgiven i essän Europa för 40 000 år sedan). I centrum av bilden tycks det finnas jordens rum i två delar (natt och dag?). Jordens rum verkar också ha en underjord. Bild efter Rodríguez-Vidal et al 2014.


Bild av världarnas kryss i El Castillo-grottan

Dagens och nattens rektangulära världar troddes av gravettienkulturens människor ligga i ett kryss på varandra med det jordiska rummet i mitten. När armarna bytte plats växlade dagens rum med nattens motsvarighet. Dag och natt uppfattades bestå av som två olika rum beroende på att ljuset sågs som en egenskap hos dagens rum. Notera att dagens värld är delad i tre som också verkar ha varit fallet hos neandertalarna. Renritning hypertexter.se efter bild på Internet.

Den figur, som den amerikanska religionshistorikern och paleoantroplologen James B Harrod benämner ”kombination av streck” i sin renritning av heidelbergarnas ristningsmotiv (se schemat i spalten t h och bilden t v), är en naivt realistisk sammanfattning av det rum heidelbergarna trodde sig leva i. Med dubbla horisontala streck markeras där himmel och jord och med enkla vertikala streck morgon och kväll. Skiftet mellan natt och dag markeras med korta, böjda linjer, någonting oavbrutet pågående. Denna föreställning om världen levde sannolikt vidare hos neandertalarna (se ristningen från Gorhamgrottan nere t v). De moderna människorna tog den småningom till sig den när de flyttade in i Europa. De vidareutvecklade den som framgår av en grottmålning i den spranska grottan El Castillo (bilden nedan)

Geometrisk väggmålning från grottan El Castillo

Den geometriska målningen från grottan El Castillo i nordvästra Spanien med en ålder av cirka 30 000 år. Heidelbergarnas föreställning om världens rum har här utvecklats till en komplicerad konstruktion. Figurerna från väster: Dagens kraft som stiger ned från himlen. Dagens värld bestående av tre rum: himmel, jord och underjord. Kraften som får natt byta med dag. Nattens nedstigande kraft. Nattens värld, även den bestående av tre rum. Världarna låg i kors med det jordiska rummet i mitten. När armarna växlade med varandra byttes dag mot natt i det jordiska rummet. Foto från Internet.

Månen träder fram
Venus från Tantan

Venus från Tantan, påträffat i ett 400 000 år gammalt gruslager avsatt av en flod. Det intressanta är att i sprickorna har påträffats spår av röd ockra. Statyetten har troligen var helt rödmålad.

Det skulle, som antytts, inte bara vara dagsljuset utan även månen som skulle ha blivit föremål för ett nyvaknat intresse i och med språkutvecklingen och födelsen av idétraditionen, som skedde hos Homo heidelbergensis/denisovensis för en halv miljon år sedan. Månen verkar ha tillskrivits en betydande roll i deras föreställningsvärld. Den tycks ha uppfattats som gudinneliknande och kunde återges i antropomorf form. Den första antropomorfa statyetten är också från denna tid: Venus från Tantan (Bednarik 2003).

Denna omtvistade statyett påträffades av den tyska arkeologen Lutz Fiedler i ett lager grus nära Tantan i södra Marocko. Grusbanken hade avsatts av en flod för omkring 400 000 år sedan. Venus från Tantan är en 6 cm hög sten som kanske något förbättrats. Cirka 200 000 år yngre är en liknande statyett påträffad i Palestina, Venus från Berekhat Ram, där en bearbetning är tydligare (d'Errico & Nowell 2000).

Enkla statyetter av detta slag uppstår inte bara huxflux. De måste ha en förhistoria. Jag misstänker att de föregicks under en längre tid av ristningar på olika slag av material som t ex Trinil-ristningens snäckskal. Men alla sådana fynd har ofta slängts åt sidan av arkeologerna vid utgrävningar av fyndplatser över cirka 100 000 år eftersom man trott att strecken på föremålen uppstått naturligt.

Statyetten från Bberekhat Ram

Venus från Berekhat Ram består av en bit lavasten 35 mm lång, 25 mm bred och 21 mm tjock. Undersökning i mikroskop har visar att stenen har bearbetats för att lyfta fram den antropomorfa formen (d'Errico & Nowell 2000). Statyetten påträffades bland stenverktyg av acheuléentyp mellan två lager av lava vid kanten av en utslocknad vulkan i Golanhöjderna. Den har därför säkert kunnat dateras till för 280 000-250 000 år sedan (ibid).

Särskilt bland anglosaxiska forskare har den halvt metafysiska idén om att språk och symboltänkande skulle ha uppkommit först med den moderna människan varit omhuldad. Man har t o m hävdat att hos de moderna i Europa hade inträffat en mutation, som skulle ha utlöst dessa aktiviteter. Alla de vetenskapsmän, som omfattade dessa mystiska föreställningar om språkutvecklingen och alltså var pseudometafysiskt troende utan att förstå det, avvisade följaktligen möjligheten av att de två statyetterna skulle ha varit gjorda av människor.

Den sociala utvecklingen

Ristning på skulderblad från Oldisleben

Ristning på skulderblad från ett djur från Oldisleben, en fyndplats 10 km nordost om Bilzingsleben. Benfynden därifrån är från Eem-interglacialen, kanske 90 000 år gamla, alltså från neandertalarnas tid. Tekniken för graveringen har utvecklats från streckmönstren i Bilzingsleben. Neandertalarna uppfattade troligen mammuten som en symbol för himlen. Om ristningen gjorts på ett mammutben kan den antropomorfa gestalten tänkas avbilda himmelsgudinnan. Det vore den första bilden i sitt slag.

Till detta ansluter sig frågan vad som drev fram de omfattande neurologiska förändringarna i munnen, struphuvudet och diafragmat, vilka var förutsättningen för uppkomsten av fonem och ord. Australopitecinerna och erectinerna klarade sig utmärkt i flera miljoner år utan ett fonologiskt språk. Kanske framtvingades det av sångens utveckling (Miyagawa et al 2013), kanske av att acheuléen-stensmidet krävde en allt mer invecklade instruktioner vid utlärandet (Faisal et al 2010) eller måhända en kombination av båda. Hur som helst verkar det som det fonologiska språket ganska snart kunde framföda de tidiga symboluttrycken. De gestaltades huvudsakligen genom enkla streck och kombinationer av sådana. Det fonologiska språket gav inte bara början på det symboliska tänkandet utan efter en lång utveckling till slut även logiken och därmed småningom i slutänden matematiken. Den var en omvälvande uppfinning.

Men den föreslagna utvecklingen var också bunden till den sociala utvecklingen. Det finns en engelsk undersökning av vad som har varit avgörande för hjärntillväxten hos däggdjur (Schutz & Dunbar 2010). Den biologiska process som resulterar i allt större hjärna hos en djurart kallas encefalisation. Studien visade att hjärntillväxten hos en art inte var så mycket beroende av kroppsstorlek som social organisation (ibid). Ju mer komplicerad social organisation var desto större hjärna krävdes (ibid). Den studie som återgavs i förra filen visade att i förhållande till kroppsstorleken skulle australopitecinerna ha varit intelligentare än chimpanserna. Men Susanne Schutz och Robin Dunbars undersökning pekar på att austrolopitecinernas grupper också var socialt mera avancerade än schimpansernas.

Enligt evolutionär logik skulle Homo erectus grupper i sin tur ha varit mera avancerade än australopitecinernas. Vad som hittills kan iakttas genom de arkeologiska fynden är att erectinerna kunde återkommande samlades till storjakter kombinerade med stormöten. Dessa möten var förstås viktiga steg i utvecklingen, men annars skulle erectinernas grupper ha befunnit sig på australopitecinernas nivå.

Hypotetiskt överförd till en språkutveckling skulle erectinernas språk ha byggt på en utveckling av varningsropen och därmed struphuvudet. Men människan har en välvd gom i motsats till schimpanserna, vilket Björn Kurtén ofta framhöll. Det fonologiska steget kan ha börjat med att varningsropen, alltså de blivande vokalerna, kompletterades med klickljud, början till konsonanterna. Men det vet vi ingenting bestämt om.

Med heidelbergarna/denisoverna skulle sedan den sociala organisationen ha utvecklats utöver erectinernas nivå och med den språket. Om man funderar lite över det faktum att centret i Bilzingsleben var i bruk i över 100 000 år verkar det självklart att den sociala utvecklingen där fortskred. Den alltmer komplicerade organisationen på lägerplatsen födde behov av symboler som dels höll samman människorna, dels legitimerade deras närvaro. Att en grupp präster/medicinmän måhända bodde på platsen året runt gjorde att man kunde ackumulera en kunskap om den omgivande naturen. Därvid utkristalliserades småningom föreställningar om en räcka invarianser, som kom att ristas på ben från elefanter av olika anledningar. Vi har nämnt föreställningen om dagens rum som en fyrkantig låda och ett möjligt samband mellan månen och handens fingrar. Den runda plattan i centrum av lägerplatsen var sannolikt också den en bild av en återkommande invarians, nämligen fullmånen.

Afrikansk tradition

Det verkar alltså möjligt att heidelbergarna i Europa utvecklade en räcka föreställningar om månen. En liknande utveckling tycks ha skett i Afrika, vilket framgår att även i Blombosgrottan har påträffats solfjädersmotivet. Men hur mycket skilde sig den afrikanska utvecklingen från den i Europa? De två ovannämnda antropomorfa statyetterna, Venus från Tantan och Venus från Berekhat Ram, skulle också handla om månen. Religionshistoriker skulle kanske tala om månkult, men det är enligt min mening ännu inte adekvat. Venus från Tantan och hennes syster från Berekhat Ram kan i viss mån ha använts som kultföremål, kanske så att man med handen strök på dem för att ta del av deras tillskrivna inneboende kraft, som troligen troddes vara fruktbarhet (att Venus från Tantan sannolikt en gång var rödmålad pekar i den riktningen). Men man kan också fråga sig om statyetterna inte också användes som vad vi skulle kalla för medier. De små föremålen användes till att kontakta den nattliga kraften, synlig i månen. Genom att koncentrera sig på föremålen och ställa frågor till dem, trodde medicinmän att de fick svar av måndamen. Statyetterna skulle ha varit hjälpmedel vid utövandet av en tidig spådomskonst, som med en fackterm också kallas mantik.

En intressant fråga i sammanhanget är om de människor av denisovernas antropologiska typ hade kännedom om den tankevärld som utvecklats kring den tidiga mantiken i Afrika (det måste ha funnits en föreställning om individuella öden för att spådomar skulle vara meningsfulla). Heidelbergarnas hittills dokumenterade ceremonicentrum, fyndplatsen i Bilzingsleben i Tyskland, skulle, som vi sett, ha byggts upp kring föreställningar om månen, men inga fynd pekar på utövandet av spådomskonst. Om denna kunskap inte fanns bland heidelbergarna, förelåg den troligen inte heller bland neandertalarna.

Allt detta pekar på att heidelbergarna/denisoverna utvecklade på sina olika håll tre lite divergerande kulturtraditioner. Det skulle ha funnits en heidelbergisk afrikansk tradition, som blev den moderna människans. I Asien växte hos denisoverna fram en asiatisk tradition, som verkar ha haft en skapelsegudinna i centrum. I Europa tog de moderna invandrarna över delar av neandertalarnas tradition, inte minst månkulten, men höll fast vid sin afrikanska ödestro.

Just sammansmältningen av de äldre kulturtraditionerna var sannolikt upphovet till gravettienkulturens märkliga kulturblomstring, bl a sådan den tog sig uttryck i de fantastiska grottmålningarna. Just korspollinering av idéer är det normala för den kulturella utvecklingen. Genom att ignorera heidelbergarnas tidiga, i och för sig ganska naiva, kultur har paleoantropologerna lyckats hitta på en lång rad vetenskapligt tvivelaktiga idéer om utvecklingen som att en mutation skulle ha legat bakom gravettienkulturen. Det intressanta är att om en paleoantropolog ignorerar den långa och långsamma utvecklingen hos den sociala organisationen och med den sammanhängande kulturella evolutionen finns stor risk för pinsamma felslut.

Läs även essän om de modernas invandring i Europa.
Till historiemenyn.




Källor till denna fil:

Antón 2003: Susan C. Antón: Natural history of Homo erectus. American Journal of Physical Anthropology, Volume 122, Issue Supplement 37, pages 126-170, 2003.
Artle 2007: Kay Artle: Från kameler till kabaréer. En bok om orientalisk dans. Opublicerat manus.
Bednarik 2003: Robert G. Bednarik: The earliest evidenc of Paleoart. Rock Art Research 2003, Volume 20, Number 2, pp. 89-135.
Bednarik 2013: Robert G. Bednarik: Pleistocene Palaeoart of Asia. Arts 2013, 2, 46-76; doi:10.3390/arts2020046
d'Errico & Nowell 2000: Francesco d'Errico and April Nowell: A New Look at the Berekhat Ram Figurine: Implications for the Origins of Symbolism. Cambridge Archaeological Journal, Volume 10, Issue 01, April 2000.
Faisal et al 2010: Aldo Faisal, Dietrich Stout, Jan Apel, Bruce Bradley: The Manipulative Complexity of Lower Paleolithic Stone Toolmaking. PLoS ONE, 1 November 2010, Vol. 5, Issue 11.
Feliks 2012: John Feliks: Five constants from an Acheulian compound line. Journal of Applied Mathematics, vol 5, 2012, nr I.
Guy 2013: Emanuel Guy: Cave Art: The Shamanistic Impasse. paleoesthetique.com - april 2013.
Harrod 2004: James B Harrod: Deciphering Later Acheulian Period Marking Motifs (LAmrk): Impressions of the Later Acheulian Mind. http://www.originsnet.org/LAmrk%20v3%20836k.pdf
Indriati et al 2011: Etty Indriati, Carl C. Swisher III, Christopher Lepre, Rhonda L. Quinn, Rusyad A. Suriyanto, Agus T. Hascaryo, Rainer Grun, Craig S. Feibel, Briana L. Pobiner, Maxime Aubert, Susan C. Antón, Wendy Lees: The Age of the 20 Meter Solo River Terrace, Java, Indonesia and the Survival of Homo erectus in Asia. PLoS ONE, 1 June 2011, Volume 6, Issue 6.
Joordens et al 2014: Josephine C. A. Joordens, Francesco d'Errico, Frank P. Wesselingh, Stephen Munro, John de Vos, Jakob Walling, Christina Ankjærgaard, Tony Reimann, Jan R. Wijbrans, Klaudia F. Kuiper, Herman J. Mücher, Hélène Coqueugniot, Vincent Prié, Ineke Joosten, Bertil van Os, Anne S. Schulp, Michel Panuel, Victoria van der Haas, Wim Lustenhouwer, John J. G. Reijmer & Wil Roebroeks: Homo erectus at Trinil on Java used shells for tool production and engraving. Nature (2014) doi:10.1038/nature13962.
Konopka et al 2009: Genevieve Konopka, Jamee M. Bomar, Kellen Winden, Giovanni Coppola, Zophonias O. Jonsson, Fuying Gao, Sophia Peng, Todd M. Preuss, James A. Wohlschlegel, and Daniel H. Geschwind: Human-specific transcriptional regulation of CNS development genes by FOXP2. Nature 462, 12 November 2009.
Krause et al 2010: Johannes Krause, Svante Pääbo, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature, vol 464, 8 April 2010.
Lewis-Williams 2002: David Lewis-Williams: The Mind in the Cave: Consciousness And The Origins Of Art. Thames & Hudson.
Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910:Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Miyagawa et al 2013: Shigeru Miyagawa, Robert C. Berwick and Kazuo Okanoya: The emergence of hierarchical structure in human laguage. Frontiers in psychology, February 2013, Vol 4.
Preston et al 2015: Catherine Preston, Benjamin J. Kuper-Smith & H. Henrik Ehrsson: Owning the body in the mirror: The effect of visual perspective and mirror view on the full-body illusion. Nature, Scientific Reports | 5:18345 | DOI: 10.1038/srep18345.
Rodrígues-Vidal et al 2014 Joaquín Rodríguez-Vidal, Francesco d'Errico, Francisco Giles Pacheco, Ruth Blasco, Richard P. Jennings, Alain Queffelec, Geraldine Finlayson, Darren A. Fa, Jordi Rosell , José María Gutiérrez López, José S. Carrión, Juan José Negro, Stewart Finlayson, Luís M. Céres, Marco A. Bernal, Santiago Fernández Jiménez, and Clive Finlayson: A rock engraving made by Neanderthals in Gibraltar. PNAS 2014, vol. 111, no. 37.
Sankararaman et al 2016: Sriram Sankararaman, Swapan Mallick, Nick Patterson, and David Reich: The Combined Landscape of Denisovan and Neanderthal Ancestry in Present-Day Humans. Current Biology (2016), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2016.03.037
Stenius 1953: Erik Stenius: Tankens gryning. Söderström & Co.
Stringer 2012: Chris Stringer: Lone Survivors: How We Came to Be the Only Humans on Earth. Times Books.
Schutz & Dunbar 2010: Susanne Shultz and Robin Dunbar: Encephalization is not a universal macroevolutionary phenomenon in mammals but is associated with sociality. PNAS, December 14, 2010, vol. 107, no. 50.


Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404.


Sänd en kommentar till essän!



© 2016 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.