hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Paleoantropologi

I kulturhistoriens gryning

Hur Homo heidelbegensis och Homo denisovensis bidrog till utvecklingen

En kulturhistorisk essä på tvärvetenskaplig grund av Sören G Lindgren

3. Heidelbergarnas språkförmåga

Upptäckten av att språkets syntaktiska struktur, d v s den ordning vi placerar orden i en mening, gick i evolutionen före den fonologiska, d v s mekanismerna för ordens bildande, har vänt upp och ner på diskussionen om språkets uppkomst. Den första antropologiska typ som tycks ha varit fullt utrustad för fonologiskt språk – nerverna till tunga och diafragma, mellanörats konstruktion och språkgenen FOXP2 – var Homo heidelbergensis. Hennes språk var enkelt, troligen skilde hon inte på substantiv och verb, men det var ett fungerande tungomål av i princip modernt snitt.
Essän om Homo heidelbergensis är uppdelad i fyra filer:
 Bild av en campellsmarkatta

Campbellsmarkattorna lever vid den västafrikanska kusten. Alfahannarnas varningsrop har karaktären av ett språk med sex ord. Foto från Internet.

En fingervisning om att någonting annat än de klimatchocker, som vi talade om i förra fil, kan ha bidragit till utvecklingen innehåller de två studier, som gjorts på campbellmarkattor (Cercopithecus campbellii) i Västafrika (Schlenker et al 2014 och Coye et al 2015). De har visat att varningsropen från hannarna av dessa markattor i själva verket fungerar som ett enkelt språk. Ordförrådet består av bara sex ord: boom-boom, krak, krak-oo, hok, hok-oo och wak-oo. Forskarna, som arbetat lingvistiskt, har kunnat uttyda och fått bekräftat att boom-boom betyder ”se upp!”, krak ”leopard”, hok ”örn”. Genom att lägga till -oo-suffixet i slutet på vissa ord har markattshannarna vidgat betydelsen till något mera allmänt: krak-oo allmän markfara, hok-oo allmän fara uppifrån. Det är endast wak-oo, som forskarna ännu inte klarat ut att uttolka. Ett rop som Boom-boom-krak-oo kan bl a betyda ”Se upp för fallande gren!”. Intressantast är att ett rop bestående av upprepningar som t ex Boom-boom krak-oo krak-oo kan betyda någonting i stil med ”Detta är vårt område!”.

I Coye et als undersökning, där man sände ut inspelade varningsrop från högtalare på marken, avslöjades att ropen måste framföras i en bestämd ordning, annars reagerade aporna inte alls. Det enkla språket hos dem har en protosyntax (alltså enkla regler för hur orden ska framföras för att bli förstådda). När Coye et al sände ut varningsrop till en grupp dianamarkattor (Cercopithecus diana diana) i grannskapet tycktes de förstå budskapen och reagerade som campbellmarkattorna. Kapaciteten för protosyntax hos dessa markattor tyder på att de besatt början på förmågan till hierarkisk syntaktisk struktur (Bolhuis et al 2014), som är en del av det språk med långa meningar, som människan utvecklat, och som i sin tur utgör underlaget för det unika fonologiska tungomålet.

Förslaget att den hierarkiska syntaktiska strukturen skulle vara unik för mänskligt språk framlades år 2014 av fyra framstående forskare: Johan J Bolhuis, Ian Tattersall, Noam Chomsky och Robert C Berwick. Bolhuis är professor i kognitiv neurologi vid universitet i Utrecht, Nederländerna. Tattersall var innan pensionen intendent vid New Yorks naturhistoriska museum och en av världens ledande paleoantropologer. Chomsky är en av vår tids mest inflytelserika språkvetare och betecknats som ”den moderna lingvistikens fader”. Berwick är professor i datoriserad lingvistik vid ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Massachusetts Institute of Technology, nära Boston. Artikeln med rubriken How Could Language Have Evolved? (Hur kan språk ha utvecklats?) har alltså en osedvanlig tyngd.

Sitt påstående om den unika syntaktiska kapaciteten hos människorna exemplifierar författarna, med satsen guess what boys eat, ”gissa vad pojkar äter” (ibid). Denna ordning på orden i meningen dikteras av den syntaktiska strukturen. Man kunde tänka sig att ordningen kunde vara ”gissa pojkar äter vad”, vilket kräver en ansträngning för att förstås. Varje språk har sina egna regler för den hierarkiska syntaktiska strukturen. Reglerna lärs in i barndomen. Men anlagen för denna inlärning är medfödda. Det framgår av att t ex schimpanserna vid första anblicken tycks sakna denna kapacitet. Schimpanser i fångenskap, som lärt sig teckenspråk av sina skötare, tecknar de inlärda orden utan mänsklig syntaktiskt ordning. Men det betyder inte att deras eget kommunikationssystem av läten skulle sakna protosyntax, men det är en annan historia.

Upptäckten att campbellmarkattorna besitter ett enkelt förgrammatikaliskt språk pekar på att även de högre apornas varningsläten sannolikt också består av ett sådant tungomål. Den moderna människans arrogans har gjort att forskarna försökt lära bl a schimpanserna mänskligt språk. Vad vetenskapen skulle ha krävt är en ödmjukhet, varvid forskarna borde ha försökt lära sig primaternas språk. Men denna dörr har äntligen öppnats som framgår av en studie publicerad i Human Biology av två engelska forskare (Fedurek et Slokombe 2011). De jämförde apornas varningsrop med mänskligt språk och kom till slutsatsen att trots viktiga skillnader uppvisar primaternas vokala kommunikation några av de nyckelinslag som utmärker i mänskligt språk (ibid; min översättning). Följaktligen kommer fortsatt studium att ge fördjupade insikter men fältet är än så länge i stort sett outforskat (ibid).

Men innan vi går in på frågan när det fonologiska språket kunde ha utvecklats, måste påpekas att de fyra ovannämnda författarna – Bolhuis, Tattersall, Chomsky och Berwick – är mycket försiktiga i sin datering av när människor skulle ha utvecklat ett sådant tungomål. De menar att det skedde för omkring 90-80 000 år sedan. Det är nämligen dateringen för de fynd av symboler, som gjorts i Blombosgrottan i Sydafrika. Som vi ska se har de dock fel i sin datering – 500 000 år tillbaka är mera relevant.

Tungan och diafragmat
Bild av struphuvudet

Schematisk bild av struphuvudet. Hyoidbenet ligger strax under struplocket. Bild hypertexter.se efter teckning på Internet.

Apornas varningsrop är möjliga tack vare struphuvudet där den utandade luftströmmen sätts i vibration av stämbanden. Vibrationerna fortplantar sig genom den omgivande luften och uppfångas av hörseln som ljud. Dessa ljud kan vara vokalliknande skrik som hos aporna (och australopitecinerna) eller rena vokaler som hos människan. Den sistnämnda kapaciteten hos det mänskliga struphuvudet har samband med hyoidbenet som sitter upptill på det ganska komplicerade struphuvudet. Fyndet av ett hyoidben bland lämningarna från en neandertalare i Kebaragrottan i Palestina år 1983 (Kebara 2) bidrog till att skingra myten om neandertalarnas antagna stumhet. Senare har flera fynd av hyoidben relaterade till H heidelbergensis gjorts, bl a i Sima de la Huesos. Det äldsta är från cirka 530 000 år sedan (Martinez et al 2008) och visar att heidelbergarna var förmögna till liknande vokalljud som moderna människor.

Men det räcker inte med vokaler. Talet hos människan förutsätter också en rörlig tunga, som kan utnyttja munhålans möjligheter – inte minst den välvda gommen – att dels nyansera vokalljuden, dels skapa konsonantljud, samt en kontroll över diafragmat, så att utandningarna, som är förutsättningen för varje bokstav eller fonem, kan ske i erforderlig takt.

Redan i slutet på 1990-talet gjordes undersökningar av hålen i benbyggnaden genom vilka nerverna till tunga respektive diafragma löpte. Till tungan finns en öppning i skallens underdel, den hyperglossala kanalen. Den är betydligt större hos människorna än hos schimpanserna och pekar på att ett större antal nervfibrer går från hjärnan till tungan hos oss än hos den senare (Kay et al 1998). Ungefär lika stor öppning återfanns i skallar hos neandertalare och afrikanska heidelbergare. Däremot var öppningen betydligt mindre hos schimpanser såväl som hos australopiteciner och H habilis (ibid).

Vad gäller finjusteringen av andningen går nerverna till diafragmat genom ett hål i en ryggkota i ryggraden i höjd med bröstkorgens nedre del (kanalen kallas thoracic vertebral canal på engelska; ungefär bröstkorgens ryggradskanal). Även beträffande denna öppning är den större hos människor, neandertalare och heidelbergare medan den är mindre hos schimpanser som hos australopiteciner och H ergaster (MacLarnon et Hewitt 1999).

I diskussionen om H heidelbergensis i den märkliga fyndplatsen Bilzingsleben i Thüringen ignorerades dessa två undersökningar. Heidelbergarna där troddes av paleoantropologerna ha varit stumma. Först när arkeogenetiska undersökningar avslöjade att språkgenen FOXP2 var nästan identisk hos neandertalarna som hos moderna människor (Enard et al 2002), ändrades situationen. Ty hos den gemensamma förfadern till neantertalarna och de moderna, d v s H antecessor respektive H heidelbergensis, måste då även haft en identisk FOXP2-gen.

Att H heidelbergensis hade en fullt utvecklad fysisk utrustning för tal bekräftades även av en tredje osteologisk undersökning, denna gång gällande hörselapparaten, d v s mellanörat med dess små benbitar, hammaren, städet och stigbygeln. De har i fossiliserad form bevarats i grottorna i Atapuerca. Spanska forskare under ledning av paleontologen Ignacio Martínez från den geologiska institutionen vid universitet i Alcala undersökte fem homo-fynd från Sima de Huesos-grottan, allt från H antesessor till H heidelbergensis. Det sistnämnda fyndet var 300 000 år gammalt (Martínez et al 2004). Hos dem alla pekade mellanörats konstruktion på en anpassning till det mänskliga talets låga frekvens. Hos schimpanserna är örat anpassat till högre frekvenser varför de kan ha svårt att höra mänskligt tal.

Så nerverna för tunga och diafragma och mellanörats konstruktion hos H heidelbergensis samt språkgenen FOXP2 uppvisar alla tecken på utvecklad språkförmåga. Även om vi kan misstänka att heidelbergarna hade en utvecklad grammatik och ett växande ordförråd, så är deras språk hittills okänt.

Går det att spåra några lämningar från detta det allra äldsta språket? Två språkhistoriska forskare, som försöker gå längre bakåt i tid än vad de traditionella språkhistorikerna vill göra, alltså längre bakåt än 10 000 år, har gjort en undersökning, som kanske ger en fingervisning. De två lingvisterna Murray Gell-Mann och Merritt Ruhlen publicerade sina resultat i vetenskapstidskriften PNAS år 2011. Där visade de att meningarna i språken fordom hade var uppbyggda i ordningen subjekt (S), objekt (O) och verb (V) (Gell-Mann et Ruhlen 2011): ”Far sten kastar”. Nu är det förstås inte möjligt att dra några bestämda slutsatser av detta när det gäller språkets allra tidigaste skede. Men deras studie kan ändå vara ett slags indikation. Utgående från campbellmarkattornas vokala beteende kunde man tänka sig att de sena australopitecinerna klarade av att sätta ihop två ord som ”far” och ”sten” och markerade verbet ”kastar” med en handrörelse eller någon annan form av kroppsspråk.

Ingen skillnad på substantiv och verb?

Vi kan anta att den tidiga H heidelbergensis språkutveckling var mycket avlägsen det språkbruk vi har i dag. Till exempel kan det ha hänt att heidelbergarna inte skilde på substantiv och verb; substantiv kunde uttryckas som verb och verb användas som substantiv beroende på vilken aspekt av verkligheten man ville beskriva. I varje fall har den finländska lingvistikern Paavo Ravila (1902-74), den kanske mest begåvade av finländska språkvetare, hävdat att jämför man de olika finsk-uraliska språken kommer man lätt till slutsatsen att det språk de utgått från inte skilde på verb och substantiv (Ravila 1967: 65). Börjar man undersöka andra språkstammar kommer man troligen till samma slutsats. Detta drag hos språken kan ha mycket gamla anor.

Men hur gamla? De mera utvecklade nervsystemen till mun och diafragma går att påvisa, som vi nyss såg, först hos H heidelbergensis (och i förlängningen även hennes systerart H denisovensis, fast detta ännu inte går att bevisa i brist på fossil). Detta skulle betyda att ord som en serie utandningar som får sin karaktär i struphuvud (vokaler) och tunga (konsonanter) inte skulle ha förekommit förrän hos heidelbergarna. Det betyder vidare att exemplet ovan ”far stenar” var något som uppträdde först hos dem.

När den vokala kommunikationen hos människan började uppträda just som fonologiskt språk där orden var sammansatta av olika ljud betyder det inte att grammatiken var komplicerad. Det verkar troligt att huvuddelen av orden som konstruerades saknade böjning – det fanns som nämnt troligen ingen större skillnad mellan substantiv och verb. Med tanke på att i campbellmarkattornas enkla språk uppträdde suffix kan det tänkas att sådana också fanns hos heidelbergarna. De kan ha varit början på ordens böjningsmönster.

För att återgå till vårt exempel. ”Stenar” är inte bara en pluralform av sten utan också ett verb i dagens svenska men med smal betydelse: en form av grym avrättning genom stenkastning. Men ger vi verbet en vidare betydelse av ett allmänt ”kasta sten”, som det en gång kan ha haft, så kan vi uttrycka spekulationen att heidelbergarna lyckades formulera meningen ”far hyena sten(ar)”, menande då att far kastar sten på hyenan.

Grammatikaliskt var också den ordföljd som Gell-Man och Ruhlen visade att användes först också nödvändig. Genom att verbet kom sist, så markerade man att det var ett verb, inte ett substantiv, som det ju också var.

Men glöm inte att exemplet ”far hyena sten(ar)” trots allt är formulerat på ett språk som genomgått en mycket lång utveckling. Vi kan som sagt misstänka att orden i heidelbergarnas/denisovernas språk nästan helt saknade böjning, därav parentesen i exemplet. Ordens funktion framgick uteslutande av deras placering i den syntaktiska strukturen – den var den viktiga .

Upptäckten att den syntaktiska strukturen har gått före den fonologiska i evolutionen presenterades år 2014 i en artikel i den exklusiva brittiska vetenskapstidskriften Proceeding of Royal Society B av en schweizisk grupp vid universitet i Zürich under ledning av Katie Collier (hon arbetar på sin doktorsavhandling i paleoantropologi; de andra i gruppen är lingvistiker). Gruppen skriver att ”syntax utvecklas först för att möjliggöra fler uttryck med endast några få ord, medan fonologi växer fram senare i ett språk när ett behov av ett större ordförråd gör det effektivt att åstadkomma ett ökat antal ord” (Collier et al 2014; min översättning).

Om denna beskrivning är riktig kan vi ana att t o m H erctus/ergaster växte den syntaktiska strukturen för att tillåta allt fler kombinationer av typen varningsrop. Men först med H heidelbergensis uppstod förmågan att kombinera fonem till nya ord.

Men framväxten av ett fonologiskt språk hos H heidelbergensis fick en bieffekt i form av uppkomsten av ett symboliskt tänkande. Med det uppstod en särskild kulturutveckling, delvis skild från det biologiska. Den stimulerade småningom i sin tur språkutvecklingen (Dunn et al 2011). Därmed uppkom en helt oväntad vändning i evolutionen. Med en kulturutveckling, som kompletterade en närmast universell adaptionsförmåga kunde den moderna människan småningom i förbluffande utsträckning slita sig från miljöns kontroll. Det är evolutionsmässigt det mest häpnadsväckande med henne.

Som vi har sett vill anglosaxiska forskare emellertid förlägga det fonologiska språkets och symboltänkandets uppkomst till för ungefär 100 000 år sedan. Men ovan har bevis framlagts som visar på en betydligt tidigare tidpunkt, nämligen för en halv miljon år sedan, kanske rentav något tidigare. Detta sakförhållande har också av en grupp svenska forskare kommit fram till. Denna grupp, huvudsakligen från Stockholms universitet under ledning av etnologen Johan Lind, har påvisat att symboltänkandet och därmed språkförmågan var utvecklad för en halv miljon år sedan, alltså under heidelbergarnas tid. Gruppen skriver i inledningen till sin artikel att ”vi visar att [människans] kulturella kapacitet är äldre än den första uppdelningen i den moderna människans utvecklingslinje och åtminstone 170 000 år gammal utgående från data som hyoidbenets morfologi, FOXP2 allelerna, likheterna mellan de genetiska och språkliga träden, användningen av eld, gravsättningar och den tidiga förekomsten av verktyg jämförbara med dem som moderna jägare och samlare använder. Vi kan inte utesluta att neandertalarna hade kulturell kapacitet för ungefär 500 000 år sedan” (Lind et al 2013).

Nå, Johan Lind med medarbetare valde att kronologiskt dra ut på beteckningen neandertalare som ett slags förkortning av ett komplicerat sammanhang. Som vi har sett var det för 500 000 år sedan heidelbergarnas tid. Enda undantaget skulle ha varit Indonesien, där H erectus i form av Javamänniskan skulle ha överlevt till kanske för 100 000 år sedan. Men det kan mycket väl visa sig att det inte var Javamänniskan som var upphovet till det hittills äldsta dokumenterade kulturuttrycket, utan en grupp H denisovensis, heidelbergarnas systerart.

Läs även essäns fjärde fil om heidelbergarnas kultur.
Till historiemenyn.




Källor till denna fil:

Bolhuis et al 2014: Johan J. Bolhuis, Ian Tattersall, Noam Chomsky, and Robert C. Berwick: How Could Language Have Evolved? PLOS Biology August 2014, Volume 12, Issue 8.
Collier et al 2014: Katie Collier, Balthasar Bickel, Carel P. van Schaik, Marta B. Manser and Simon W. Townsend: Language evolution: syntax before phonology? Proc. R. Soc. B 281: 20140263. http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2014.0263.
Coye et al 2015: Camille Coye, Karim Ouattara, Klaus Zuberbühler, and Alban Lemasson: Suffixation influences receivers' behaviour in non-human primates. Royal Society B, 29 April 2015.
Dunn et al 2011: Michael Dunn, Simon J. Greenhill, Stephen C. Levinson, and Russell D. Gray: Evolved structure of language shows lineage-specific trends in word-order universals. Nature, 13 April 2011.
Enard et al 2002: Wolfgang Enard, Molly Przeworski, Simon E. Fisher, Cecilia S. L. Lai, Victor Wiebe, Takashi Kitano, Anthony P. Monaco and Svante Pääbo: Molecular evolution of FOXP2, a gene involved in speech and language. Nature, Vol 418, 22 August 2002.
Fedurek & Slocombe 2011: Pawel Fedurek and Katie E. Slocombe: Primate Vocal Communication: A Useful Tool for Understanding Human Speech and Language Evolution? Human Biology 83(2):153-173. 2011 doi: http://dx.doi.org/10.3378/027.083.0202
Gell-Mann et Ruhlen 2011: Murray Gell-Mann and Merritt Ruhlen: The origin and evolution of word order. PNAS October 18, 2011, vol. 108, no. 42.
Harmand et al 2015: Sonia Harmand, Jason E. Lewis, Craig S. Feibel, Christopher J. Lepre, Sandrine Prat, Arnaud Lenoble, Xavier Boës, Rhonda L. Quinn, Michel Brenet, Adrian Arroyo, Nicholas Taylor, Sophie Clément, Guillaume Daver, Jean-Philip Brugal, Louise Leakey, Richard A. Mortlock, James D. Wright, Sammy Lokorodi, Christopher Kirwa, Dennis V. Kent & Hélène Roche: 3.3-million-year-old stone tools from Lomekwi 3, West Turkana, Kenya. Nature 521, 310-315 (21 May 2015).
Kay et al 1998: Richard F. Kay, Matt Cartmill, and Michelle Balow: The hypoglossal canal and the origin of human vocal behavior. Proc. Natl. Acad. Sci. USA Vol. 95, April 1998.
Lind et al 2013: J. Lind, P. Lindenfors, S. Ghirlanda, K. Lidén & M. Enquist: Dating human cultural capacity using phylogenetic principles. Scientific Reports, 3: 1785, 2013.
MacLarnon et Hewitt 1999: Ann M. MacLarnon and Gwen P. Hewitt: The Evolution of Human Speech: The Role of Enhanced Breathing Control. American Journal of Physical Anthropology 109:341-363 (1999).
Martínez et al 2004: I. Martínez, M. Rosa, J.-L. Arsuaga, P. Jarabo, R. Quam, C. Lorenzo, A. Gracia, J.-M. Carretero, J.-M. Bermúdez de Castro, and E. Carbonell: Auditory capacities in Middle Pleistocene humans from the Sierra de Atapuerca in Spain. PNAS, July 6, 2004, vol. 101, no. 27.
Martínez et al 2008: I. Martínez, J.-L. Arsuaga, R. Quam, J.M. Carretero, A. Gracia, L. Rodríguez: Human hyoid bones from the middle Pleistocene site of the Sima de los Huesos (Sierra de Atapuerca, Spain). J Hum Evol. 2008 Jan. 54(1).
Ravila 1967: Paavo Ravila: Totuus ja metodi - Kielitieteellisiä esseitä. (Sanningen och metoden - språkvetenskapliga essäer). WSOY.
Schlenker et al 2014: Philippe Schlenker, Emmanuel Chemla, Kate Arnold, Alban Lemasson, Karim Ouattara, Sumir Keenan, Claudia Stephan, Robin Ryder, Klaus Zuberbühler: Monkey Semantics: Two 'Dialects' of Campbell's Monkey Alarm Calls. Linguistics & Philosophy , 28 nov 2014.


Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404.


Sänd en kommentar till essän!



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.