hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Ut från Afrika, fil 2

Hur många språk utgick från Afrika?

En paleoantropologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Efter Tobakatastrofen möttes Qafzeh-människorna och arkeonubierna i Ur-Schatt-dalen. Det gav upphov till ett nytt folk, som för 60 000 år sedan började expandera österut och spreds över hela Eurasien och till slut nådde även Amerika. Sammansmältningen gav också upphov till ett nytt språk. Det spreds över Eurasien. Tillsammans med skhul-språket har qafzeh-idiomet utvecklats till dagens alla olika språkstammar utanför Afrika. De omfattar uppåt 7000 olika tungomål.
Essän Ut från Afrika är uppdelad i 2 filer:
Tvåsidiga stenverktyg från områdena runt Persiska viken (33K)

Fynd av stenverktyg från äldre stenåldern i områdena runt Persiska viken. Den nuvarande viken var en mer eller mindre torrlagd dal från cirka 75 000 år sedan till för ungefär 6500 f Kr. Figurerna a-c är markfynd från Sharjah emiratet, d-f från Qaleh Bozi-grottan i Isfahan provinsen i Iran, och gett markfynd från Jebel Barakah i Abu Dhabi emiratet. Verktygen har gjorda med en teknik, som påminner om den som användes i den ateriska kulturen i Nordafrika. Det skulle alltså vara frågan om lämningar av quafzeh-människorna. Teckning efter Rose 2011.

I dagens kunskapsläge ser det ut som alla språk utanför Afrika skulle ha kommit från två tungomål, skhul-språket och qafzeh-idiomet, som också framgick av den förra filen. Skillnaden i tid mellan de två grupperna tyder att det var frågan om just två språk, även om de förmodligen var besläktade. Än så länge vet vi ingenting om hur dessa idiom såg ut. Men ett förslag om ordföljden i dessa gamla tungomål presenterades av språkhistorikerna Murray Gell-Man och Merrit Ruhlen år 2011. De hade gått igenom ordföljden i 125 språk och kommit till slutsatsen att ordföljden ursprungligen var subjekt, objekt, verb (SOV) (Gell-Man et Ruhlen 2011). Människorna sade alltså på den tidiga språkformen ”Han sten kastar”. Först senare utvecklades den för oss mera bekanta ordföljden SVO: ”Han kastar sten”.

I en intervju i ett webbmagasin i samband med artikelns publicering hävdade Merritt Ruhlen att det i frågavarande gamla tungomålet skulle ha talats för 15 000 år sedan i Östafrika (Wolchover 2011). Den breda konservativa falangen av språkhistoriker kan ju inte tänka sig en kronologi längre än 6000 år, så Ruhlen är till synes djärv. Men hur skulle ett språk ha kunnat utvecklats till omkring 7000 stycken på 15 000 år? Ett mera rimligt tidsspann är 100 000 år som vi här har föreslagit.

I dagens kunskapsläge kan vi också misstänka att qafzeh-språket blandades med arkeonubiernas tungomål. Därtill kommer de språk, som talades av äldre antropologiska typer som denisovamänniskorna i Asien och de från Östafrika tidigare utvandrade moderna människorna i Indien och Kina, kom att påverka skhul- och qafzeh-idiomen och bidra till uppkomsten av de många olika språkstammar, som utmärker dagens språksfär utanför Afrika. Huvudsakligen inom ämnets ramar ska jag i denna essä föreslå namn på de språkstammar, som har sin upprinnelse i skhul-språket, och de som kommit från qafzeh-tungomålet.

Skhul-idiomet skulle ha haft sitt ursprung i Nordafrika som vi har sett. Människorna därifrån var uppblandade med äldre antropologiska typer som framgick i förra filen. När de nådde Palestina för ungefär 115 000 år sedan skulle de ha talat ett språk som skilde sig från utvecklingen i Västafrika. I Palestina kom de i kontakt med neandertalarnas tungomål. Allt fler detaljer tyder på att neandertalarna i Västasien var i en del avseenden mera avancerade än de moderna. Vi kan misstänka att de sistnämnda i Palestina tog intryck av sina dåtida grannar. De inte bara gifte sig med neandertalare, som arkeogenetiken påvisat (Green et al 2010), utan tog troligen även över organisatoriska strukturer (Stiner et al 2009). Allt detta pekar på möjligheten att de moderna lånade in i sitt språk ord och ordvändningar från neandertalarnas tungomål. Deras språk fick kanhända en neandertalisk superstruktur, som gjorde att Skhul-språket redan i Palestina fick en karaktär, som alltmer skilde det från språkutvecklingen i Västafrika. Ut-från-Afrika-processen skulle alltså från ett tidigt skede ha påverkat språkens evolution.

Qafzeh-tungomålet åter skulle ha varit av mera ren västafrikansk karaktär, kanske en mycket arkaisk och högst tidig version av ett idiom tillhörande den språkstam, som än i dag talas i Västafrika, av Greenberg döpt till niger-kordofanian-stammen (måhända en prepreprotoversion av Dogon eller Ijoid-tungomålen; Blench 2012). Men även qafzeh-idiomet kan ha tagit intryck av neandertalarnas tungomål i Palestina. Vid Persiska viken kan det sedan ha påverkats av arkeonubiernas östafrikanska idiom.

Hur qafzeh-tungomålet och arkeonubiskan smälte samman vet vi inte. Troliga fakta i sammanhanget är att Qafzeh-människorna var fler än arkeonubierna. Men indicier pekar på att den biologiska evolutionen i Östafrika och därmed bland arkeonubierna hade varit snabbare än vad den hade varit i Västafrika. Därför vore det logiskt att anta att arkeonubiernas språk skulle vara mera utvecklat i fråga om grammatik och aspektbeskrivande ord. Därtill kan arkeonubiernas medicinmän ha haft en mera dominerande ställning. Mot denna bakgrund är det möjligt att arkeonubiskan trängde ut qafzeh-språket, även om ett substratum av qafzeh kan ha bestått.

Det skulle betyda att det var en delvis ny och kanske något utvecklad version av arkeonubiska som spreds löver världen. Om så var fallet skulle det kräva en ny benämning för detta tungomål. Men läsarna av denna essä torde vid det här laget ha vant sig vid termen qafzeh-språket, så jag använder den i väntan på att forskarna kommer överens om vad som verklighen hände.

Karta visande jordens språkstammar (42K)

Karta visande världens superspråkstammar enligt Joseph Greenbergs klassificering. I dagens kunskapsläge skulle alla språkstammar utanför Afrika kunna räknas ha sitt ursprung i skhul- och qafzeh-språken. Skhul-idiomet skulle ha bevarats endast i den indo-pacifiska språkstammen. Alla övriga asiatiska språk även de afro-asiatiska (semitiska) idiomen skulle ha börjat i qafzeh-tungomålet. Karta hypertexter.se efter Ruhlen/Greenberg.


Relikter

Som ett slags minnen från emigranternas långa vandringar finns kvar små minoriteter utspridda hela vägen från den Arabiska halvöns sydkust till Malackahalvön och Filippinerna (Oppenheimer 2004). De är ett slags relikter. Utmärkande för dem är att de har en mörk, nästan helsvart hudfärg som är en följd av att de under en mycket lång tid har levt vid Indiska oceanens kuster och utvecklat ett skydd mot solens farligt starka återspegling från havsytan. De kallas ofta för negritos, på svenska ibland negriter. De har varit en av världshistoriens mest bortglömda minoriteter.

Några av de mera kända reliktfolken är Hadramut vid Arabiska halvöns södra kust, Makrani vid Indusflodens mynning och på Baluchistans kust i Pakistan, Koraca, Yanadi, Irula, Gadaba och Chenchu på den stora indiska halvön samt Veddas i Sri Lanka. På Andamanerna ökedja återfinns Jarava och Onge. På Malacka halvön finns Semand och de märkliga Mongoloid. Därtill finns flera reliktfolk på Filippinerna och i Nya Guinea samt en del av aboriginerna i Australien (ibid).

I förra filen föreslog vi att expansionen öster ut från Ur-Schatt-dalen för 60 000 år sedan skulle ha varit organiserad. En kanske större grupp sändes ut för att grunda ett centrum för bytande av gåvor. Detta första centrum utanför Ur-Schatt-dalen skulle ha etablerats någonstans vid Indusflodens mynning och Makranifolket skulle vara ättlingar till denna grupp. Centrumet skulle dels ha hållit kontakten bakåt till Ur-Schatt-dalen, dels byggt upp ett nätverk för gåvoutbyte med människor som levde högre upp utmed Indusflodens stränder. Tack vare utbytet av gåvor hade människorna i detta centrum en något högre levnadsstandard och något högre överlevnadsfrekvens. Det gjorde det möjligt att sända befolkningsöverskottet att grunda ett nytt centrum längre öster ut. På detta sätt skulle det ha grundats centra för gåvoutbyte runt hela den indiska subkontinenten. Det var ingen snabb process. Den skulle ha tagit 5 000 år.

Det tycks inte finnas några arkeologiska bevis för detta förslag. Det gör att tanken att spridningen av moderna människor utanför Afrika skedde på ett oplanerat, spontant sätt till förhärskande. Men bland reliktfolk i Filippinerna och i Nya Guinea lever kvar mycket gamla handelssystem. Det inom socialantropologi mest berömda är den s k Kularingen, som studerades av Bronislav Malinovski (och rapporterades i boken Argonauts of the Western Pacific, 1922; Argonauterna i västra Stilla havet; finns ej översatt). Kularingen fungerar som ett ceremoniellt bytesnätverk från nordöstra Nya Guinea och sträcker sig ut i Stilla havet till bland annat Salomonöarna. Men det är förhållandevis långt utvecklat och kan inte vara identiskt med dem, som enligt mitt förslag ursprungligen spreds över Eurasien.

Om mitt förslag är riktigt skulle dessa reliktfolk till huvuddelen vara ättlingar från skedet av grundande av centra för gåvoutbyte. Genom att försöka undersöka var ett reliktfolk först hade slagit sig ned skulle det kanske gå att hitta platsen för ett sådant centrum.

Som ättlingar till de stora afrikanska utvandringsvågorna har de också redan blivit föremål för ett nytt intresse. En ny relikt har relativt nyligen överraskande påträffats i Nepal: Kusunda-folket. Individerna tillhörande det är mera kortvuxna och har en mörkare hy än sina grannar. Troligen har de under historiens gång sökt sig från kusten upp i bergen för att få vara i fred. En undersökning av deras språk har pekar på att det tillhör den indo-pacifiska superspråkstammen (Whitehouse et al 2004) och skulle alltså ha haft skhul-idiomet som ursprung. Även andra reliktfolk tros ha bevarat språktraditionen från skhul-språket, naturligtvis mycket förändrat. En sådan grupp kan vara Onge-folket på Andamanernas södra ögrupp i Bengaliska viken. Det tror åtminstone Jerold A Edmondson, germanist vid Arlington universitet i Texas, USA (Matthews 2007). Genom att jämföra dessa gamla språk kunde man kanske hitta spår av skhul-idiomet.

Sedan 2001 pågår vid universitetet i Santa Fe i USA ett projekt som döpts till Evolution of Human Languages (De mänskliga språkens utveckling). Det är frågan om ett samarbete mellan amerikanska och ryska språkhistoriker. Det leds av den tidigare nämnda Murray Gell-Man. Där försöker man gå längre tillbaka i tiden än 10 000 år. Därvid har man jämfört de rekonstruerade orden i olika språkstammarnas protospråkliga lexikon. Till exempel heter ordet vatten på protouraliska *wete (i dagens finska vesi) medan det på protoindoeuropeiska lyder *vedor (stjärnan markerar att det är ett rekonstruerat ord). Likheten är så pass stor att det är sannolikt att det protouraliska och det protoindoeuropeiska ordet kommer från ett gemensamt ord i ett ännu äldre språk (se nedan om tarim-språket).

Genom jämförelse mellan protospråkliga lexika från olika superspråkstammar har man kommit fram till att superspråkstammarna eurasiatiska (bl a indoeuropeiska och finsk-uraliska), afroasiatiska (de semitiska språken), sino-kaukasiska (nordkaukasiska språk och bl a kinesiska, tibetanska och burmesiska) och austronesiska (tungomålen i Östra Indien med Bangladesh, Sydostasien, Taiwan, Malajarkipelagen, Mikronesien och Polynesien) skulle ingå i en supersuperspråkstam (Gell-Man et al 2009). Den har man döpt något missvisande till boreal (ibid). Ursprungsspråket skulle vara 17 000-15 000 år gammalt (ibid). Men som vi ska se har alla dess språkstammar sitt sannolika ursprung i det föreslagna qafzeh-språket, vilket gör tidsspannet mycket längre.

Tarimmänniskorna
Bild av Joseph Greenberg (4K)

Joseph Greenberg föddes i New York 1915. Han utbildade sig till antropolog. Hans doktorsavhandling, som lades fram vid universitet i Chicago, handlade om Hausa-folket i Nigeria och den muslimska religionens påverkan på hausa-språkets utveckling. Under arbetet lärde han sig detta idiom, vilket bidrog till att han blev alltmer lingvist och språkhistoriker. År 1963 samlade han sina artiklar om afrikanska språk i en bok, där han visade att de afrikanska språken kunde indelas i fyra superspråkstammar: afroasiatisk, nilo-sahariensisk, Niger-Congo och Khoisan superstammarna. Året innan hade han blivit utsedd till professor i antropologi vid Stanford-universitet i Kalifornien. Där arbetade han till sin död 2001.

Från kusterna kom qafzehmänniskorna också att söka sig in in i det inre av Asien. En av de tidigaste grupperna, som arkeogenetiskt kan dokumenteras, lämnade den pakistanska kusten för omkring 55 000 år sedan (Wells et al 2001). Då hade havsytan åter börjat stiga och de blev trångt på kontinentalsockeln. Den norrut färdande gruppen följde Indusfloden uppåt och kom i kontakt med första vågen av Skhul-människor, som överlevt Tobakatastrofen genom att fly norrut (Oppenheimer 2007). Av dem kan de ha fått uppgifter, som ledde dem genom passen i bergskedjan Hindu-Kush till Afghanistan. Där stötte de möjligen på fler Skhul-människor eller troligen på någon äldre antropologisk människotyp, denisovamänniskor eller neandertalare, oklart vilket än så länge. Ett skallfynd från Obi-Rahmat i Uzbekistan pekar på att en blandning av de två nämnda typerna levde där på denna tid (Otte 2007). Därifrån fortsatte de vidare längs än så länge okända vägar till Centralasien, närmare bestämt Tarim-bassängen i nuvarande Xinjiang i västra Kina. Den stora, i dag ökenartade dalen var då grönskande med ett närmast subtropiskt klimat (Wells et al 2001).

Men de upptäckte snart att de inte var ensamma i Tarimbäckenet. Där bodde också en hittills okänd antropologisk typ, nämligen just denisovamänniskan. Spåren av henne påträffades i början av 00-talet i Denisova-grottan, som ligger vid Anuifloden i Altaibergen i södra Sibirien. Fyndet var i sig inte märkligt: fingerbenet från en liten flicka och ett par tänder. Men eftersom det inte var äldre än ungefär 30 000 år, visade det sig gå att utvinna DNA från det. Av analysen framgick att denisovamänniskorna inte var nära släkt med vare sig de moderna eller neandertalarna (Krause et al 2010). Det har föreslagits att denisovamänniskorna skulle ha lämnat Afrika för ungefär en miljon år sedan, troligen i samband Homo erectus bevisade utvandring för 1,2 miljoner år tillbaka.

Det finns tecken som tyder på att denisovamänniskorna var i en del avseenden längre utvecklade både genetiskt och teknologiskt än de moderna människorna. Dagens tibetaner har från denisoverna fått anlagen för leva och arbeta på hög höjd (Huerta-Sanchez et al 2014). Denisoverna tycks därtill ha lärt ut en mängd saker, t ex i Sibirien ett sätt att leva under arktiska förhållanden och i den stora indonesiska skärgården hur man tar sig över vida vatten med hjälp av högsjökanoter. På något sätt påverkade denisoverna de moderna i Kina på ett omfattande sätt som vi bara kan ana (den mongoloida antropologiska fenotypen kan visa sig vara ett arv från henne). Att klarlägga hennes ursprung och inflytande på de moderna är en av de stora utmaningarna för forskningen under de närmaste decennierna.

Bild av Merritt Ruhlen (10K)

Professor Merritt Ruhlen efterträdde Joseph Greenberg vid den antropologiska avdelningen vid Stanford-univeristet i USA. Han har arbetat vidare på att utveckla Greenbergs forskningsresultat. Han har föreslagit att alla jordens språk skulle komma från ett enda språk, monogenesis. Denna essäs språkhistoriska uppslag är till delar hämtade från hans bok ”The Origin of Language”.

Utmärkande för de Qafzeh-grupper, som hade gett sig ut för att hitta nya platser att leva på, var, som framhållits, att unga män befann sig i majoritet (Keinan et al 2008). Vi kan förmoda att de unga män, som med sin grupp nådde Tarimbassängen, skaffade sig denisovakvinnor till hustrur. Arkeogenetiken har ännu inte hunnit fastslå att detta skulle ha inträffat i just Tarimbäckenet, men ett par studier har kunnat visa att det skett i Ostasien (Reich et al 2011). Däremot är en dentologisk undersökning tydlig. Tarimesernas senare barn, cromagnonerna som kom till Europa, hade haft en tandutveckling, som inte var av afrikansk utan asiatisk typ (Martinon-Torres 2007), alltså sannolikt ett arv från denisovamänniskorna.

När de moderna människorna i Tarimbassängen korsade sig med denisovamänniskorna tog de sannolikt också intryck av de sistnämndas språk. Därmed skulle deras vid det här laget ganska förändrade qafzeh-språk ha blivit ett nytt idiom. Förslagsvis döper jag det till tarim-språket. Med tiden skulle det sprida sig inte bara till Europa utan även över hela södra Sibirien ända till Bajkalsjön och kanske ännu längre. Det skulle ha skett genom både emigration och byteskedjor.

Tarim-språkets roll

På vad skulle ett sådant antagande stöda sig? Nu blir det komplicerat då vi beger oss in på det språkhistoriska minfältet. De konservativa lingvistikerna anser nämligen att den forskare vi ska hänvisa till inte är någonting att ta på allvar. Till exempel den annars väl pålästa svenska språkhistorikern, professor Tore Jansson i Göteborg, avvisar alla förslag av long rangers som omöjliga och nämner inte något namn sin bok Språkens historia - en upptäcktsfärd i tid och rum (Jansson 2010).

Jansson är inte ensam. Svenska språkhistoriker tycks mer eller mindre alla vara av detta konservativa slag. Envetet verkar de motsätta sig allt nytänkande. Det är mycket problematiskt. Ännu på 1950-talet var dateringarna inom språkhistoria och arkeologi ungefär desamma. Båda förlade jordbrukets uppkomst till ungefär 4000-talet f Kr. Men så började arkeologin ta i bruk naturvetenskapliga dateringstekniker som C14-metoden. Det ledde till att kronologin pressades bakåt i tiden på ett häpnadsväckande sätt. Numera har därtill arkeogenetiken kommit med inte bara ytterligare kronologiska utan även geografiska klarlägganden. Enligt arkeogenetiken skulle jordbruket ha uppstått i bl a sydöstra Anatolien på 8000-talet f Kr (Özkan et al 2002). Det är ett område där ortnamnen, som vi ska se, pekar på att ett indoeuropeiskt språk talades. Men det är enligt Jansson närmast en omöjlighet. Snarare har det dock att göra med att hettitiskan, ett bronsåldersspråk i norra Anatolien, aldrig ordentligt arbetades in i ordboken för det indoeuropeiska urspråket (Renfrew 2004). Skulle detta ha gjorts skulle också enligt språkhistorien det indoeuropeiska urspråket ha varit på plats när jordbruket uppstod enligt de nya dateringarna. De konservativa lingvistikerna döljer en dåligt förvaltad vetenskapstradition med ofta tvivelaktiga knep!

Vad jag nu ska berätta om är en forskare som försökt få språkhistoria närmare den historiska empirin. Han var en av de första long rangers, förra professorn i antropologi vid Stanforduniversitet i Kalifornien, USA, Joseph Greenberg (1915-2001). Han hävdade att världens många olika språkstammar kunde sammanföras till superstammar. På den eurasiatiska kontinenten fanns åtminstone två sådana. Åt dem gav han namen Eurasiatic och Nede-Caucasic (Ruhlen 1994). I denna essä intresserar oss den förstnämnda, den senare återkommer vi till senare i andra essäer.

I den eurasiatiska superspråkstammen ingår de indoeuropeiska och finsk-uraliska språkstammarna samt Altaispråkens alla stammar (turkiska, mongoliska och tungusiska). Därtill räknade Greenberg koreanska, japanska och giljak-tungomålet in i superstammen samt de eskimå-aleutiska stammarna (där grönländskan ingår). Han hade upptäckt att de personliga pronomina inte förändras lika mycket som huvuddelen av orden i ett språk. När han undersökte dessa pronomina observerade han att exempelvis svenskans ”jag” och ”du” (eller finskans ”minä” och ”sinä”) alla haft en ursprungsform i ett äldre språk, som hade varit ”mi” och ”ti” (ibid). I svenskan har spår av detta bevarats i objektsformerna ”mig” och ”dig”!

Nu sticker jag ut hakan och föreslår att den eurasiatiska språkstammens ursprungsspråk skulle ha varit det tarim-språk, som från qafzeh-tungomålet hade utvecklats i Centralasien med början för 50 000 år sedan. Det går förstås att påstå att detta samband inte är bevisat, men så länge det inte finns ett alternativ till tarim-språket är det den sannolikaste kandidaten.

Om mitt förslag är riktigt, skulle både den finsk-uraliska och den indoeuropeiska språkstammen ha vuxit fram från tarim-språket. Hur det kunde ha gått till ska vi diskutera längre i en essä om gravettienkulturen i Europa.

Läs också bakgrundsessän om språkets och symboltänkandets möjliga uppkomst i berättelsen om Homo heidelbergensis – I kulturhistoriens gryning.


Till nästa essä: Europa för 40 000 år sedan
Till historiemenyn.



Litteraturhänvisningar, denna fil:

Blench 2012: Roger Blench: Niger-Congo: an alternative view. http://www.rogerblench.info/Language/Niger-Congo/General/Niger-Congo%20an%20alternative%20view.pdf
Gell-Man et al 2009: Murray Gell-Mann, Ilia Peiros and George Starostin: Distant Language Relationship: The Current Perspective. Journal of Language Relationship, nr 1 (2009).
Gell-Man et Ruhlen 2011: Murray Gell-Mann and Merritt Ruhlen: The origin and evolution of word order. PNAS October 18, 2011 vol. 108 no. 42.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Huerta-Sánchez et al 2014:Emilia Huerta-Sánchez, Xin Jin, Asan, Zhuoma Bianba, Benjamin M. Peter, Nicolas Vinckenbosch, Yu Liang, Xin Yi, Mingze He, Mehmet Somel, Peixiang Ni, Bo Wang, Xiaohua Ou, Huasang, Jiangbai Luosang, Zha Xi Ping Cuo, Kui Li, Guoyi Gao, Ye Yin, Wei Wang, Xiuqing Zhang, Xun Xu, Huanming Yang, Yingrui Li, Jian Wang: Altitude adaptation in Tibetans caused by introgression of Denisovan-like DNA. Nature 512, 194-197 (14 August 2014).
Janson 2010: Tore Janson: Språkens historia - en upptäcktsfärd i tid och rum. Norstedts.
Keinan et al 2008: Alon Keinan, James C Mullikin, Nick Patterson and David Reich: Accelerated genetic drift on chromosome X during the human dispersal out of Africa. Nature Genetics 41, 66 - 70 (2008).
Krause et al 2010: Johannes Krause, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko and Svante Pääbo: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature Vol 464, 8 April 2010.
Martinón-Torres et al 2007: M Martinón-Torres, J M Bermúdez de Castro, A Gómez-Robles, J L Arsuaga, E Carbonell, D Lordkipanidze, G Manzi och A Margvelashvili: Dental evidence on the hominin dispersals during the Pleistocene. PNAS 2007 vol 104: 13279-13282.
Matthews 2007: Kevin Matthews: The Origin of Language Families. http://www.international.ucla.edu/cseas/article.asp?parentid=69208
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Man´s Journey Out of Africa.
Oppenheimer 2007: Stephen Oppenheimer: The Origins of the British. Utgiven 2006, i pocket 2007.
Otte et al 2007: M. Otte, F. Biglari, D. Flas, S. Shidrang, N. Zwyns, M. Mashkour, R. Naderi, A. Mohaseb, N. Hashemi, J. Darvish & V. Radu: The Aurignacian in the Zagros region: new research at Yafteh Cave, Lorestan, Iran. Antiquity 81 (2007): 82-96.
Pagel et al 2013: Mark Pagel, Quentin D. Atkinson, Andreea S. Calude, and Andrew Meade: Ultraconserved words point to deep language ancestry across Eurasia. www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1218726110
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Reich et al 2011: David Reich, Nick Patterson, Martin Kircher, Frederick Delfin, Madhusudan R. Nandineni, Irina Pugach, Albert Min-Shan Ko, Ying-Chin Ko, Timothy A. Jinam, Maude E. Phipps, Naruya Saitou, Andreas Wollstein, Manfred Kayser, Svante Pääbo and Mark Stoneking: Denisova Admixture and the First Modern Human Dispersals into Southeast Asia and Oceania. The American Journal of Human Genetics, 22 September 2011.
Renfrew 2004: Colin Renfrew: Convergence Theory, and Innovation in Proto-Indo-European: 'Old Europe' as a PIE Linguistic Area. Föredrag publicerat i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bremmesberger ja Theo Vennemann.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Whitehouse et al 2004: Paul Whitehouse, Timothy Usher, Merritt Ruhlen, and William S.-Y. Wang: Kusunda: An Indo-Pacific language in Nepal. PNAS, April 13, 2004, vol. 101, no. 15.
Wolchover 2011: Natalie Wolchover: The Original Human Language Like Yoda Sounded. Life's Little Mysteries, 13 October 2011. http://www.lifeslittlemysteries.com/1836-original-human-language-yoda.html
Özkan et al 2002: H. Özkan, A. Brandolini, R. Schäfer-Pregl, and F. Salamini: AFLP Analysis of a Collection of Tetraploid Wheats Indicates the Origin of Emmer and Hard Wheat Domestication in Southeast Turkey. Mol. Biol. Evol. 19(10):1797-1801. 2002.


Publiceringshistoria: Utlagd 150919. Uppdaterad 151102.


Sänd en kommentar till essän!



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.