hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Varför blev Troja en så berömd stad?

En diskussion i essäform av Sören G Lindgren

Enligt litterära källor var Troja legendariskt under bronsåldern i länderna runt östra Medelhavet. Men arkeologin verkar inte kunna bekräfta det.

Schliemann2 (12K)

Porträtt av Heinrich Schliemann taget i Aten 1883. Tack vare Schliemanns egocentriska hänsynslöshet spreds uppfattningen att Hisarlikkullen var det legendariska Troja, fastän det inte var han som upptäckte sambandet utan britten Frank Calvert.

Homeros (12K)

Den blinde skalden Homeros enligt en romersk kopia av ett grekiskt orginal från omkring 100 f Kr. Han tillskrivs de båda episka dikterna Iliaden och Odyssén. Det har varit och är fortfarande mycket diskussion om Homeros verkligen haft en historisk existens.
  Ett förslag är att dikterna komponerades vid något Apollo-tempel i Jonien, kanske på ön Chios, varifrån Homeros sägs ha härstammat. Apollo var på 700-talet f Kr en ny gudom, skapad för att beskydda och legitimera den sjöfarts- och handelsrätt som jonierna tagit över från fenikierna. Det grekiska namnet hämtades från den hettitiska guden Apulinas, som hade varit en grindarnas väktare. Den en gång nyskapande hettitiska rätten levde troligen kvar i Jonien och i den infogades det fenikiska rättssystemet. Genom Illiaden och Odyssén kunde Apollo-prästerna sprida ett intryck av att deras gud hade en hög ancennitet.
  Det har inte gått att påvisa att de mykenska statstaterna, som det påstås i Iliaden, skulle ha förenats i ett anfall på Troja. Däremot har forskarna kunnat visa att mykenerna gjorde ett samfällt angrepp mot Cypern. Iliaden och Odyssén är huvudsakligen författad på den joniska dialekten, men innehåller tydliga inslag från den dialekt som talades på Cypern. Det kan därför tänkas att på Cypern muntligt bevarade dikter om det mykenska angreppet på ön använts som utgångspunkt för diktandet av Iliaden men målet för angreppet förflyttades från Cypern till det betydligt mer berömda Troja.

Troja var en av de städer vid Medelhavets kust, som kom att bli berömd under antiken. De andra var Tyr, Memfis, Kartago, Aten, Rom, Alexandria och Konstantinopolis (någon saknar säkert Jerusalem från listan men den låg ganska långt uppe på land; därtill vann staden sin berömmelse först med kristendomen och huvudsakligen under medeltiden).

Memfis berömmelse kan diskuteras men den var det långlivade och mystiska Egyptens främsta hamnstad och som sådan ett slags skyltfönster för legenden om faraonernas land. Alexandria åter har sin berömmelse från att det blev medelhavsområdets ledande lärdomssäte kring sitt bibliotek.

Tyr, Kartago, Aten, Rom och Konstatinopolis var alla huvudstäder i imperier av olika slag. Det var den främsta källan till deras kändisskap. Men varför blev Troja så berömt?

Ungefär samtidigt som Troja föll i ruiner, kring 1200 f Kr, hände detsamma med den nordkaananitiska hamnstaden Ugarit. Men denna för sin tid stora stad försvann snabbt i glömskan. Dess förgångna storhet har först under 1900-talet återupptäckts av arkeologerna. Varför hände inte detsamma med Troja?

Vid första anblicken är förklaringen enkel. Staden odödliggjordes av det antika Greklands stora epos Iliaden, som berättar om de mykenska akajernas krig mot Ilion, d v s Troja. I anslutning till denna berättande dikt tillkom Odysséen, som skildrar det akajiska efterspelet till det trojanska kriget (båda verken tillskrevs skalden Homeros) och slutligen omkring 500 år senare i Rom Aeneiden (författad av Vergilius), som också berättar om samma efterspel men från trojansk synpunkt. Trojas berömmelse skulle alltså ha sin källa i att tre av antikens största litterära verk skildrar staden och dess öde; berömmelsen skulle vara uteslutande litterär.

Men denna litteratur är inte den enda skrivna källan. I själva verket finns väldig många omnämnanden av Troja i antikens skrifter. Över huvud ingick läsning och kunskap om kriget mot Troja som en del av bildningen i den skolade klassen i den grekisk-romerska kulturen. De mest framstående härskarna som Alexander den store och Roms förste kejsare Augustus besökte Troja som ett led i sin politiska gärning. Även filosofen Platons berättelser om Atlantis i dialogerna Timaios och Kritias kan misstänkas vara inspirerade av dels vulkanexplosionen på ön Thera (också kallad Santorini), dels av Trojas undergång. Ilions storhet och fall skulle alltså ha varit en händelse som en gång berörde många. Hur kom det sig?

En del fynd från de arkeologiska utgrävningarna av Troja på 00-talet har tolkats så att Troja skulle ha varit Medelhavsområdets största kuststad under bronsåldern. Den kan ha haft en befolkning på uppemot 100 000 invånare. Den kan möjligen ha varit huvudstad för ett handelsimperium eller i varje fall ingått i ett handelsnätverk mer omfattande än någonsin tidigare skådats i Medelhavsområdet och Europa. Nätverket kan ha omfattat Svarta havs-området och länderna bortom det: Kontinentaleuropa, delar av Norden, Osteuropa och Centralasien ända bort till Afghanistan!

Om detta stämmer så kom Trojas fall verkligen att beröra väldigt många människor. Det skulle ha varit den första tilldragelse av typen ”världshändelse”, som de allra flesta i Europa, Central- och Västasien samt Nordafrika fick höra talas om. Många människor överlevde också Trojas fall och flydde långt bort från Mindre Asien; t ex hävdade den grekiska historikern Herodotos att ett folk i södra Tunisien härstammade från flyktade trojaner. Allt detta skulle kunna vara förklaringen till att minnet av Troja kom att bevaras, i Grekland med namns nämnande och angivande av rätt geografisk belägenhet men i detaljerna inte helt korrekt, på andra håll i en version som blev alltmer mytologiserad och fjärran från verkligheten.

Återupptäckten av Troja

Under medeltiden var Troja bortglömt, men i en del klosterbibliotek hade avskrifter av Iliaden och Odyssén bevarats. Med renässansen återupptäcktes diktverken och 1488 trycktes i Italien en första upplaga på grekiska. Därefter kom översättningarna. Sedan på 1700- och 1800-talen blev det ett omtyckt nöje i den bildade klassen i Europa att enskilt eller familjevis läsa Iliaden och Odysséen. Men då trodde man att de grekiska eposen var ett slags ovanligt förnämliga folksagor, vilka man i samband med nationalstatsidén framväxt började uppfatta som någonting fint. Det fanns dock en minoritet som trots allt trodde på en historisk bakgrund till de berättande dikterna. Bland dem återfanns en man i Tyskland, Heinrich Schliemann (1822–1890). Under ett äventyrligt affärsliv med mycket resor kom han till Hisarlik i nordvästra Turkiet. Efter amatörmässiga utgrävningar i kullen där under perioden 1873-90 gjorde han fynd av guldföremål, som han hävdade var bevis för att Troja hade legat just under Hisarlikkullen.

Poängen är den att han var den första som drog nytta av mytomspunna händelser i det förgångna för att få publicitet. Redan 1822 hade en skotsk journalist, Charles Maclaren, utpekat Hisarlik som en möjlig plats för Troja. Fredrik Calvert, assisterad av sin bror Frank, verkade som brittisk konsul i Istanbul i mitten på 1800-talet. Fredrik köpte upp halva kullen och brodern började göra noggranna utgrävningar där. Frank Calvert (1828–1908) träffade Schliemann i Istanbul efter Krimkriget och berättade att han övertygad om att Hisarlik var Troja. Schliemann trodde först inte på honom, men bl a utgrävningar på vulkanön Thera/Santorini, som gett överraskande resultat, tycks ha fått honom att ändra mening. Calverts arbete gick långsamt också för att han saknade medel till mer omfattande utgrävningar. Så när Schlieman på 1870-talet ställde sådana till hans förfogande, tog han emot pengarna med tacksamhet. Tillsammans fortsatte de utgrävningarna i större skala. Schliemann var emellertid slarvig och ute efter sensationella fynd. När han så gjorde det publicerade han dem snabbt utan att ge Calvert något erkännande.

Schliemann var utan tvekan en äventyrare med dubiösa inslag i sitt beteende, men också en skicklig pr-man. Han lyckades få den bildade europeiska allmänheten att tro att Troja hade legat i nuvarande Hisarlik. Fortsatta utgrävningar av utbildade arkeologer har inte kunnat bevisa det fullt ut. Men så publicerade en grupp geologer en undersökning av marken kring Hisarlik i tidskriften Geology år 2003. Den visade att Iliadens beskrivning av Troja och landskapet utanför staden överensstämmer med den geologiska undersökningen; se kartan nedan (Kraft et al 2003). Före det hade språkhistoriker, utgående från från hettiternas skrifter, kommit fram till att staden benämndes Wilusa av trojaborna och i Mindre Asien (Latacz 2001).

På bronsåldern tycks de mykenska grekerna inte ha varit intresserade av etnonymer eller folknamn utan människogrupper sågs som klaner, som hade en grundande förfader, vars namn användes som etnonym, t ex grundande förfadern till dardanierna, som vi strax ska berätta om, skulle ha hetat Dardanos. Men i fråga om imperier som hettiternas och egyptiernas behövde de etnonymer. I de hettitiska texterna omtalas ett folk ahhiyawa, som verkar att ha haft problem med Wilusa. Efter mycket grälande har forskarna uppnått en viss enighet om att ahhiyawa skulle vara identiskt med mykenerna (Kelder 2012). Men om Iliadens namn på grekerna, akajer, kommer från det är oklart. Ty egyptierna tycks ha använt etnonymen Tanaju om mykerna. Däremot är namnet på folket i Troja, Ilion, en förvanskning av Wilusa (Latacz 2001). Det grekiska ljudsystemets utveckling fick w:et att falla bort, Ilusa, som småningom grekiserades till Ilion. Diktverkets namn, Iliaden, betyder ”Poemet eller Sången om Ilion” (ibid).

Fortsatte utgrävningar

Karta visande viken vid Troja  (72K)

Engelskspråkig karta visande viken och staden Troja vid inträdet till Dardanellersundet vid Egeiska havet. Det var två floder som tömde sig i viken, som kanske torkade ut på 1200-talet f Kr. Enligt den omstridda schweiziska geologen Ebenhard Zangger skulle trojanerna ha byggt en stor hamnanläggning nära Scamanderflodens mynning. Den skulle ha utgjort underlaget för Platons beskrivning av hamnen i Atlantis (Zangger 1992). Karta från Internet efter John C Kraft.

Hisarlikkullen överblickar mot väst floden Scamanders dalgång. Floden mynnar ut i Dardanellersundet (också kallas Hellesponten). Med de små båtar som ännu användes på 3000-talet f Kr kunde man från sundet ta sig upp längs floden en god bit in i nordvästra Anatolien. Det gjorde troligen också tidens pirater, som var ute efter att ta slavar. Det första Troja anlades sannolikt för att förhindra dessa räder. När båtarna växte till skepp visade det sig även att Troja kunde kontrollera trafiken genom sundet.

Detta har framgått av de fortsatta utgrävningarna. Efter Calvert och Schliemann har sådana utförts med ojämna mellanrum. Den första var den tyske arkitekten Wilhelm Dörpfeld (1853–1940) som grävde där 1893-94 under ganska professionella former. Den andra var den amerikanska arkeologen Carl W Blegen (1911-1971), som arbetade i Hisarlik åren 1932-38. Efter andra världskriget återupptogs utgrävningarna först 1988, den tredje utgrävningen. Då var det frågan om ett samarbete mellan ett amerikanskt och ett tysk universitet. Ledare var den tyske arkeologen Manfred Korfmann (1942-2005), som fick ett personligt utgrävningstillstånd av den turkiska staten.

Undersökningen har efterhand fört i dagen nio lager speglande de överlagrade bosättningsperioderna. De gömmer emellertid en dramatisk historisk utveckling:

Hisarliks arkeologiska lager från sten- och bronsålder
Troja I3000-2600 f KrDel av bystat tillhörande en nordvästanatolisk kultur.
Troja II2600-2250 f KrTroja blev självständig bystat, vars första tid tog slut i en häftig brand.
Troja III2250-2100 f KrTrojaborna återvände, byggde upp sin stad och kulturen från Troja II forsatte.
Troja IV2100-1950 f KrFortsättning med små förändringar. Oförklarligt slut.
Troja V1900–1700-talen f KrMöjligt befolkningstillskott från norr. Staden blommade upp som aldrig förr.
Troja VI1500–1400-talen f KrTrojas murar utvidgades för tredje gången. Handelsnätverk omfattande Svarta havet och där bakom.
Troja VIbsen bronsålder,
1300-talet f Kr
Mellan 1300 och 1275 f Kr drabbades Troja av en svår jordbävning. Början till slutet.
Troja VIIa ca 1300 – 1190 f KrÅteruppbyggnad. Men i slutet på perioden belägrades staden och erövrades av sina grannar.
Troja VIIb11100-talet f KrDen erövrade och ödelagda staden levde vidare på sparlåga.
Troja VIIb21000-talet f KrNy typ av keramik av ungerskt ursprung dök upp bland ruinerna.

Under det senaste istida maximumet var Svarta havet isolerat från Medelhavet och havsytan var låg. Först kring 5600 f Kr hade Medelhavets yta stigit så högt att vattnet bröt igenom sundet vid Bysans. Det tog lång tid att genom det smala sundet fylla den stora sänkan. Sundet blev segelbart först efter ett par tusen år. Det första Troja kom rimligtvis till som ett svar på de nya förhållandena. Det var betecknande nog en mindre fästning. Den byggdes på Hisarlikkullen utan föregående bosättning ens i omgivningen. Endast en mindre stenåldersby på andra sidan Scamanderfloder åt nordväst har påträffats. Det verkar som om någon beslutat att bygga citadellet på en punkt varifrån man hade uppsikt över dalen och trafiken på floden (Blegen 1975). Men hittills har inte några spår av en centralmakt i påträffats.

Det är emellertid möjligt att fästningen på kullen var platsen för en tidig statsmakt. Bostadshuset innanför murarna var av en typ som förknippas med furstepalats i den senare utvecklingen i länderna runt Egeiska havet (ibid). Eftersom ingen stad vid denna tidpunkt ännu fanns inom murarna eller ens i närheten, kan det förhålla sig så att den furste som härskade från det första palatset i Troja kontrollerade en bystat (på engelska village state). Termen har föreslagits av den amerikanska antropologen Charles Keith Maisels för att beskriva den utveckling av den tidiga staten, som inträffade på andra håll världen och som stod i motsats till den som skedde i Mesopotamien. Där blev en stad centrum för en statskonstruktion. I t ex Kina och Centralamerika inrättades först ett kungligt palats och invid det kunde det växa fram en stad för att betjäna palatsets behov (Maisels 1993: 268-9). I en bystat kunde statsöverhuvudet härska över flera städer (som även skedde i de tidiga keltiska och germanska bystaterna).

Det är mycket möjligt att södra och västra Anatolien till en början organiserade sig i form av bystater. Borgen på Hisarlikkullen var i alla avseenden en del av den nordvästanatoliska kulturen. Den påträffade keramiken var i stort sett densamma liksom begravningssederna. Mest använde man ännu verktyg av sten och behandlade stenen på samma sätt som i grannområdena men även föremål av koppar och brons användes, även de tillverkade på ett sätt som även grannarna gjorde (Blegen 1975). Så det är rimligt att antaga att statsöverhuvudet i en bystat belägen någonstans i nordvästra Anatolien flyttade sitt palats till Hisarlikkullen. Ett annat alternativ är att en nära släkting till statsöverhuvudet fick i uppdrag att befästa kullen. Det kan misstänkas ha skett av såväl försvarsstrategiska som ekonomiska skäl (tullavgifter).

För den senare tolkningen talar den antika traditionen. Förutom trojanerna levde på halvön Troas mellan Dardanellerna och Edremit-viken även ett folk som kallades dardanier. Deras huvudort skulle ha varit staden Dardania på Idaberget. Deras kungahus ansågs vara äldre – Eneas, Aeneidens hjälte, räknade sig tillhöra denna familjelinje. Dardanierna och trojanerna uppfattades också stå närmare de forna trakierna i nuvarande Bulgarien, en kontakt som den engelska historikern Ralf F Hoddinott även bekräftade i sin bok om trakerna år 1981 (Wikipedia av 2013-11-24, uppslagsordet Dardanians).

Furstepalatset innanför murarna i Troja I var också typiskt: Från ena gaveln, som var öppen men hade tak, kom man genom en dörr in i ett megaron-liknande, stort rum rum, som troligen varit öppet helt eller delvis upptill. I det fanns bl a en eldstad och ett altare. Det var ett slags allrum. En dörr bakom detta rum förde in i sovutrymmena (ibid). (Den egeiska traditionens megaron-palats hade en liknande samlingsfunktion som de långt senare förekommande germanska kungarnas berömda hallar!)

Det kan inte uteslutas att människorna i nordvästra Anatolien talade en egen dialekt av det luviska språk, som av ortnamnen att döma sedan långt tillbaka i tiden talades i hela södra Anatolien från Bysans i en diagonal till ner till Alexandrettaviken (Renfrew 2004). Denna luviska dialekt kom ganska snart utvecklades till det lydiska idiomet. Den nordvästanatoliska kulturen bär nämligen tydliga likheter med den sydvästanatoliska, vilket skulle tala för en språklig släktskap, men detta är givetvis inte helt säkert.

Den asiatiska bakgrunden

Här måste vi tyvärr göra en utvidgning, som gäller problemet med de indoeuropeiska språkens ursprung. Det är en märkligt infekterad fråga, full av ideologiska övertoner. Sedan några decennier tillbaka finns det två hypoteser om detta ursprung. Den ena kallas den pontiska eller kurganhypotesen. Enligt den skulle de indoeuropeiska språken ha uppstått på slätterna norr om Svarta havet på 4000-talet f Kr. Det skulle ha skett genom någon form av ”jungfrufödsel” mitt bland folk som alla annars talade nordkaukasiska språk. Dessa tidiga indoeuropéer skulle ha varit först med jordbruk, tämjt hästen (som riddjur), uppfunnit hjulet och dyrkat solen när alla andra folk ännu tillbad månen. Men jordbruket uppfanns 4000 år tidigare i sydöstra Anatolien, hjulet på 5000-talet f Kr i den första europeiska jordbrukskulturen på Balkan, av Marija Gimbutas kallad Gamla Europa. Det arkeologiska underlaget för denna hypotes är antingen ohistoriskt eller vantolkat.

Den andra hypotesen lanserades år 1987 av den engelska arkeologen Colin Renfrew i boken Archaeology and Language: The Puzzle of the Indo-European Origins (Arkeologi och språk: Pusslet med det indoeuropeiska ursprunget). Där hävdade han att det indoeuropeiska tungomålet uppstått i Anatolien och spridits med jordbruket över Europa (Renfrew 1987). Tack vare den amerikanska genetikern R Spencer Wells, som i en studie visade att Europa nåtts flera gånger av utvandrare från Centralasien, går det att precisera Renfrews förslag lite närmare. En tredje våg från Centralasien skulle för 30 000 år sedan (Wells et al 2001) ha nått Anatolien. Där slog de sig ned i bl a Antalyaviken i södra Anatolien. Pre-indoeuropéerna i detta område hade nära relationer med människorna på Balkan (Özdogan 1997). Sedan under istiden blev norra delen av Egeiska havet torrlagt. Då bredde en del av Antalya-människorna sig ut över denna yta. När istiden tog slut och havsnivån steg blev de bosatta på båda sidor om Egeiska havet. I Anatolien kom de småningom att spridas över hela halvön och vidare in i Iran. Det är i detta skede som deras språk hade utvecklats till proto-indoeuropeiska.

Att detta verkligen inträffade bekräftas av en sidostudie av en undersökning av det euroasiatiska ursprunget till den amerikanska indianbefolkningen (Reich et al 2012, suplementet; framlyft i Dienekes blogspot 2012-07-15 [http://dienekes.blogspot.se/2012/07/hints-of-eastcentral-asian-admixture-in.html]). När de anatoliska bönderna började utvandra till Europa medförde de ett svagt genetiskt ”eko” av sitt ursprungliga asiatiska ursprung i överensstämmelse med resultaten från undersökningen gjord av Wells et al 2001. Enligt honom bodde de för 50 000 år sedan i Xinjiang i nuvarande västra Kina, varvid de sannolikt blandades med de nyupptäckta denisovamänniskorna och fick därmed ett asiatiskt DNA-inslag. De sydeuropeiska bönderna har däremot ett svagt afrikanskt genetiskt ”eko”.

Trakiska sjörövare

Men låt oss återgå till bronsåldern. Statsbildningen i västra och södra Anatolien kom sannolikt till under inflytande av en komplicerad utveckling som skett i östra delen av området. Där hade stadsstaten tidigt utvecklats, troligen innan detsamma inträffade i södra Mesopotamien (Frangipane 2010). De tidiga härskarna tycks emellertid ha varit sakrala kungar, alltså statsöverhuvuden som samtidigt var översterpräster och som gjorde anspråk på att äga gudomlig natur. Men i Sydmesopotamien som i Anatolien verkar det som om statsöverhuvudena blev sekulariserade kring 3000 f Kr (Maisels 1993). Rollerna som chefsadministratörer och militära ledare avspjälktes från den religiösa. Orsakerna var troligen olika, men en tendens att betona militär ledarkapacitet bidrog till utvecklingen.

Att placera ett furstepalats vid Scamanderfloder på Hisarlikkullen hade som sagt viktiga militära motiv. Det är sannolikt att Troja I kom till för att förhindra sjörövare från kanske Trakien, d v s nuvarande Bulgarien, att längs Scaramanderfloden ta sig in i nordvästra Anatolien och härja där.

Om det var dessa sjörövare eller andra folk från de ukrainska slätterna, som sedan gjorde ett samlat anfall mot Troja kring 2600 f Kr, vet vi inte. Men fästningen var för liten för att hålla emot. Perioden Troja I slutade med att citadellet ödelades av en stor brand. (Blegen 1975, Mellaart 1975). Mera moderna tolkningar menar dock att slutet på Troja I kan ha varit en följd av en lokalt uppror.

Ungefär samtidigt trängde dokumenterat ett folk från samma slätter och etablerade sig som härskare över det anatoliska höglandet i norra halvan av den stora halvön. Det går under namnet Hattifolket. Kurganhypotesens anhängare påstår att det var frågan om infödingar, som under mesopotamiskt inflytande utvecklade ett visst mått av kultur. Men deras språk var ett isolat. Colin Renfrew å sin sida hävdar med stöd av ryska språkhistoriker att språket var av det nordkaukasiska slaget och immigranterna kom från de ukrainsk-ryska slätterna (Renfrew 2004). I mesopotamiska annaler omtalas ”Hattiernas land” från tiden för Sargon av Akkad (c. 2350–2150 f Kr). Sargons efterträdare Naram-Sin uppges också ha fört krig mot kung Pamba av Hatti.

Hattiernas tid på det anatoliska höglandet tog slut kring år 2000 f Kr. De drevs bort av en ihållande torka. Det är ganska troligt att de slog sig ned i Judeiska bergen i Palestina. Det skulle vara dessa hattier som i legenderna om Abraham omtalas som just hetiter.

Vare sig de nya härskarna i Troja var invandrare eller upprorsmän, så fick de fart på den ekonomiska utvecklingen. Därvid skulle de ha frigjort sig från det dardianska kungahuset och Troja blev en självständig bystat som härskade över en del av Troas-området (Blegen 1975).

Hisarlik1a (65K)

Ruinerna från Troja II. Foto från Internet.

Men nykomlingarna var som sagt ekonomiskt framgångsrika, vilket avspeglas i att byggnaderna på Hisarlikkullen blev större och mer utpräglat monumentala liksom murarna omfattade en större del av kullen än tidigare. Ett stort kungapalats uppfördes. Hantverket, särskilt metallhantverket genomgick en dramatisk utveckling i fråga om både kvantitet och kvalité (ibid).

Uppsvinget måste ses i relation till det samtida hattiernas rike lite längre åt nordost. Troja II profiterade sannolikt på hattiernas handel med Mesopotamien. Men det kan misstänkas att Troja II även inledde ett handelsutbyte med Svarta havsområdet. Därvid kunde trojanerna ha importerat salt från t ex den nyupptäckta fyndorten Provadia-Solnitsata i närheten av nuvarande staden Varna i östra Bulgarien (BBC News 2012-10-31). I en liten befäst stad levde invånarna på att förånga vatten från en salthaltig källa genom kokning. Saltet formades till små brickor, som gick att transportera. Verksamheten började redan på 5500-talet f Kr (något tidigare än en liknande verksamhet på olika håll i Karpaterna; Harding 2013) och skulle ha ökat med tiden. Det tycks inte råda något tvivel om att i Provadia-Solnitsata pågick en produktion av salt till försäljning.

Två ankare hittade utanför Nesebar (13K)

Två tidiga ankare, som påträffats på havsbottnet utanför Nesebar nordost om Burgas i sydöstra Bulgarien. Foto Stanimirov 2003.

Observera att på denna tid var det inte befolkningen i Provadia-Solnitsata, som uppsökte Troja utan det var trojaner som troligen sjöledes tog sig till närheten av Varna och där skaffade sig saltet genom någon mellanhand eller genom att uppsöka saltproducenterna. Bulgariska marinarkeologer har hittat tidiga ankare liggande på havsbottnen i förvånansvärd omfattning (Stanimirov 2003). Dessa ankare bestod av rektangulära stenblock kring vilka ankarkabeln knutits i mitten (se bilden t v). Ankarena visar att människorna vid Svarta havets kuster använde sig av skepp, som förmodligen var små, men ändå så djupgående att inte utan vidare kunde dras upp på en strand, utan måste ankra på redden så länge bryggor saknades.

De bulgariska marinarkeologerna har också gjort fynd av kannor med en bred pip och handtag, alltså en typ som under bronsåldern spreds i olika variationer över hela Europa och vittnar om nya dryckesvanor. Kannorna kan möjligen tolkas så att trojanerna bytte till sig salt mot även vin eller mjöd. Men hur dessa drycker i detta skede transporterades är oklart.

Trojanerna skulle sedan ha sålt det importerade saltet vidare till hattierna, vars handelsexpeditioner skulle i sin tur ha uppsökt Troja. De kan i sin tur ha betalat med det guld, som utgrävarna hittat, eftersom salt var fortfarande en mycket dyrbar vara på 2000-talet f Kr. Blegen kunde inte anföra några bevis för sådan handel, vilket inte är förvånande eftersom saltkorn sållas bort med jord och sand i sökan efter större objekt vid arkeologiska undersökningar. Men den remarkabla välfärdsutveckling som avspeglas i att guld blev vanligt, även långt ned i samhällsklasserna (ibid), måste ha haft flera källor. De guldfynd som Schliemann gjorde är till största delen just från Troja II.

Handelns organisation

Hur trojanerna skulle ha organiserat sin handel har utgrävningarna än så länge inte kunnat avslöja. Men sedan 1960-talet har inom arkeologin härskar en hypotes att handel fordom bara skedde i form av utväxling av gåvor mellan kungar i de högkulturella centrumområdena och mellan hövdingar i de vida periferiska områdena. Denna hypotes är numera överspelad som den spanska professorn antikens historia Maria Eugènia Aubet har framhållit i sin bok The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade (Fenikierna och Västern: Politik, kolonier och handel). Vid sidan om gåvoutbytet förekom det också tidigt handelsorganisationer, som visserligen hade nära anslutning till hoven, men som samtidigt fungerade som privata entreprenörer (Aubet 2001).

I och med bilden av högkulturernas uppkomst har blivit allt tydligare, framstår ett inslag av entreprenörspräglad handel som ett allt starkare inslag i utvecklingen. Den långa sydmesopetamiska El-Ubaid-perioden, som föregick den sumeriska högkulturen, hade som en viktig struktur handel mellan östanatoliska städer och de sydmesopotamiska motsvarigheterna (de viktigaste östanatoliska städerna hade alla en sydmesopotamiska handelsenklav inom sina murar; Frangipane 2010). Till faraodömets uppkomst i Egypten bidrog på ett avgörande sätt mesopotamiska entreprenörer, som kommit till södra delen av Nildalen för att köpa guld. Induskulturen genomgick ett inledande skede, som kallas Preharappa och som byggde på handel med byar i norra Pakistan och den framväxande baktriska kulturen i Afghanistan.

Entreprenörspräglade handelsnätverk utgjorde alltså tidigt en viktig del av kulturutvecklingen. Redan på 4000-talet f Kr stod det klart att handel inte bara gav rikedom utan krävde kapital i form av ägande av metaller som koppar, silver och guld, som för att generera mera rikedom måste det investeras i nya handelsföretag (Aubet 2001). Visserligen hade de handelsmän och/eller köpmannafamiljer, tidigt kallade ”hus”, som organiserade handeln, ända fram till grekerna, alltid med ankytning till hovet hos kungar i centrum och hos hövdingar i periferin. Och det var huvudsakligen frågan om en lyxhandel med de härskande klasserna som konsumenter (ibid). Men den slavhandel som växte fram troligen redan på 5000-talet f K handlade om rena nyttigheter, något som snabbt utökades till metaller för att snart kompletteras med pälsverk och textilier och så småningom också kryddor, börjande med salt. Handelns omfattning bestämdes av transportkapaciteten, som emellertid långsamt men stadigt utökades. De första kanoterna växte till små skepp, som efterhand blev allt större, de små åsnekaravanerna blev stora mulkaravaner som under bronsåldern kunde omfatta flera hundra djur.

I överensstämmelse med detta mönster får vi räkna med att även i Troja fanns privata entreprenörer med anknytning till hovet. Förmodligen var de flera under glansskedena och färre under nedgångsperioderna.

Nomader trängde in

Slutet för Troja II inskränkte sig inte till en ödeläggelse av staden utan hela nordvästra Anatolien och Anatoliens hela södra kustland drabbades. Många bosättningar övergavs helt och övertogs av vad Mellaart föreslår vara nomadiserande boskapsskötare. Härjningarna drabbade inte bara nordvästra Anatolien utan även Bulgarien och Rumänien. Det skulle alltså enligt Mellaart ha kunnat vara nomader från de sydryska slätterna som svepte ner ända till Mindre Asien (Mellaart 1975: 407).

När staden återuppbyggts och tiden för Troja III var inne fortsatte emellertid kulturen från Troja II praktiskt taget oförändrad (Blegen 1975: 704). Visserligen infördes drevskivan vilket ledde till att kvaliteten på keramiken sjönk (Mellaart 1975), men i övrigt var förändringarna små, även om den föregående periodens påfallande rikedom inte mera tycks ha förelegat. Det ser inte bättre ut än att de gamla invånarna skulle ha återvänt och byggt upp sin stad på nytt. Angriparna skulle helt enkelt inte ha varit intresserade av de städer de erövrade utan lät ursprungsbefolkningen bygga upp dem på nytt när de ville eller lät naturen ta över ruinerna då de gamla invånarna inte återvände. Det verkar som om nykomlingarna föredrog att fortsätta sin traditionella nomadiserande boskapsskötsel. Men det slutade i alla fall för deras del att de sökte sig till den bofasta befolkningen och uppslukades av den. Det tycks inte gå att vrida klockan tillbaka.

Även de följande perioderna Troja IV och V utmärks av samma kontinuitet med små förändringar. Under alla tre perioderna bedrev Troja handel med Egeiska havet och den helladiska kulturen i Grekland – keramikfynd talar sitt tydliga språk för det. Men med övergången till Troja VI hände det någonting avgörande. Vi är därmed nere vid en tidpunkt kring 1900 f Kr. Det hade åter börjat regna ymnigt på den anatoliska höglandet, som därmed grönskade. Det var kring denna tid som hettiterna trängde norrut från södra Anatolien och etablerade sig på det anatoliska höglandet (Guerney 1975). De kallade själva kallade sig nesiter (= från staden Nesa; etnonymen hettiter är felaktig och hämtad från Bibeln av arkeologer med övertro på verkets dokumentära autenticitet) (ibid). Från och med denna tidpunkt visar fynden i Torja intensiva handelskontakter med de många nesitiska/hettitiska städerna. De helladiska kontakterna minskade.

Margianakulturen

Men samtidigt med nesiternas/hettiternas etablering på den anatoliska höglandet inträffade en annan mycket omvälvande händelse 3000 km österut. Det var Oxuskulturens ödeläggelse.

I Oxuskulturen ingick Margianakulturen som en västlig del. Namnet kommer av grekernas benämning på oasen Merv (numera Mary) och har lanserats av den amerikanska arkeologen Fred Hiebert. Margianakulturen ingick i det baktriskt-margianska arkeologiska komplex, som ryska arkeologer har identifierat. Baktrien var grekernas namn på nuvarande Afghanistan och det utgjorde den östliga delen av Oxuskulturen.

Ryska (Viktor Sarianidi), amerikanska (Fred Hiebert) och italienska (Carlo Lippolis) arkeologer har grävt i en del av de små städer som utmärkte Margiana-kulturen. Resultaten är sensationella så till vida som de antyder att denna kultur skulle ha varit en hittills förbisedd högkultur, som bl a på egen hand utvecklat skriftspråk (men ännu har inte ett tillräckligt stort skriftfynd påträffats som skulle bevisa det). I varje fall visar fynden på att Margianakulturen hade vidsträckta handelskontakter med Induskulturen i sydost och med den elamitiska kulturen i sydväst samt inte minst med Andronovokulturen i norr (Hiebert 1994).

Någongång efter 2000 f Kr ödelades av Margianakulturen som den första av en rad av erövringar av ett folk från den nordiranska Hissar III-kulturen. Erövrarna var överlägsna tack vare sina hästdragna stridsvagnar och sina stridsyxor av brons och drog härjande fram först genom södra Turkmenistan och fortsatte sedan in i Afghanistan för att till slut vända söderut mot den i förfall varande Induskulturen (Parpola 1982: 328).

Karta över Andronovokulturen och BMAC (2) (136K)

Engelskspråkig karta visande dels den märkligt stora Andronovokulturen, dels det jämförelsevis lilla Baktiskt-margianska arkeologiska komplexet (BMAC). Men Andronovokulturens inbyggare var huvudsakligen nomader medan BMAC-borna bodde i städer. BMAC bedrev bevisligen handel med både Induskulturen i Pakistan och den elamitiska kulturen i sydvästra Iran. Att nomadiska folkgrupper från både öster och väster samlades norr om BMAC kan närmast förklaras av att BMAC sålde bomullstyger mot en mängd varor som de inte kunde tillverka själva i sina oasstäder. Karta från Wikipedia.

Norr om Oxuskulturen växte som sagt fram Andronovokulturen. Den fått sitt namn av byn Andronovo, där de första fynden i form av gravar gjordes 1914. Med början kring 2400 f Kr drog den till sig folk från väst och öst, varvid den kom att etablera ett handelsnätverk, som omfattade stora delar av Eurasien. I öst kan det ha nått Japan eller i varje fall Korea. I väst finns bevis för att det skulle ha nått östra Finland, nämligen fynd av keramik av Andronovo-typ (Huurre 2009). Då är det inte överraskande att det också nådde Svarta havs-området och därifrån de mykenska städerna. Ett bevis är den s k Borodino-skatten, som hittades redan 1912 i närheten av staden Borodino i Moldavien (se bilden nedan). Den innehöll flera yxor snidade av jade. Sådana yxor har också påträffats i mykenska kungagravar. Den amerikanska arkeologen Fred Hiebert, som arbetat med utgrävningar i Margianakulturenes städer, har identifierat dem som tillverkade i Andronovokulturen (Hiebert 2001).

Till nätverkets utbredning bidrog också att stammar som västerifrån sökt sig till Andronovokulturen flyttade österut eller återvände kring år 1800 f Kr. Till de förstnämnda hörde tokarerna, som slog sig ned utmed den framväxande Sidenvägen. Till de senare kan ha varit litauerna, trakierna och frygierna. Enligt den australisak lingvistikern Ilia Casule skulle de senare språken ha en superstruktur från burushaskispråket (Casule 1998).

I dag talas detta språk av en liten minoritet på 50 000 personer i Gilgit-Balistan i Kashmirbergen, Burushofolket. Men burushaski kan en gång för länge sedan, alltså på bondestenåldern, ha varit mycket mera utbrett, omfattande kanske inte bara Pakistan utan även östra Iran och Afghanistan. Det finns forskare som föreslår att proto-indoeuropeiskan lånade in ordet ”äpple” från arkaisk burushaski. Men Casules hävdande att burushaski skulle ha varit ett indoeuropeiskt språk har utlöst en storm av protester, en del av angreppen har varit mycket hätska och t o m krävt ett förbud mot fortsatt publicering av hans verk. Jag tror med den amerikanska lingvisten John D Bengtsson att burushaski ska räknas till superspråkfamiljen nede-kaukasiska och alltså vara avlägset släkt med bl a baskiska och en del nordamerikanska indianspråk (Bengtsson & Blazek 2011).

Vad som talar för ett euroasiatiskt handelsnätverk, som Troja skulle ha varit en del av, är tillgången på valrosselfenben i Vita havet (men också i Nordnorge). När Induskulturen föll samman upphörde också dess export av elfenben till Mesopotamien (Parpola 1982). Innan fenicierna lyckades organisera fram en import av elfenben från Afrika, är det mycket troligt att elfenben hämtades från Vita havet. En av mellanhänderna var karelarna, andra kunde gotlänningarna och fornpreussarna ha varit. Valrosselfenben kan ha nått östra Medelhavsområdet via Troja. Men detta är än så länge bara en spekulation.

Borodino-skatten (23K)

Den s k Borodinoskatten som grävdes upp år 1912 i närheten av staden Borodino i nuvarande Moldavien. Den dateras till mitten av 1000-talet f Kr. Notera de små yxorna till höger. De är alla gjorda av jade och har tillverkats i Andronovokulturen i södra Sibirien. Skatten förvaras i historiska museet i Moskva. Foto enligt Hiebert 2001.

Troja VI – storhetstiden

Men förrän utvecklingen nått så långt kom Troja att tas över av invandrare från norr. Det var åtminstone vad Blegen tror. Det är sannolikt att ödeläggelsen av det baktriskt-margianska arkeologiska komplexet drev ut folkgrupper i större omfattning än någonsin tidigare på de euroasiatiska slätterna. Det blev en trängsel som kändes som en press på de boskapsskötande nomader som levde i Ukraina öster om Dnjepre. De gick över floden och vidare in i Östeuropa. Det är möjligt att trakerna var ett av de folk som bröt upp från Andronovokulturen och som anlände till Bulgarien i denna veva. Det kan hända det blivande mykenerna därvid tvingades eller valde att söka sig söderut från Bulgarien. Om det förhöll sig på detta sätt skulle de första ha tagit över Troja, sedan Fastlandsgrekland, åtminstone verkar Blegen att tro det (Blegen 1975: II,1: 684). Även i den äldre grekiska mytologin, som i mindre omfattning omredigerats än den yngre delen, behandlas Troja som en av de mykenska städerna.

Vad som verkar säkert utgående från Linear B-skriften är att mykenerna talade en arkaisk form av grekiska. En del ortnamn i Grekland har påvisats vara äldre än den mykenska tiden och tillhöra ett annat språk, kanske arkaisk luviska. Men samtidigt har skett en utveckling inom arkeologin, som ställer sig tveksam till tanken att varje förnyelse av kulturen skulle vara resultatet av en invandring av en ny folkgrupp. Även DNA-undersökningar tycks bekräfta att folk ofta mycket länge levde i ett och samma område även om kulturerna förändrades. Så det skulle inte vara säkert att Troja togs över blivande mykener på väg söderut. Men kanske inträffade att en del blivande mykener valde att slå sig ned i Troja med måhända kungligt tillstånd. De skulle då ha ganska snabbt acklimatiserats att börjat tala den luviska dialekt som var förhärskande i Troas. Men så länge ingen försökt utvinna DNA från skelett som påträffats i Troja och på den vägen fastställt släktskapen, är detta spekulation.

Hur det än förhöll sig med ursprunget så blev Troja V mycket dynamiskt. Trojanerna skapade sin egen kultur byggande på ”innovationer på nästan alla områden av mänsklig företagsamhet” (Blegen 1975: II,1: 683). Inte minst tog sig deras aktivitet uttryck i byggande. Under perioden uppfördes tre gånger en ny yttre mur runt staden, varje gång utvidgandes stadsytan och försvarsverket överträffande den förra muren i storslagenhet. Det inre av staden bestod av ett stor fästning, förmodligen med ett kungligt palats som centrum omgivet rymliga bostäder på stora tomter, bostäder för de kungliga rådgivarna och hovets främsta representanter. Kanske var det all denna verksamhet som medförde att att Troja nästan genomgående omtalas som det heliga Ilion.

Det här visar två saker. Det ena är att stadsbefolkningen stadigt växte. Det andra är att inkomsterna också ökade, kanske t o m snabbare än den demografiska tillväxten. Frågan är varifrån inkomsterna kom.

Enligt Blegen handlade Troja främst med sina mykenska systerstäder, möjligen också med Cypern (Blegen 1975: II 1: 685). Inga spår av en handel med det inre av Anatolien påträffades av utgrävarna.

Men det finns arkeologiska uppgifter om möjliga kontakter mellan Norden och Troja eller i varje fall Anatolien på 1200-talet f Kr. Det är professorn i arkeologi vid Universitet i Uppsala, Anders Kaliff, som anförde dem i sin studie Gotic Connections från 2001. Där jämförde han Jordanes uppgifter om goterna med utgrävningsrapporter från bl a Polen och Rumänien. Han kom fram till att Jordanes kan ha haft rätt i sin beskrivning. Denna studie alldeles för lite uppmärksammad, särskilt som den öppnar för möjligheten att alla de s k östgermanska språk som dök upp under äldre järnåldern i östra Tyskland och Polen kan ha haft sitt ursprung i Skandinavien. Men det intressantaste i vårt sammanhang är att Kaliff påvisade att Östergötland, främst Norrköpingsområdet, hade haft täta kontakter med Vistulaområdet i Polen och via det söderut till Svarta havsområdet på 1200-talet f Kr. Han talar försiktigtvis om ”möjliga kontakter med hettiterna” (Kaliff 2001). Men beaktande Trojas nyckelställning i handeln i Svarta havsområdet på denna tid, så är det förbindelser med trojanerna som är sannolikare än med hetitterna. Detta är en arkeologisk indikation från Norden, som tyder på att Troja var ett nav i ett mycket omfattande nätverk.

En mycket stor inkomstkälla för Troja var utan tvekan de tullavgifter som avkrävdes alla skepp som passerade genom Dardanellerna. Därtill kunde man ha fått inkomster från en handel på Svarta havsområdet. Ovan har vi föreslagit att Troja skulle ha ingått i det handelsnätverk som utgick från Andronovokulturen. Troja kunde härifrån ha importerat föremål av jade, valrosselfenben, metaller, ädelstenar, skinnvaror och slavar. Dessa kunde man ha sålt till både nesiter och mykener. De sistnämnda skulle sedan i sin tur ha sålt en del dem vidare till minoerna på Kreta. Därifrån gick en del direkt till Egypten och andra delar till fenicierna och genom dem kanske vidare till Sydmesopotamiens städer.

Detta förblir emellertid ett förslag så länge det saknar ett mera omfattande stöd i arkeologiska fynd. Men Trojas stora import från de mykenska städerna i förening med omfattande och anspråksfulla byggaktiviteterna kan inte bara ha betalts med tullinkomsterna utan Troja måste ha haft andra inkomstkällor.

Bild av Troja VI (118K)

Så här kan Troja ha sett ut under sina glansdagar, d v s Troja VI. Teckning efter Christoph Haussner.

Trojas fall

Sedan någon gång mellan år 1300 och 1275 f Kr drabbades Troja av en stor jordbävning. Stadsmuren störtade omkull på långa sträckor och hela det anspråksfulla citadellområdet tycks ha fallit i ruiner. Att döma av Blegens beskrivning kan detta ha inträffat omkring 1290 f Kr, även om han försiktigtvis anger den förstnämnda, vidare tidsramen.

Det är denna katastrof som kan betecknas som Trojas egentliga fall. Handeln med mykenerna upphörde praktiskt taget, vilket pekar på att också stadens övriga handelsnät snabbt togs över av andra. Kanske övergav större delen av den överlevande härskande klassen därmed sin stad.

Vad som sedan hände var ett fullbordande av tragedin. Stadsmurarna reparerades behjälpligt och nya men mycket mindre hus uppfördes. Det verkar som om den stora befolkning som tidigare bott utanför murarna flyttade in. Samtidigt lades upp stora sädesförråd enligt Blegens tolkning av fynden (Blegen 1975: II, 2: 162-3). Fienden, som troligen var grannstater i Anatolien med Arzawa i spetsen, stod också snart utanför murarna. Trojanerna försvarade sig en tid, men så blev staden erövrad och plundrad. Blegen kommer till slutsatsen att detta inträffade 1250 f Kr (Blegen 1975: II, 2: 163).

Det finns en märklig spridning i dateringen av denna händelse bland antikens författare. Herodotos anger att Trojas formella fall skulle ha inträffat samma år som Blegen kommit till, en annan grekisk historiker, Erastostenes, vill ha det till 1184 f Kr, alltså nästan tre generationer senare.

Blegens utgrävningar visar emellertid att livet i Troja fortsatte efter plundringen, om än i mindre skala. Sedan dyker det upp i ruinerna en form av keramik som av tyska arkeologer döpts till Buckelkeramik Det var frågan om en handgjord, grov keramik med ett svart yttre och i former som är okända för Medelhavsområdet. Närmaste motsvarigheten står att finna i Ungern. Ytterligare ett folk skulle ha hittat till Troja norrifrån.

Blegen ger ingen datering för den ungerska keramikens uppdykande. Men det kan ha varit just kring 1184 f Kr. Antiken skulle ha uppfattat dessa barbarers uppdykande i Troja som den slutliga bekräftelsen på stadens undergång.

Nedvärdering av Troja

Blegens beskrivning tycks ha avdramatiserat Troja: först en ganska vanlig anatolisk stad, sedan en nästan lika ordinär mykensk sådan. Manfred Korfmann var sedan i sin tur dålig på att rapportera från sina utgrävningar. Det ledde till att Trojas betydelse har kommit att ytterligare nedvärderas inom arkeologin. Det är belysande att The Oxford Encyklopedia of Archeology in the Near East från år 1997, ett verk i fem delar i stort format, inte har Troja som ett självständigt uppslagsord. Den arkeologiska nedvärderingen har sedan spridit sig till andra vetenskaper. När Korfmann till slut samlade sig till en utställning i Tyskland av sina fynd år 2001 blev han angripen av en historiker som menade att han slösade bort sin tid på en betydelselös stad.

Intresset för Hisarlikkullen inspirerades från början av läsningen av Iliaden. Men hur man än undersökt Troja har det inte gått att hitta någon historisk bakgrund till det krig som beskrivs i eposet. Inte heller ha arkeologin i det mykenska Grekland kunnat påvisa förekomsten ett samlat mykenskt anfall på Troja. Däremot har man hittat en beskrivning på ett gemensamt mykenskt anfall på Cypern i de anteckningar som påträffats i mykenska arkiv. Troja har därmed kommit att blekna bort som arkeologisk stjärna.

Det märkliga med läsningen av Iliaden är att få tycks ha sett den pseudodokumentära eller åtminstone pseudorealistiska karaktären på verket – det kan vara en följd av den intrikata kompositionen med bakåtblickar och parallellhandlingar. Men med hjälp av en kombination av för läsaren eller åhöraren kända detaljer från vardagslivet och ibland även okända men noggrant beskrivna (som vapenutrustningen) och likaledes kända (eller rentav okända) ortnamn skapas en illusion av verklighet, som gör det möjligt att gestalta övernaturliga händelser som verkligt inträffade. Det är en teknik som redan ansatsvis finns i mesopotamiska Gilgamesh-eposet, men som renodlas i de grekiska berättande dikterna.

Det är fullt möjligt att Iliaden och Odysséen skapades med syftet att förmedla bilden av att den på 800-talet f Kr nyskapade guden Apollo redan skulle ha funnits på bronsåldern. Eftersom Troja ännu var legendariskt på denna tid, använde sig upphovsmannen eller upphovsmännen angreppet på Cypern och förflyttade det till Troja.

Visserligen finns det fortfarande forskare som är övertygande att det är en historisk verklighet och inte en illusion som förmedlas av det pseudorealistiska diktverket. Men för de allra flesta forskare har Iliaden upphört att inspirera. Men ändå kvarstår frågan varför Troja var så berömt och hur det kom sig att så många berördes av dess öde.

I denna artikel har vi föreslagit att Troja kom att ingå i ett omfattande euroasiatiskt handelsnätverk med Andronovokulturen som ett slags centrum. Det var ur detta nätverk som Sidenvägen föddes under slutet på bronsåldern. Karavanerna på Sidenvägen styrdes emellertid från Iran, vilket sannolikt medförde att Troja hamnade vid sidan om.

År 2003 gjordes en magnetisk scanning av åkrarna under själva Hisarlikkullen av Korfmann och hans team. Då påträffades ett djupt dike. Vid utgrävning av det i augusti samma år hittades en mängd föremål, inte minst pilspetsar av brons, som alla verkar kunna dateras till slutet av bronsåldern, alltså vid den ungefärliga tidpunkten för Trojas fall. Diket tolkade av Korfmann som det yttre försvaret av en mycket större Troja än vad man hittills trott, kanske rentav bronsålderns största stad vid Medelhavet med en befolkning på kanske 100 000 invånare.

Sedan avled Korfmann tyvärr i cancer i augusti 2005. Redan i oktober utsågs professor Ernst Pernicka från universitet i Tübingen till efterträdare. Under hans ledning fortsatte utgrävningarna till 2012. Han hann bekräfta att Korfmanns dike gick runt hela Troja, men han trodde inte att staden haft mer än 10 000 invånare – ytterligare ett uttryck för nedvärderingen av Troja.

Nämnda år lämnade tyskarna arbetet eftersom det deras utgrävningstillstånd dragits in. Ett lokalt turkiskt universitet tog år 2013 över arbetet på Troja. Den turkiska reaktionen verkar svårförståelig men kanske förhöll det sig så att nedvärderingen oroade den politisk ledningen för Çanakkale provinsen, inom vars domäner Hisarlikkullen ligger. Man var rädd att tillströmningen av turister till Troja skulle minska.

Turkiet har duktiga arkeologer, inte minst Mehmet Özdogan, professorn i arkeologi vid universitet i Istanbul, att döma av de texter på engelska de publicerat. Därför är det inte omöjligt att den nya bild av Troja, som här har föreslagits, blir bekräftad. Måhända kommer vi trots allt att även få en arkeologisk förklaring till hur staden kom att bli så berömd under antiken.


Till historiemeny.


Sänd en kommentar till essän!


Källhänvisningar

Aubet 2001: Maria Eugènia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Cambridge University Press.
Bengtson & Blazek 2011: John D Bengtson and Vaclav Blazek: On the Burushaski–Indo-European hypothesis by I. Cašule. Journal of Language Relationship, nr 6 (2011).
Blegen 1975: C W Blegen: Troy I, Troy II, Troy III, Troy IV, Troy V, Troy VI, Troy VII, i The Cambridge Ancient History, del II, volym 1 och 2.
Casule 1998: Ilija Casule: Burushaski Etymologies: The Indo-European and Paleobalkanic affinities of Burushaski.
Frangipane 2010: Marcella Frangipane: Arslantepe. Growth and collapse of an early centralised system: the archaeological evidence. Kapitel 2 i boken Economic Centralisation in Formative States. Studi di Preistoria Orientale (SPO) volume 3. Sapienza Università di Roma.
Guerney 1975: O R Guerney: The Hittites ( först utgiven 1954).
Harding 2013: Anthony Harding: Salt in Prehistoric Europe. Leiden, Sidestone Press.
Hiebert 1994: Fredrik T Hiebert: Origins of the Bronze Age Oasis Civilization in Central Asia. Harvard University.
Hiebert 2001: Fred Hiebert: Black Sea Coastal Cultures: Trade and Interaction. Tidskriften Expedition, utgiven av Penn Museum, nr 43/1.
Huurre 2009: Matti Huurre: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. (9000 år finsk förhistoria).
Kaliff 2001: Anders Kaliff: Gotic Connection. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Occational Papers in Archaeology 26. Uppsala.
Kelder 2012: Jorrit Kelder: Ahhiyawa and the world of the great kings: A re-evalutation of Mycenaean political struktures. Talanta XLIV (2012), 41-52.
Kraft et al 2003: John C. Kraft, George (Rip) Rapp, Ilhan Kayan and John V. Luce: Harbor areas at ancient Troy: Sedimentology and geomorphology complement Homer's Iliad. Geology, February 2003.
Latacz 2001: Joachim Latacz: Wilusa (Wilios/Troia). Centre of a Hittite confederate in North-West Asia Minor. http://www.uni-tuebingen.de/troia/eng/wilusaeng.pdf
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization.
Macqueen 1975: J A Macqueen: The Hittites.
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East.
Parpola 1982: Asko Parpola: Induskulturen i Bonniers världshistoria, del 2, huvudredaktör Erling Bjöl.
Reich et al 2012: David Reich, Nick Patterson, Desmond Campbell, Arti Tandon, Stéphane Mazieres, Nicolas Ray, Maria V. Parra, Winston Rojas, Constanza Duque, Natalia Mesa, Luis F. García, Omar Triana, Silvia Blair, Amanda Maestre, Juan C. Dib, Claudio M. Bravi, Graciela Bailliet, Daniel Corach, Tábita Hünemeier, Maria Cátira Bortolini, Francisco M. Salzano, María Luiza Petzl-Erler, Victor Acuña-Alonzo, Carlos Aguilar-Salinas, Samuel Canizales-Quinteros: Reconstructing Native American population history. Nature 488, 370–374 (16 August 2012) doi:10.1038/nature11258
Renfrew 1987: Colin Renfrew: Archeology och Language: The Puzzle of the Indo-European Origins. (1987) Svensk översättning 1989: Arkeologi och språk.
Renfrew 2004: Colin Renfrew: Time Depth, Convergence Theory and Innovation in Proto-Indo-European: 'Old Europe' as a PIE Linduistic Area. Första kapitlet i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammesberger och Theo Vennemann. Heidelberg 2003, 2004.
Stanimirov 2003: Stiliyan Stanimirov: The Western Black Sea Coast in the Eneolithic and Bronze Ages. Survey Methods of Underwater Archaeology and Site Findings. Athena Review, Vol.3, no.4.
Wells et al 2001: R. Spencer Wells, Nadira Yuldashev, Ruslan Ruzibakiev, Peter A. Underhill, Irina Evseeva, Jason Blue-Smith, Li Jin, Bing Su, Ramasamy Pitchappan, Sadagopal Shanmugalakshmi, Karuppiah Balakrishnan, Mark Read, Nathaniel M. Pearson, Tatiana Zerjal, Matthew T. Webster, Irakli Zholoshvili, Elena Jamarjashvili, Spartak Gambarov, Behrouz Nikbin, Ashur Dostiev, Ogonazar Aknazarov, Pierre Zalloua, Igor Tsoy, Mikhail Kitaev, Mirsaid Mirrakhimov, Ashir Chariev, and Walter F. Bodmera: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y-chromosome diversity. PNAS, August 28, 2001 vol. 98, no. 18.
Zangger 1992: Eberhard Zangger: The Flood from Heaven – Deciphering the Atlantis Legend. Sidgwick & Jackson, London.
Özdogan 1997: Mehmet Özdogan: Anatolia from the Last Glacial Maximum to the Holocene Climatic Optimum : cultural formations and the impact of the environmental setting. Paléorient. 1997, Vol. 23 N°2. pp. 25-38.


Publiceringshistoria: Utlagd 061120 i hypertexter.se. Omarbetad och ånyo publicerad i hypertexter.se 140820. Uppdaterad 140827 och 150913.



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.