hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-09-17

Den första människan med talets gåva

En arkeosofisk essä på tvärvetenskaplig grund om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i tolv kapitel, var och en i sin egen fil:



Kapitlet i sammanfattning:
Som framhållits i tidigare kapitel vet vi inte vad språk Mauermänniskorna skulle ha talat. Men utnyttjande de fakta som paleoantropologin hittills fört i dagen går det att hypotetiskt rekonstruera språkutvecklingen från H heidelbergensis tid till de tolv superfamiljer som människans många språk i dag är uppdelade i.


Bild av Jospeh Greenberg

Joseph H Greenberg (1915-2001) var åren 1962-85 professor i antropolgi vid Standforduniversitet i Los Angeles. Han började sitt språkstuium i Afrika men kom efterhand att utvidga sitt kunnande i alla jordens språk.


Det genetiska nätverk som måste aktiveras vid språkinlärningen



Visualisering av de genetiska moduler i kromosom 7, där språkgenen FOXP2 hos människan och FOXP2CHIMP hos schimpansen finns. På bilden visas 250 gener och hur de är relaterade till andra gener. Samma gener hos människa och schimpans är tecknade i rött, de som endast utmärker människan i blått. De gener som spelar rollen av styrande center har fet stil. Detta komplicerade nätverk aktiveras vid språkinlärningen. Schema efter Konopka et al 2008.


Målning av mammut i arkaisk stil (10K)

Grottmålning i arkaisk stil av en mammut i Chauvetgrottan i Frankrike. Ristningen gestaltar sannolikt föreställningen om mammuten som himmel, därav den flata magen och de onaturligt långa benen. Detta skulle vara en av de idéer som de anatomiskt moderna människorna tog över från neandertalarna. Det är därför mycket möjligt att cromagnonernas språk kom att påverkas av neandertalarnas idiom. Foto från Internet.


Underkäken av en individ tillhörande denisoverna

En ålderdomlig, kraftig käke utan haka hittades på 1960-talet i en grotta i Tibet. Nu har den undersökts och forskarna har kunnat fastslå att den kommer från en individ av denisovernas släkte, som levde ungefär för 200 000 år sedan. Vid sidan om en fingerled, en tand och några smycken från Denisovagrottan i Södra Sibirien samt en skallkalott från Indien är detta den största fossil från en denisover som hittills har påträffats. Men det gick att ta ut DNA från den sibiriska tanden. Utgående från detta har denisovernas yttre kunnat rekonstrueras (se Kapitel 8). Källa Chen et al 2019.

Kapitel 11

Mono- eller polygenesis?


Jämförelse mellan elva ord från tolv språkliga superfamiljer
Språk-
familj
Vem? Vad? Två Vatten Ett / Finger Arm-1 Arm-2 Böja / Knä Hår Vulva / Vagina Lukt / Näsa
Khoisan !ku ma /kam k´´a //k?nu //ku ?ha //gom /'u !kwai c'u
Nilo-Saharan na de ball nki tok kani boko kutu sum buti cona
Niger-Congo nani ni bala engi dike kono boko bo?go   butu
Afroasiatic k(w) ma bwVr ak'wa tak ganA   bunqe somm put suna
Kartvelian min ma yor rts'q'a ert t'ot' qe muql toma put' sun
Dravidian yav ya ira??u niru birelu ka? kay me??a pu?a poccu cu??u
Eurasiatic kwi mi pala akwa tik konV bhaghu(s) bük(ä) punce p'ut'V sna
Dené-Caucasian kwi ma gnyis ?o?wa tok kan boq pjut tsham put'i su?
Austric o-ko-e m-anu ?(m)bar namaw nto? xeen ba?a buku syam betik iju?
Indo-Pacific   mina boula okho dik akan ben buku utu   s?nna
Australian ?aani minha bula gugu kuman mala pajing bu?ku   puda mura
Amerind kune mana p'al akwa d?k'i kano boko buka summe butie cuna
Källa: Ruhlen 1994:103. Symbolen V står för en vokal vars exakta karaktär är okänd (ib. 105).



T

abellen ovan visar elva ord från de 12 språkfamiljer som mänsklighetens 7 000 tungomål har konstaterats tillhöra. Tabellen är uppställd av den amerikanska språkhistorikern Merritt Ruhlen, som vi berättade om i kapitel 7. Han arbetade i 34 år under språkhistorikern Joseph Greenberg (1915-2001) vid nämnda universitet. Greenberg skaffade sig efterhand den kunskapsmässiga översikt, som gjorde det möjligt för honom att urskilja de 12 språkfamiljerna. Greenbergs klassificering har varit omstridd – alla nya idéer i språkforskningen utsätts för en märkligt ogin och mördande kritik. Ruhlen har försvarat Greenbergs hypoteser. Till dem hör hypotesen att jordens alla nulevande språk utgått från ett enda språk, en händelse kallad monogenesis. Ruhlen åter har vidareutvecklat sina tankar tillsammans med den svenskättade John D Bengtsson. För dem handlar det om inte om att rekonstruera äldre språk utan att påvisa att att alla språkstammar innehåller återspegling eller ekon av äldre tungomål.

Utgående från jämförelsen av ord från jordens alla språkstammar har Ruhlen kommit till följande förslag om ekon från äldre språk (Ruhlen 1994):


  • ku = 'vem'
  • ma = 'vad'
  • pal = 'två'
  • akwa = 'vatten'
  • tik = 'finger'
  • kanV = 'arm'
  • boko = 'arm'
  • bu?ku = 'knä'
  • sum = 'hår'
  • putV = 'vulva'
  • cuna = 'näsa, lukt'


Ruhlens försök har i sin tur utlöst en massiv kritik. Men det går inte att bry sig om kritiker, som tror att man inte kan gå längre tillbaka i tiden än 6000 år vad gäller språkens historia. Inte heller de, som tror sig veta att människan började tala för 30 000 år sedan som resultatet av en mutation, är trovärdiga på grund av sin förklaringens likhet med ett ”gudomligt ingripande”. Även den hypotes, som tycks vara förhärskande i dag, nämligen att människan började tala för 100 000 år sedan, tar inte hänsyn till hur komplicerad de fonologiska talet är både till sin genetik och till den genetiska expressionen och därför kräver mycket lång tiod att utvecklas och mogna.

Graden av komplikation för den process, som ledde till uppkomsten av fonologiskt språk, framgick av kapitel 7. Därvid är inte minst anmärkningsvärd de insikter som Genevieve Konopka kommit fram till vid sitt laboratorium för forskning i autism vid Sydvästra Texasuniversitet. I en artikel i Science påvisar hon och hennes team att 107 gener måste kopplas in för att talet ska fungera (Konopka et al 2008). För att detta system ska uppstå krävs många generationer av förberedelser i form av mutationer.

Tidigt många språk

Den process, som innebar språkets födelse, började sannolikt för mer än en miljon år sedan. Någon gång för cirka 900 000 år sedan skulle den ha varit någorlunda fullbordad. Men även om förmågan att tala fortsatte att vara människans egendom drev det också språket att utvecklas. Många faktorer var inblandade i denna utveckling, bl a förändringar i ordens uttal generation för generation, lån av ord från andra språk, pidginskeden där två språk smälte samman och blev ett nytt o s v.

Som vi har sett var det sannolikt att Mauermänniskorna i Afrika levde uppdelade i grupper, som föredrog att isolera sig i förhållande till andra grupper. Det innebar inte bara att olika grupper kom att utvecklas olika i olika delar av Afrika utan även att det fonologiska språket genomgick en utveckling, som var olika på olika håll. Det kan hända att H heidelbergensis i Afrika hade frambringat uppemot hundra språk för en halv miljon år sedan. Men för enkelheten skull kommer vi att tala om ett antal möjliga språkfamiljer alla tillhörande människans språk i anslutning till påträffade fossil från H heidelbergensis:


  • Tighénif-språkfamiljen i Nordafrika
  • Bodo-familjen i Östafrika
  • Eland-familjen i Sydafrika
  • 'Jakobs döttrars'-språk(familj?) i Levanten


I Europa var situationen ännu mer komplicerad. Det verkar troligt att Homo ergaster hittade till Europa och Spanien för cirka 1,2 miljoner år sedan (Agusti & Antón 2005). Där skulle en syster till Mauermannen ha vuxit fram: Homo antecessor (Arsuaga et al 2015). Det finns inga liknande bevis för H antecessors språkförmåga som dem vi tidigare här anfört om H heidelbergensis. Enligt korrekt vetenskapligt tänkande borde vi anta att H antecessor var stum. Men eftersom vi också kan anta att processen mot fonologiskt språk på något sätt började hos H ergaster, så kan vi misstänka att även H antecessor hade en förmåga till fonologiskt språk som Mauermänniskorna i Afrika. Som vi har föreslagit skulle H heidelbergensis när hon nådde och slog sig ned i Europa småningom ha assimilerat H antecessor. Det är möjligt att detta medförde att ett nytt eller nya språk föddes hos H heidelbergensis i Europa. På basen av de fynd av Mauermänniskor som gjorts i Europa föreslår jag att följande språk talades i Europa för cirka 400 000 år sedan:


  • Atapuercaspråket i Spanien (starkt påverkat av H antecessors tungomål)
  • Somme-idiomet i Frankrike
  • Schöningen-tungomålet i Tyskland
  • Vértesszöllös-språket i Ungern (möjligt att de tre sistnämnda språken tillhörde samma familj)
  • Poggiolo-språkfamiljen i Italien (flera grupper på halvön)
  • Petralona-familjen i Grekland (flera grupper i Grekland)


Mot slutet av Mauermannens liv i Europa kom Saaleglaciationen. Dess sista maximum, Drenthe-stadiet, var fruktansvärt kallt. Inlandsisen täckte mer än halva Tyskland och i Östeuropa nådde den ner till Kiev i Ukraina. Frankrike ner till Lyon ingick i en arktisk zon utan träd. Drenthe-stadiet kulminerade för 150 000 år sedan. Vid denna tidpunkt försvinner Mauermänniskorna från Levanten. Det kan misstänkas att i Europa drog sig Mauermänniskorna undan till Spanien, Italien och Grekland och en del tog sig sannolikt över Medelhavet. När klimatet förbättrades invandrade neandertalarna in i Levanten och till Europa. Bland neandertalarna i Europa utvecklades troligen åtminstone två språkfamiljer, en västeuropeisk och en centraleuropeisk.

Homo sapiens

De möjliga språk som talades under H heidelbergensis tid i Afrika och Europa är egentligen ganska ointressanta. Men de utgör en förutsättning för de språk som de moderna människorna sedan i sin tur utvecklade. Jag gissar att följande hände i Afrika:

Bodospråket

De första försöken att lämna Afrika gjorde de moderna människorna från Östafrika. Det skedde över sundet Bab el Mandab och södra Arabiska halvön; det första för 125 000 år sedan. Dessa utvandrare skulle ha talat ett språk tillhörande den östafrikanska Bodo-språkstammen. Det är högst troligt att de nådde Indien och där utvecklade en indisk version av ett Bodospråk (Rose et al 2011). Men detta idiom skulle ha försvunnit eller också utgjorde det början på den dravidiska språkstammen i dagens södra Indien.

Irhounspråket

Tighénif-språkstammen i Nordafrika skulle har utvecklats till Irhoun-idiomet. Det skulle ha förts till Palestina med den grupp moderna människor vars döda gravsattes i Es-Skhulgrottan för 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). De har efter grottan döpts till Skhulfolket. Om dem vet vi numera att de flyttade till Anatolien (Seguin-Orlando et al 2014), varifrån en grupp småningom fortsatte österut över Zagrosbergen och den iranska högplatån, genom norra Indien och längs med Malajiska halvön till Indonsien. Därifrån nådde till Australien kanske för 40 000 år sedan, kanske tidigare (Rasmussen et al 2011).

Malispråket

Ett språk från Mauermannens västafrikanska språkstam, som det inte finns några som helst uppgifter om, utvecklades till vad som kan kallas Malispråket. Det kom till Palestina med den grupp moderna människor som gravsatte sina döda i grottan Qafzeh, därför alltså Qafzeh-folket, för 92 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). När klimatet gjorde den Arabiska halvön fuktig flyttade de in över den. Där kom de att möta de arkeonubier vi talar om i nästa punkt. Det är möjligt att de sedan i Gulf Oasis-kulturen i Ur-Schatt-dalen, d v s nuvarande Persiska viken som då var torrlagd, smälte ihop med arkeonubierna (Rose et al 2011).

'Jakobs döttrars' språk

Bodo-språkstammen skulle ha varit grunden för det arkeonubiska språk som uppstod i Nildalen och kring Röda havets stränder för troligen 160 000 år sedan. Men utvecklingen påverkades av att Mauermänniskorna från Levanten flyttade till Nildalen och medförde sitt 'Jakobs döttrars' idiom under Saale-glaciationen sista stora maximum för 150 000 år sedan (Ben-Dor et al 2011). På vilket sätt och i vilken utsträckning detta kom att påverka det arkeonubiska tungomålet vet vi inte. Med kanske ett delvis nytutvecklat arkeonubiskt språk kom den arkeonubiska kulturen kom att spridas till södra delen av Arabiska halvön och därifrån så småningom till Ur-Schatt-dalen.


Efter utvandringen

Efter det grupper av moderna människorna, som visste hur man samarbetade, hade utvandrat från Afrika uppstod nya tungomål ur utvandrarspråken. Detta skede av utvecklingen är viktig men tyvärr föga utforskad. Spekulativt föreslår jag följande utveckling:


Makranispråket

Från av allt att döma Gulf Oasis-kulturen i Ur-Schatt-dalen skedde en organiserad utvandring öster ut för cirka 60 000 år sedan. Gruppen leddes av en präst med ett statusharem och i gruppen dominerade unga män. Gruppen slog sig ned någonstans vid Indusflodens utlopp, som var beläget betydligt längre ut än vad nu är fallet. Där grundades ett ceremonicentrum. Från den utgick sedan nya grupper åt olika håll. Det medförda språket som utvecklades vidare där kan kallas för makranitungomålet efter makranifolket, som är de nutida ättlingarna till den grupp som kom hit för 60 000 år tillbaka (Lindgren 2019b).

Tarimtungomålet

Från ceremonicentrat vid Indusflodens utlopp sändes en grupp, troligen bestående av mest män, norr ut. De vandrade uppför Indusfloden och hittade till Afghanistan. Därifrån fann de vägen till den stora Tarimdalen i Xinjiang i nuvarande västra Kina. Den var för 55 000 år sedan grön och välfuktad. Där gifte sig männen med de denisovakvinnor de mötte där. Av sina denisovamödrar fick deras barn en tandutveckling, som inte var av afrikansk utan asiatisk typ (Martinon-Torres 2007). Cromagnonerna som kom österifrån till Europa och var avkomma till tarimeserna hade denna tanduppsättning. Men tarimeser hittade också österut och nådde sannolik norra Kina. Tarimspråket som vuxit fram i den växande gruppen i femtusen år kom att spridats från Europa över Asien till Kina. Denna spridning förklarar uppkomsten av den nuvarande Dené-kaukasiska språkfamiljen, som sträcker sig från baskerna och nordkaukasierna i Europa över Asien till bl a kinesiskan i Kina och till de indianska Na-Denéspråken i Nordamerika (Lindgren 2018).

Invandringen till Europa

För ungeför 50 000 år sedan hade Europa mycket vilt. Samtidigt hade en stor del av neandertalarna

Upp till nästa spalt



sannolikt utvandrat. Europa var lockande och människor från olika håll började söka sig dit. Under gravettienkulturen kom moderna människor från söder via Tunisien till Italien,troligen från Röda havets snabbt översvämmade kustområden, från sydväst, d v s någonstans från den iranska högplatån och från öster, d v s Tarimmänniskorna som i Europa döpts till cromagnoner. De talade alla sin egna språk, men jag har bara lyckats tydligt fastställa två möjliga:

Gravettienkulturens språk

I Europa under gravettienkulturens tid på för cirka 30 000 år tillbaka talades i Europa flera språk. I såväl östra som västra Europa skulle cromagnonernas tarimspråket ha dominerat. I vilken utsträckning detta tungomål tog intryck av de kvarvarande neandertalarnas idiom, är okänt. Men det råder inget tvivel om att de moderna människorna när de väl slagit sig ned i Europa tog intryck av neandertalarna, troligen mest i fråga om hur man skulle klä sig i det kyliga klimatet, men även en del symboler (som att mammuten kunde vara en manifestation av himlen; Lindgren 2019a). I grottorna i Jurabergen i dagens södra Tyskland och i östra Mähren i dagens Tjeckien talade emellertid människorna makranispsråket. Särskilt då pavloverna i östra Mähren höll kontakten, troligen landvägen genom Turkiet och Iran till ceremonicentrat vid Indusflodens utlopp. Därvid fördes mammutprodukter från Mähren till ceremonicentrat vid Indusflodens utlopp och därifrån transporterades i gengäld fint vävda tyger till Mähren. Även människor flyttade mellan de två polerna i 20 000 år (Metspalu et al 2004).

Den indoeuropeiska språkfamiljen

I och med att det senaste istida maximumet gick mot sin höjdpunkt avbröts kontakten mellan Mähren och ceremonicentrat vid Indusflodens utlopp. De stationer som uppstått på vägen mellan de två polerna fick klara sig på egen hand. Man började organisera sitt eget bytesnätverk som omfattade Västasien med särskild tyngdpunkt vid östra Medelhavskusten, av mig döpt till Baluchistans kulturella komplex (Lindgren 2018). Arkeologiskt är de västliga delarna av nätverket känt som zarzienkulturen. I detta nätverk växte den indoeuropeiska språkfamiljen fram ur makranispråket (ibidem). Kanske det anmärkningsvärda ceremonicentrat Göbekli Tepe hade en styrande funktion i nätverket. Måhända talade man ett protoindoeuropeiskt idiom där.

Den finsk-uraliska språkfamiljen

Innan Zarzienkulturen slukades av Baluchistans kulturella komplex gav den troligen upphov till Jangelskajakulturen i området söder om Aralsjön. Det skulle ha varit i denna kultur som det finsk-uraliska språkfamiljen uppstod. Med handeln spreds språket norr ut, först öster om Ural, sedan väster om bergskedjan. Eventuellt vandrade det också söder ut; gamla hypoteser hävdar att sumeriskan skulle ha varit ett finsk-uraliskt språk.

Den semitiska språkfamiljen

Den semitiska språkfamiljen ingår som en underfamilj i den afroasiatiska superfamiljen. Den har föreslagits ha uppstått i någonstans i norra Etiopien. Där finns det största antalet små semitiska språk i bergen. En hög grad av språklig diversifikation anses vara ett tecken för att ett språk uppstått i området. Om så är fallet kan den semitiska språkfamiljen ha vuxit fram ur någon av Bodospråkfamiljens tungomål. Denna familj kan i sin tur ha rötter i de östafrikanska Mauermänniskornas språk. Så om det finns någon språkfamilj som kan ha bevarat ekon av H heidelbergensis tidiga tungomål så kan det möjligen vara den etiopiska grenen av den semitiska familjen.

Jordbrukets inverkan

Med jordbrukets uppkomst skedde också en förändring av dieten. Att den skulle ha påverkat språket har ingen hittills tänkt på. Men det har man gjort vid Institutionen för jämförande språkvetenskap vid universitetet i Zürich under ledning av professor Balthazar Bickel. I en artikel i tidskriften Science redovisar en forskargrupp därifrån sina studier av den förändring som skett sedan jägartiden (Blasi et al 2019). Då behövdes en stark underkäke. När den växte till sig försvann det överbett som barn föds med. Men när åter en stor del av maten bestod av gröt och bröd påverkade det inte underkäken. Resultatet blev att barndomens överbett blev bestående. Därmed kunde s k labialdentala ljud som ”f” och ”v” tas i bruk.

Med jordbruket förändrades den miljö som människorna levde i. Vad som alltså nu kan spåras av denna miljöpåverkan är en utökning av konsonantljuden i språket. Är det den enda påverkan? Kan det hända att språket förändrades radikalt av fast bosättning och jordbruk? De band bakåt som tidigare funnits kan ha brutits? När de konservativa lingvisterna säger att längre än 6000 år i ett språks historia kommer man inte, kan det bero på att spåren av det äldre språket är utplånade till en stor del?

Historisk logik

Jag understryker ännu en gång att beskrivningen ovan är spekulation. Men den bygger på historisk logik som tillhandahålls av de paleoantropologiska fakta som föreligger (och som redovisats tidigare i essän). Utgångspunkten är att någon gång för kanske 900 000 år sedan började Mauermänniskorna i Afrika och denisovamänniskorna i Europa att utveckla ett fonologiskt tal. Alla människogrupper efter det har talat fonologiska språk, delvis olika beroende på varje tungomåls egen utveckling. I antagandet av förekomsten av språkfamiljer och namngivningen av dem bygger beskrivningen på fakta, men innehållet i det språk som postuleras är okänt, varför det inte heller diskuteras.

Emellertid är denna språkhistoriska beskrivning huvudsakligen begränsad till Afrika, Västasien och Europa. Ett av problemen med språken i östra Asien är att de sannolikt var påverkade av denisovernas tungomål. Tungomålen i den austriska språkfamiljen talas av befolkningen på Taiwan, i sydöstra Asiens kustområden, på Stilla havets öar och Madagaskar såväl som den austronesiska underfamiljen, som talas av människor i inlandet i Sydöstasien och Sydasien. Språkfamiljen Indo-Pacific återfinns på Nya Guinea samt på ön Tasmanien söder om Australien och Andamanerna i Bengaliska viken. Därtill har ett isolerat språk, Kasunda, upptäcktes i Nepal tillhörande denna familj. Genetiska undersökningar har visat att i de nämnda språkfamiljernas områden har människorna ofta också ett starkt genetiskt inflytande från denisoverna (Chen et al 2019). På vilket sätt kan denisovernas språk ha påverkat utvecklingen i Austric och Indo-Pacific?

I ett fall går det att göra en kvalificerad gissning. Det är det tibetanska språket. Det räknas tillhöra den Sino-tibetanska språkfamiljen och utgör därmed en del av den Dené-kaukasiska superfamiljen. Men genetiska undersökningar har visat att tibetanerna har fått sin anpassning till höga höjder från denisoverna. Det verkar sannolikt att de små grupperna av moderna människor som hittade till det tibetanska höglandet småningom assimilerades av denisoverna där. De tog också över denisovernas okända språk. När fler grupper av moderna dök upp kom de småningom att assimilera denisoverna men de behöll länge deras språk. Sedan när handeln utvecklades med bl a kineserna kom kinesiskan att tränga ut denisov-idiomet. Om denna utveckling stämmer kan det tibetanska språket ha ett substratum bevarat från denisovernas tungomål.

Varken poly- eller monogenesis

Frågan om monogenesis, att det växte fram ett första språk från vilket alla andra utvecklades, ser i dagens kunskapsläge ut att vara felaktig. Det var egentligen från teologin som hela problemställningen kom. Om Gud skapade världen och människan vid ett och samma tillfället var det frågan om monogenesis. Det teologiska tänkande kom att påverka det paleoantropologiska så att forskarna föreställde sig att evolutionen gick till så att en art växte till en annan och sedan till en tredje i en rak linje. Det var under påverkan detta tänkesätt som de tidiga mtDNA-undersökningarna kunde hävda att den moderna kvinnan utvecklades från en enda urmoder, typiskt döpt till Eva, för 200 000 år sedan (t ex Cann et al 1987). Men utgrävarna av de olika arterna eller typerna av australopiteciner upptäckte efterhand att de hade att göra med närmast en buske. Även den moderna människans framväxt har haft inslag av buske, där Homo sapiens sapiens var den som ensam tycktes stå kvar även om hon tagit till sig gener från systerarterna.

Som vi har sett bredde först H heidelbergensis i Afrika och Europa och sedan H sapiens i Afrika ut sig grupper som levde isolerade i förhållande till andra grupper. Men långa mellanrum inträffade dock i de flesta fallen en genetisk kontakt så först Mauermänniskorna och sedan de moderna utvecklades över hela kontinenter men fortfarande uppsplittrade i isolerade grupper. Det var frågan om en komplicerad process där frågan om polygenesis och monogenesis var meningslös. Något liknande handlar det om i fråga om språkets födelse och utveckling.

Det är motiverat att fråga sig vilket äldre språk Ruhlens förslag i början av kapitlet skulle återgå på. Ett möjligt förslag vore att det skulle vara från utvandringen från Afrika för 60 000 år sedan, det tungomål som skulle bli makranispråket. Då kan man inte låta bli att undra om inte ordet för det kvinnliga könsorganet, putV, är ett arv från Mauermänniskornas tungomål, ty just detta könsorgan har varit föremål för männens intresse långt före de började använda fonologiskt tal. Kan fler av de ord som Ruhlen föreslår återföras till något av Mauermänniskornas idiom?

Läs även nästa kapitel om Mauermänniskornas kulturarv.
Till historiemenyn.


Källor till detta kapitel:

Agusti & Antón 2005: Jordi Agusti and Mauricio Antón: Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution in Europe. Columbia University Press.
Arsuaga et al 2015: Juan Luis Arsuaga, José-Miguel Carretero, Carlos Lorenzo, Asier Gómez-Olivencia, Laura Rodríguez, Rebeca García-González, Alejandro Bonmatí, Rolf M. Quam, Adrián Pablos, Ana Pantoja-Pérez, Ignacio Martínez, Arantza Aranburu, Ana Gracia-Téllez, Eva Poza-Rey, Nohemi Sala, Almudena Alcázar de Velasco, Gloria Cuenca-Bescós, José María Bermúdez de Castro, Nuria García, and Eudald Carbonell: Postcranial morphology of the middle Pleistocene humans from Sima de los Huesos, Spain. PNAS, September 15, 2015, vol. 112, no. 37.
Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Blasi et al 2019: Damian E. Blasi, Steven Moran, Scott R. Moisik, P. Widmer, D. Dediu, and Balthasar Bickel: Human sound systems are shaped by post-Neolithic changes in bite configuration. Science, 15 Mar 2019: Vol. 363, Issue 6432.
Chen et al 2019: Fahu Chen, Frido Welker, Chuan-Chou Shen, Shara E. Bailey, Inga Bergmann, Simon Davis, Huan Xia, Hui Wang, Roman Fischer, Sarah E. Freidline, Tsai-Luen Yu, Matthew M. Skinner, Stefanie Stelzer, Guangrong Dong, Qiaomei Fu, Guanghui Dong, Jian Wang, Dongju Zhang & Jean-Jacques Hublin: A late Middle Pleistocene Denisovan mandible from the Tibetan Plateau. Nature volume 569, pages 409-412 (2019)
Cann et al 1987: Rebecca L. Cann, Mark Stoneking & Allan C. Wilson: Mitochondrial DNA and human evolution. Nature Volume 325, 01 January 1987.
Konopka et al 2009: Genevieve Konopka, Jamee M. Bomar, Kellen Winden, Giovanni Coppola, Zophonias O. Jonsson, Fuying Gao, Sophia Peng, Todd M. Preuss, James A. Wohlschlegel, and Daniel H. Geschwind: Human-specific transcriptional regulation of CNS development genes by FOXP2. Nature 462, 12 November 2009.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: 3. Makranihypotesen. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2019a: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 3. Den fatalistiska badegoulienkulturen hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_03.htm)
Lindgren 2019b: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 5. Östeuropa, Sibirien och Kina. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_05.htm)
Martinón-Torres et al 2007: M Martinón-Torres, J M Bermúdez de Castro, A Gómez-Robles, J L Arsuaga, E Carbonell, D Lordkipanidze, G Manzi och A Margvelashvili: Dental evidence on the hominin dispersals during the Pleistocene. PNAS 2007 vol 104: 13279-13282.
Mendez et al 2013: Fernando L. Mendez, Thomas Krahn, Bonnie Schrack, Astrid-Maria Krahn, Krishna R. Veeramah, August E. Woerner, Forka Leypey Mathew Fomine, Neil Bradman, Mark G. Thomas, Tatiana M. Karafet, and Michael F. Hammer: An African American Paternal Lineage Adds an Extremely Ancient Root to the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. The American Journal of Human Genetics 92, March 7, 2013.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Renfrew 1987: Colin Renfrew: Archeology och Language: The Puzzle of the Indo-European Origins. (1987) Svensk översättning 1989: Arkeologi och språk.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. New York: John Wiley and Sons..
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, David Lambert, Robert A. Foley, Andrea Manica, Vyacheslav Moiseyev, Valeri Khartanovich, Marta Mirazon Lahr, Ida Moltke, Ted Goebel, Jeffrey D. Wall, Anders Albrechtsen, Michael Westaway, Philip R. Nigst, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science, 28 November 2014, VOL 346, Issue 6213.
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.



Publiceringshistoria för detta kapitel: Utlagd 190919.


Sänd en kommentar till essän!



© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.