hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-07-20

Den första människan med talets gåva

En tvärvetenskaplig essä om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i tolv kapitel, var och en i sin egen fil:



Kapitlet i sammanfattning:
Homo heidelbergensis nådde Europa för omkring för 700 000 år sedan. Hennes tidiga kulturella lämningar är från för 400 000 år sedan.


Rekonstruktion av ansiktet på Sahelanthropus Tchadensis

Rekonstruktion av ansiktet på skallfyndet av Sahelanthropus tchadensis från Tchad. Det är 6-7 miljoner år gammalt. Lägg märke till de kraftiga ögonbrynsbågarna och att käkpartiet är framskjutande men inte så mycket som hos schimpanser. Rekonstruktionen har gjorts av den amerikanska konstnären John Gurche och återfinns på hemsidan för Smithsonian National Museum of Natural History.



A_afarensis2

Rekonstruktion av Australopithecus afariensis som levde i Etiopien för dryga 3 miljoner år sedan. Det berömda fyndet Lucy, gjort av svenskättade Donald Johansson, hörde hit. Denna rekonstruktion lyfter fram de schimpansliknande dragen. Bildkälla konstnären John Gurche på hemsidan för Smithsonian National Museum of Natural History..



A_africanus2

För 2,5 miljoner år tillbaka såg en varelse på människolinjen ut ungefär på detta sätt. Ansiktet är en rekonstruktion av Australopithecus africanus, vars lämningar påträffats på tre platser i Sydafrika. I rekonstruktionen har alltmer mänskliga drag börjat framträda, men fortfarande saknas en näsa. Bild från Internet.



H_erectus2

Ett rekonstruerat ansikte av Homo erectus, som uppenbarade sig i Afrika för 1,9 miljoner år sedan och snart spreds över Asien. Det är här även konstnären John Gurche, som gjort rekonstruktionen för Smithsonian Museum. Observera att mannen saknar skägg, vilket han i verkligheten sannolikt hade. Med honom skulle en näsa börja framträda.



heidelbergensis_head2

Homo heidelbergensis rekonstruerat av John Gurche för Smithsonian Museum. Insikten om att hanarna/männen på människolinjen alltid haft skägg har slagit igenom i denna rekonstruktion.


schoen_spjut

Ett av spjuten där det påträffades tillsammans med kraniet av en häst just på gränsen mellan kalkhaltig marl och lagret med brunkol. Foto efter Conrad et al 2015.


Hydda från Terra Amata

Rekonstruktion av av en hydda byggd av Mauermänniskor på en sandstrand i Nice för cirka 400 000 år sedan. Teckning av José-Manuel Benito - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=548117


Bild av kraniet Jebel Irhoud

Kraniet Jebel Irhoud 1 är en märklig blandning av moderna och ålderdomliga drag. Notera t ex ögonbrynsbågarna och den framskjutande överkäken. Men den för Mauermannen och neandertalarna karaktäristiska bulan i bakhuvudet tycks saknas. Foto efter Bruner & Pearson 2012.

Kapitel 5

Mauermänniskan i Europa


H

ur var det då med Mauermänniskorna i vår världsdel? Tyskland har kommit att inta en ledande plats i utforskningen av dem tack vare att det i Elbe-Saale regionen mitt i landet har påträffats inte mindre än 14 fyndplatser från Holstein interglacialen (Mania 1995). Till en början var det fyndplatsen Bilzingsleben i Thüringen som fick mest uppmärksamhet. Det var ett friluftsläger som användes genom Holstein-interglacialen (424 000–374 000 år sedan). Platsen undersöktes arkeologiskt av Dietrich Mania (född 1938) i tre decennier, börjande 1971. Tack vare sin insats blev han professor i arkeologi vid Friedrich Schiller-universitet i Jena.

I Bilzingsleben grävde Mania och hans team ut omkring 1 800 kvadratmeter. Därvid påträffades 39 fossil från människor. De bestod huvudsakligen av bitar, som kunde sammanfogas till tre kranier. Ben från 54 olika arter av djur kom i dagen liksom lämningar av 36 arter av växter (ibid). Hundratusentals stenverktyg grävdes fram.

Det fossilförande lagret bestod av sand och var 1 meter tjockt (Pasda 2012). Det hade sedan övertäckts av ett lager med travetin, en mjuk, puffliknande form av kalksten. Det hade av allt att döma sipprat från källor högre upp (ibid).

Mania har själv beskrivit centralområdet i Bilzingsleben på följande sätt: ”I fyndmaterialet urskilde vi flera mönster, inte minst grunden för tre enkla bosättningar. Framför dem fanns eldstäder och två eller tre verkstäder med städen av sten eller ben med artefakter och splittrade ben. Längre bort från bostäderna kunde vi urskilja ett större verkstadsområde som påminde om det framför bostäderna. Innanför detta området fanns ett ovalt stensatt område med en diameter på 9 meter. Det bestod av stenar och benfragment med en storlek från en nöt till en knytnäve” (Mania 1995: 92; min översättning från engelska).

Ett avgörande problem i Bilzingsleben är att de påträffade stenverktygen är till formatet mindre än vanligt, särskilt i fråga om handyxorna av acheuléentyp. Men som en grupp franska arkeologer framhåller är fynd från denna tid av stenspetsar till spjut, särskilt i fråga om typen Tayac eller Quinson, vanliga i områden i Europa, där handyxorna är små eller saknas helt (Gagnepain et al 2011). Både Tayac- och Quinson-typerna har påträffats i Bilzingsleben (Mania 1995: 92).

Ett annat problem med Bilzingsleben och överhuvudtaget fynden i Tyskland är att de uteslutande är från friluftsläger (i motsats till t ex Frankrike där flera fyndplatser varit grottor). De tyska friluftslägren har genomgått en lång geologisk historia: Först var de övertäckta av inlandsis under Elster-glaciationen, som lämnade efter sig ett ganska platt landskap. Sedan kom Holstein-interglacialen då alla vattendragen förändrade landskapsbilden genom att gräva raviner och dalgångar. Därpå täcktes landskapet åter en gång av Saale-glaciationens inlandsis.

Angrepp på Mania

Denna komplicerade geologi utnyttjade arkeologen Clemens Pasda i ett våldsamt angrepp på Mania. Pasda blev professor i paleolitisk och mesolitisk arkeologi vid universitet i Jena år 2003. Han uppdrogs då också att ta över det arkeologiska arbetet i Bilzingsleben. Efter utgrävningar 2004-2007 kom han till ödesdigra slutsatser: Det går inte att fullt ut påvisa att ett friluftsläger funnits i Bilzingsleben under Holstein interglacialen. Pasda beskriver det sandiga fyndlagret i den flacka, långsamt sluttande dalen i Bilzingsleben som ett geologiskt flöde, som har malt sten som ben till bitar. Om man såg av människor tillverkade verktyg i kaoset var det en subjektiv slutsats (Pasda 2012).

Pasda medger visserligen att det finns skärmärken på en del av de påträffade benen, visande att människor tagit till vara köttet på platsen, men detta förekom endast i begränsad utsträckning. Visserligen hittades också träföremål, men de var alla tillplattade av trycket uppifrån, så det skulle inte gå att se om människor bearbetat träet. Inte heller anlägger han ett större mönster på fynden av de små stenverktygen, som de franska arkeologerna ovan, utan kallar därför urskiljningen av dem för subjektiv. Men hur kan identifieringen av mänskliga benlämningar vara subjektiv? De berömda ristningarna på en del elefantben nämner han över huvud inte.

Pasdas till synes förintande kritik liknar en hel del den kritik som pollenfynden i anslutning till en gravsatt neandertalare i Shanidargrottan i norra Irak utlöste liksom det hårda klander som drabbade fynden av hyddor från Terra Amata i södra Frankrike. Detta motstånd inspirerades av en från logisk positivism härledd primitivistisk vetenskapsideologi – neandertalarna var för primitiva för att hedra en gravsatt med blommor, människorna (läs Mauermänniskorna) var likaledes för outvecklade för att förstå att bygga hyddor. Samma primitivistiska inställning andas Pasdas kritik: människorna för 350 000 år sedan saknade den intellektuella kapacitet som krävdes för att anlägga och underhålla ett ceremonicentrum.

Eurochauvinism

Detta har även samband med den skenbart oskyldiga termen ”anatomiskt moderna människor”, som paleoantropologer ganska länge använde om de invandrade moderna i Europa för 50 000 – 40 000 år sedan. Med termen anatomisk antyder de att invandrarna skulle ha varit utan språk och kultur när de till synes planlöst hittade till Europa. Men sedan när de väl etablerat sig i vår världsdel började de mirakulöst tala och utveckla kultur. Detta är en myt som grovt kränker evolutionsteorin, men i sin eurochauvinism tilltalande för arroganta européer. Men myter tillhör religionen, inte vetenskapen. De första anglosachsiska vetenskapsmän som insett det, verkar de engelska forskarna Clive Gamble, John Gowlett and Robin Dunbar vara i sin bok Thinking Big - How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind (Gamble et al 2014). Ett vetenskapligt evolutionärt tänkande utgår från att de evolutionära processerna sker ett steg i taget och därför kräver en lång tid. Något så komplicerat som människans språkförmåga och anlaget för symboltänkande kräver en oerhört lång tid. I ett kortare perspektiv råder det ingen tvivel om att talapparatens utveckling hos människan kräver även den en lång förhistoria. Det var just den som Mauermannen tillhandahöll!

Revansch i Schöningen

Efter Bilzingslebens uppgång och fall har tysk arkeologi om Mauermänniskorna fått revansch i Schöningen i Nedre Saxen, 100 km sydöst om Hannover. I en brunkolsgruva hittade man fossil av djur på 1990-talet och larmade länsstyrelsen i Hannover. Den sände arkeologen Helmuth Thieme att ta en titt på platsen. Han kunde snart konstatera att där brunkolsområdet fanns hade det en gång legat en insjö. Han hittade på den forna sjöns strand förutom fossiliserade djurben, främst från häst, även fyra spjut. Han skrev en artikel i vetenskapstidskriften Nature, som blev en sensation (Thieme 1997). Ty han uppskattaden spjutens ålder till 400 000 år – de äldsta i världen.

Vid de fortsatta utgrävningarna kom ytterligare 8 spjut i dagen. Många av spjuten var omkring 2 meter långa. De var alla gjorda av unga granar, som vuxit i bestånd någon annanstans än i Schöningen. Efterhand blev det också klart att både spjuten och djurbenen var yngre än vad Thieme angett (Balter 2014). De var från en liten mellanistid som kallas ”Reindorf interglacialen” och sammanfaller med MIS 9 i de grönländska isproven. Den skulle ha omfattat perioden för 337 000–300 000 år sedan (Conrad et al 2015). Thieme hade också trott att lämningarna av hästar, mellan 20 till 25 stycken (ibid), hade uppstått vid ett enda tillfälle av masslakt. Numera ser det ut som om det var en eller två hästar åt gången som fälldes med långa mellanrum vid stranden av den gamla Schöningensjön (Balter 2014).

Sänktes i sjön?

Ännu mer förvirrande blev situationen när utgrävarna började förstå att benen från hästarna och spjuten hade sänkts ned i sjön i djupt vatten. Där hade de inneslutits i syrefri dybotten, som bevarat dem. Kan de ha slaktats vintertid på isen och lämnats där för att sjunka till botten på våren (ibid)? Alla konstigheter har gjort att utgrävningarna och uttolkningarna utsatts för häftig kritik, besläktad med den som drabbat Terra Amata och Bilzingsleben. Som svar på denna kritik mobiliserades Tysklands kanske mest ansedda arkeolog, Nicholas J. Conard, professor vid universitet i Tübingen och ledare av de framgångsrika utgrävningarna av grottorna i Svabiska Jura i södra Tyskland, till ett försvar. I auktoritativ ton fastslår han om fynden i Schöningen:


”En analys av fynden från Schöningen och deras sammanhang visar att invånarna på platsen var mycket framgångsrika jägare på toppen av näringskedjan och visade en utvecklad förmåga till planering och samarbete. Dessa homininer var i besittning av en språklig färdighet som effektivt täckte här och nu, förgånget och framtid och tillät dem att utveckla ett förhållande i rummet som möjliggjorde för dem att upprepat verkställa välkoordinerade och framgångsrika gruppaktiviteter” (Conard et al 2015: 14; min översättning).


Hur såväl spjut som hästkranier och -skelett hamnade långt ut i sjön kan ännu inte förklaras. Ett arkeosofiskt förslag kunde gå ut på att Mauermännen – om det nu var de – trodde att fruktbarhetsgudinnan, som var densamma som mångudinnan, hade sin underjordiska boning i sjön. Genom att sänka spjuten och skeletten i sjön föreställde de sig att gudinnan skulle återgav det nedsänkta föremålen livet. Men detta förslag utgår från att Mauermännen skulle ha utvecklat föreställningar om mångudinnan, vilket vi inte vet någonting om.

Om man försöker sammanfatta intrycken från de 14 fyndplatserna i Saale-Elbe-området med en genomsnittlig ålder på 350 000 år så får man följande bild av Mauermänniskorna i Tyskland:

  • De kunde bygga enkla hyddor för skydd mot väder och vind (som i Terra Amata i Nice; de Lumley 1969).
  • De visste hur man använde sig av eld i kontrollerade former (även i Terra Amata).
  • De kunde följaktligen också bearbeta trä, något som fynden av spjut från Schöningen också visar.
  • I någon mån tycks de även ha bearbetat ben.
  • Fynden av skrapor pekar på att de visste hur man behandlade skinn.

Upp till nästa spalt


De verkar ha fått ut mycket mera av sin verktygssats av acheuléentyp än vad arkeologerna hittills trott.

Som vi ska se i kapitel 7 av denna essä hade Homo heidelbergensis en fullt utvecklad utrustning för tal och hörsel av modernt fonologiskt språk. Det medförde också att de tidigaste symboluttrycken kommer från hennes tid. Med henne tycks också ha inletts en tradition av kroppsmålningar, varvid det verkar som om kvinnorna hade varit initiativtagarna (Power et al 2013).

Kläderna under istiderna

En fråga som ännu inte har fått svar är om Mauermannen i Europa bar kläder eller ej. Hittills har inga spår av klädesplagg påträffats, vilket är underlaget för den ”vetenskapligt korrekta”, d v s den dogmatiska logiskt positivistiska, slutsatsen att de gick nakna.

Den logiska positivismen var en filosofisk vetenskapsteori, som utvecklades kring sekelskiftet 1900 och vars mest berömda företrädare var den unge Ludvig Wittgenstein (1889-1951). Under hans tid i Cambridge under och efter andra världskriget var den finländska filosofen Georg Henrik von Wright (1916-2003) Wittgensteins elev och vän. von Wright och flera andra utvecklade den logiska positivismen till logisk empirism (von Wright 1943), som står närmare sunt förnuft. Som exempel kan nämnas frågan hur månens baksida såg ut före det den sovjetryska Luna 3 sonden sände till jorden fotografier av denna mörka sida. Den logiskt positivistiska uppfattningen var att baksidan vara okänd. Den logiskt empiriska att baksidan sannolikt såg ut som framsidan.

Om man i fråga om Mauermannens klädsel går i den logiska empirismens anda till alla erfarenheter från livet norr om 60:e breddgraden i dagens Europa framgår att om en människa vintertid går barfota i snö en längre sträcka börjar fötterna värka för att ganska snabbt bli känslolösa och därmed snart få köldskador. Därtill kommer ödesdigra kylskador från nordliga vindar mot en naken kropp. Ja, dessa nordliga vindar kunde vara fruktansvärt kalla under glaciationernas maximumperioder, då det kunde uppstå högtryck över inlandsisen (Kurtén 1969). Vindarna som blåste ut därifrån skulle ha varit så kalla att de skulle ha dödat nakna människor ganska omgående. Så den logiskt positivistiska slutsatsen kan inte vara riktig.

Täcke av mammutpäls

Därför måste vi förflytta oss till neandertalarna för att med deras hjälp försöka formulera en mera empirisk hypotes om Mauermannens klädsel. Dansken Bent Sörensen, professor i förändring av miljö, sociala organisationer och rumsliga utrymmen vid Roskilde universitet, gjorde för några år sedan en studie av neandertalarnas energianvändning under Eem-glacialen för 131-114 000 år sedan (Sörensen 2013). Han arbetar med matematiska ekvationer och avancerade matematiska uppskattningar. Han räknar med 17 grader som genomsnittlig sommartemperatur, 1 grad som genomsnittlig vintertemperatur, men med köldtoppar på -30 grader under denna tid (ibid). Under dessa värmeförhållanden krävdes av neandertalarna, om de sov utomhus, att de låg på ett underlag av kvistar, blad och torkat gräs som isolering från den kalla marken. Nattemperaturerna krävde i sin tur att de kunde svepa in sig i ett täcke i form av t ex en mammutpäls. På dagarna måste de vintertid ha tätt sittande kläder av skinn, vars springor inte tillät den kalla vinden att kyla ner kroppen. Därtill måste de haft mer än enkla mockasiner på fötterna, förmodligen tjocka fotbeklädnader, som inte lätt blev fuktiga (och alltså nedkylande)(ibid).

Neandertalarnas sylar

I neandertalarnas verktygssats av mousterientyp ingick sylar, med vars hjälp de kunde borra hål i läder. Sörensen gissar att de också kunde skära ett slags snören från läderbitar (ibid). Så de skulle ha kunnat sy ihop skinnstycken utan större glipor. Fynd i Tyskland visar att de kunde bygga vindskydd. I en del grottor i Frankrike kunde de avskärma delar av grottan genom att hänga upp draperier av troligen läder som skydd mot drag (Jordan 1999).

En annan undersökning av amerikanen Natan Wales från universitetet i Connecticut kommer till en lite annan slutsats (Wales 2012). Han har utgått från de data om den klädsel som inuiter i Alaska och en del andra infödda folk använder sig av, vilka hade samlats in av den omtvistade amerikanska arkeologen Lewis Binford (1931-2011) under hans etnoarkeologiska skede i slutet av karriären. Binford var annars en tidig anhängare av New Archaeology och kritiserade fränt den äldre arkeologin. Under sin etnoarkeologiska period försökte han förstå neandertalarnas mousterienkultur med hjälp av paralleller till nulevande infödda folk, som han trodde levde på samma tekniska nivå.

I sin undersökning tog Wales hänsyn till neandertalarnas köldanpassning, som deras tunnliknande kroppsbyggnad, och relaterade det till temperaturförhållandena under maximumperioderna (ibid). Han kom till slutsatsen att neandertalarna täckte cirka 80 procent av sin kroppshydda under de kalla perioderna, men endast 40 procent under de varmare (ibid). De som levde i själva Medelhavsregionen behövde endast täcka kroppen till 20 procent (ibid). Neandertalarna använde hand- och fotbeklädnader i de flesta miljöer de levde i, men de täckte huvudet endast när det var som allra kallast (ibid). Men sedan hävdar han att deras verktygslåda av mousterientyp gjorde det inte möjligt för dem att bära ordentligt sydda kläder. De skulle närmast ha bundit skinntrasor runt sina kroppar. Detta påstående kontrasterar han mot de moderna människorna som enligt honom skulle ha haft i det närmaste skräddarsydda kläder (ibid).

Till slut kommer han till den naiva slutsatsen att neandertalarna dog ut därför att de var så undermåligt klädda (ibid). Men neandertalarna växte fram från H antecessor och hade därmed deras köldanpassning. De klarade sig fint genom genom Saaleglaciationen och åtminstone de två tidiga maxima som utmärkte den följande Weichselglaciationen. Och som vi har sett är det inte säkert att arkeologerna fullt ut har tolkat såväl Mauermänniskornas achaeuléenverktyg som neandertalarnas mousterienverktyg historiskt adekvat.

Utvandrade till Marocko?

Det verkar sannolikt att Wales beskrivning är den som mest passar Mauermänniskorna. De svepte sig i skinnbitar, som emellertid inte höll måttet under Drenthe-maximumets köldvågor. Därför tvingades de söka sig till Nordafrika – havsytan var då även så låg att en mindre skärgård hade blottats i Gibraltars sund. Men före det lärde de sig bädda nattläger med kvistar, löv och gräs. Men de hade inte tillgång till de tjocka mammutpälsar, som neandertalarna kunde svepa in sig i. Under Drenthe-maximumet skulle också nätterna ha blivit för kalla för Mauermannen.

Tanken att Mauermänniskorna till större delen utvandrade till Nordafrika föreslås här. Skallar från H heidelbergensis i Europa har därför inte jämförts med de relativt många kraniefynd som gjorts i grottor i Marocko. Men det finns intressant nog antydningar i denna riktning av en studie från 2012. Den handlar kraniet Jebel Irhoud 1 (från grottan Jebel Irhoud i det inre av Marocko, 100 km väster om Marrakesh). Enligt undersökarna, Emiliano Bruner från universitet i Burgos och Osbjorn Pearson från universitet i Arizona, skulle ansiktet vara modernt men själva kraniet mer eller mindre ålderdomligt (Bruner & Pearson 2012). Undersökarna spekulerar i möjligheten att en första modern människotyp skulle ha hittat till Nordafrika och blivit isolerad där (ibid). Men om sena Mauermänniskor och moderna skulle ha mötts i Marocko kan deras avkomma mycket väl ha sett ut som Jebel Irhoud 1-mannen. Sedan finns ett annat möjligt bevis. Det är klädlusen. Den dyker upp, troligen i Marocko, för 140 000 år sedan (Toups et al 2010). Mauermänniskor, som hade flyttat till Marocko undan Drenthe-stadiet i Europa, kan ha smittats av hårlusen från de moderna som levde där. Eftersom Mauermannen skulle ha burit kläder i motsats till sina nya grannar i Marocko ledde det till att hårlusen kröp ned kläderna och blev klädlus (ibid).

Som synes är den materiella bilden av Mauermänniskorna i Europa relativt oklar, bl a för att den är omstridd, men positivt sett verkar de inte ha legat så mycket efter sina samtida i Levanten. Det har även att göra med att det ett tag bara var arkeologerna i Östtyskland som systematiskt sökte efter Homo heidelbergensis efterlämnade spår på samma energiska sätt som skett i Israel i dag. Bilden i Europa kommer med största sannolikt att ändras under de närmaste åren.


Läs även essäns sjätte kapitel om de klimatchocker som påverkade människans utveckling.
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Balter 2014: Michael Balter: The killing ground. Clues from a German coal mine show how early hunters lived, 300,000 years ago, and how their prey died. Science, 6 June 2014 . Vol 344 Issue 6188.
Bruner et Pearson 2013: Emiliano Bruner and Osbjorn Pearson: Neurocranial evolution in modern humans: the case of Jebel Irhoud 1. Anthropological Science, December 2012.
Conard et al 2015: Nicholas J. Conard, Jordi Serangeli, Utz Böhner, Britt M. Starkovich, Christopher E. Miller, Brigitte Urban, Thijs Van Kolfschoten: Excavations at Schöningen and paradigm shifts in human evolution. Journal of Human Evolution 89 (2015)
Gagnepain et al 2011: J. Gagnepain, C. Gaillard & O. Notter: The Quinson point: new approach following the recent excavations in the eponymous site, La Baume Bonne Cave (Quinson, South-eastern France). Kapitel i boken Luiz Oosterbeek och Cláudia Fidalgo (red): Miscellania: Proceedings of the XV UISPP World Congress (Lisbon, 4-9 September 2006).
Gamble et al 2014: Clive Gamble, John Gowlett and Robin Dunbar: Thinking Big - How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Thames & Hudson.
Jordan 1999: Paul Jordan: Neanderthal. Neanderthal man and the story of human origin. Sutton Publishing.
Kurtén 1969: Björn Kurtén: Istiden. Forum.
de Lumley 1969: Henry de Lumley: A Paleolithic Camp at Nice. Scientific American, 220, May 1 1969.
Mania 1995: Dietrich Mania: The earliest occupation of Europe: the Elbe-Saale region (Germany). Kapitel 6 i antologin The earliset ockupation of Europe. Proceedings of the European Science Foundation Workshop at Tautavel (France), 1993. Edited by Wil Roebroeks & Thijs van Kolfschoten, 1995.
Pasda 2012: Clemens Pasda: A study of rocks and flints from Bilzingsleben. Quartär 59 (2012).
Power et al 2013: Camilla Power, Volker Sommer, and Ian Watts: The Seasonality Thermostat: Female Reproductive Synchrony and Male Behavior in Monkeys, Neanderthals, and Modern Humans. PaleoAnthropology 2013: 33-60.
Sörensen 2009: Bent Sörensen: Energy use by Eem Neanderthals. Journal of Archaeological Science 2009.
Thieme 1997: Hartmut Thieme: Lower Palaeolithic hunting spears from Germany. Nature 385, 27 February 1997.
Toups et al 2010: Melissa A. Toups, Andrew Kitchen, Jessica E. Light, David L. Reed: Origin of Clothing Lice Indicates Early Clothing Use by Anatomically Modern Humans in Africa. Molecular Biology and Evolution, 2010; 28 (1): 29 DOI: 10.1093/molbev/msq234.
Wales 2012: Natan Wales: Modeling Neanderthal clothing using ethnographic analogues. J Hum Evol. 2012, December, 63(6).
von Wright 1943: Georg Henrik von Wright: Den logiska empirismen. En huvudriktning i moderna filosofi. Söderströms.




Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 19-07-20.




Sänd en kommentar till essän!





© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.