hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-07-20

Den första människan med talets gåva

En tvärvetenskaplig essä om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i tolv kapitel, var och en i sin egen fil:



Essän i sammanfattning:
Homo heidelbergensis tros ha uppstått i Afrika för kanske 1 miljon år sedan men började snart lämna kontinenten. Från och med för cirka 800 000 år sedan dyker hon upp i Levanten. Hon var då elefantjägare, men jagade småningom de levantinska elefanterna till döds. Då måste hon börja jaga mededelstora djur som bufflar. Sedan kring för 150 000 år sedan blev det för kallt i Levanten och hon försvann därifrån.


Estrecho_del_Quípar3

Den 900 000 år gamla handyxan påträffad i Estrecho del Quipar i södra Spanien. Den förfining som efterhand kom att utmärka heidelbergarnas stensmide syns ännu inte, men päronformen är omisskännlig. Foto efter Scott & Gilbert 2009.


En av käkarna från Ternifine

I ett sandtag i Algeriet, benämnt Tighénif eller också Ternifine, började man på 1930-talet hitta fossil. Det resulterade sent om sider i systematiska utgrävningar åren 1954-55. Vid dem dök det upp inte mindre än fem käkar, ett flertal lösa tänder och stenverktyg. Den bäst bevarade käken är nummer III, avbildad ovan. En del av fynden har kunnat dateras till för cirka 700 000 år sedan. Photo By José-Manuel Benito Álvarez (Locutus Borg) - Own work, Public Domain.


Kraniet från Bodo i Etiopien

Kraniet från Bodo i Etiopien påträffades i bitar vid olika tillfällen i en uttorkad gren av Awashfloden. Skallen är intressant genom att den har en hjärnvolym på 1250 cm³, alltså nästan lika mycket som hos moderna människor. Kraniet tros vara ungefär 600 000 år gammalt. Bild från Smithsonian Natural History Museum i New York.


Skallhättan av Saldanhamänniskan

Kraniet från Elandsfontein, som också kallas Saldanamänniskan, hittades 1953 i marken till det privata jordbruket Elandsfontein på Sydafrikas västkust. De låg då i bitar som man lyckats foga ihop. Hättan och bakhuvudet är med sina öbonbrynbågar typiskt för H heidelbergensis. Hättan tros vara 600 000 år gammal. Photo by David H. Koch in Hall of Human Origins at the Smithsonian Natural History Museum.


Acheulo-Yabrudia_handyxa

En handyxa från Acheulo-Yabrudien-kulturen i nuvarande Israel. Yxan är inte lika genomarbetad som de vanlig acheuléen-handyxorna. Bild från Weinstein & Zaidner 2017.


Stenbollar som tillverkats för vattenkokning

Stenbollar som påträffats vid utgrävningar av Acheulo-Yabrudien-kulturens lägerplatser. Stenarna kanske hettades upp i eld och släpptes ned i en lädersäck med vatten, varvid de fick vattnet att koka. Observera att på andra håll har sådana stenar tolkats som varande hammarstenar, som använde i stensmidet. Bild från Internet.

Kapitel 4

Mauermannen
i Afrika och Levanten

Karta visande inlandsisens utbredning under Saale- och Weichselglaciationerna

En tysk karta visande utbredningen av inlandsisen under Saale- respektive Weichselglaciationerna. Kartans tyska text är till huvuddelen översatt till svenska. Som synes bredde inlandsisen under Drenthestadiet ut över ett betydligt större område än vad inträffade under Weichselglaciationen. Under Drenthe för 150 000 år sedan skulle heidelbergarna ha lämnat Europa och neandertalarna i stället börjat invandra. Karta "SaaleWeichsel x" av Juschki - eget arbete. Licenserad under CC BY-SA 4.0 via Commons.


M

auermänniskorna antas ha vuxit fram från Homo ergaster i Afrika. Men lämningarna av H ergaster försvinner för omkring 1,3 miljoner år sedan. Det finns en lucka på flera 100 000 år förrän fynd av H heidelbergensis dyker upp. De har gjorts i två varandra motsatta delar av Afrika.

Den ena är Syd- och Ostafrika:

  • Elandsfontein, Sydafrika, hjärnvolym: 1250 cm³ för cirka 600 000 år tillbaka.
  • Bodo d'Ar, Etiopien, hjärnvolym 1300 cm³, för 600.000 år sedan.

Den andra är Nordafrika:

  • Mifsud-Giudice stenbrottet, Rabat, Marocko, för 600.000 år tillbaka.
  • Tighénif, Algeriet, för 700.000 år sedan.


Notera att fynden i algeriska Tighénif skulle vara 100 000 år äldre än de övriga. I Thomas-sandtaget vid Casablanca, Marocko och i södra Spanien har hittats stenverktyg som i båda fallen har en ålder av 900 000 år (se bilden överst t v med de spanska fynden). Det är möjligt att de marockanska fynden är något äldre, kanske uppemot en miljon år (Raynal et as 2002). I Levanten är åter det äldsta fyndet 800 000 år gammalt. Kan Homo heidelbergensis ha utvecklats i Nordafrika?

Det är ett grundmurat antagande bland paleoantropologerna att Mauermannen växte fram i Syd- eller Östafrika. Men beaktande de långt tidigare dateringarna i Spanien och Israel kan det i dagens kunskapsläge inte uteslutas att detta skedde i Nordafrika. Där var omslagen i klimatet minst lika dramatiska som i de östra delarna av kontinenten, men av en liten annorlunda typ. Under de varma och fuktiga perioderna nådde monsunregnen från Atlanten över 1000 km in i södra Saharas bergsland. Därifrån rann vattnet sedan vidare norrut i floder. Sahara var grönt under interglacialerna. Under glacialernas maximum-perioder, då klimatet var kallt och torrt, förvandlades Sahara åter till öken. Ibland tätare än i Östafrika tvingades H ergaster i Nordafrika byta miljö med de påfrestningar på genomet som det medförde (se kapitel 5). Så evolutionen kunde ta fram H heidelbergensis i Nordafrika lika väl som i Östafrika.

Ny hypotes

Detta uppslag stöds av en ny hypotes om den moderna människans utveckling i Afrika. I södra Marocko finns en grotta med namnet Jebel Irhoud. Den upptäcktes 1960 och har sedan undersökts i omgångar, varvid nya anmärkningsvärda fynd varje gång kommit i dagen. Utgrävningarna där leds nu av paleoantropologen Jean-Jacques Hublin från Max Plancks institut för evolutionär antropologi i Leipzig. År 2017 rapporterade han i tidskriften Nature om ett sensationell fynd: Kraniet av en modern människa men med en ålder av cirka 300 000 år (Hublin et al 2017), det hittills äldsta fyndet av modern människa. Det tidigare äldsta fyndet hade en ålder av 195 000 år och hade gjorts i Omo Kibish in Etiopien. Den nya dateringen är underlaget för den nya hypotesen, som föreslår att den moderna människan skulle ha vuxit fram på flera olika håll i Afrika varvid det skett ett utbyte av DNA mellan en del platser (Ackerman et al 2015), t ex förenklat så att Nordafrika utväxlade gener med Västafrika, som i sin tur hade liknande kontakter med Sydafrika varifrån Östafrika småningom nåddes. Det här systemet kan ha börjat med H heidelbergensis, vilket då resulterade i den moderna människan. Under sin utbredning i Asien fortsatte hon sedan att byta DNA med neandertalare och denisover.

Hur som helst skedde utvecklingen så att den sena H ergasters hjärna på 800-900 kubikcentimeter växte till över 1000 kubikcentimeter hos H heidelbergensis. Därpå tycks hon snabbt ha spridits över Afrika – från norr eller öster. Till Levanten hittade hon för cirka 800 000 år sedan (Ben-Dor et al 2011). I Europa var hon etablerad för cirka 700 000 år tillbaka (Mounier et al 2009), troligen efter framstötar av typen spaning med början för 900 000 år sedan (Scott & Gilbert 2009). Det är möjligt att hon färdades till Europa från Tunisien till Italien, men troligare är att hon tog sig över Gibraltars sund (under maximumen på denna tid var havsytan så låg att ett antal holmar låg blottade). Vad som talar för Gibraltar är det förhållandet att Europas äldsta handyxor av acheuléentyp har hittats i södra Spanien i Solano del Zamborino och Estrecho del Quípar. Med hjälp av paleomagnetisk datering har deras ålder kunnat fastställas till 760 000 respektive 900 000 år (Scott & Gilbert 2009).

På den italienska halvön har gjorts ganska många fynd. De äldsta har gjort i Monte Poggiolo (1,2 milj - 800 000 år), Isernia (700 000 år) och Notarchirico (650-450 000 år) (Hazarika 2007). Notera den höga åldern i Monte Poggiolo. Den pekar att att fynden är från Homo antecessor.

H heidelbergensis tvåsidiga, päronformade stenyxor har även hittats i La Noira i centrala Frankrike med en ålder av 700 000 år (Moncel et al 2013). När hon bredde ut sig över Europa verkar hon som sagt ha assimilerat H antecessor. När de två antropologiska typerna smälte samman i Europa, så tog Mauermänniskorna sannolikt över H antecessors köldanpassning. Något motsvarande hände tydligen inte i Levanten där Mauermänniskorna tycks ha förblivit värmeanpassade.

Elefantfett

Lämningarna av H antecessor och H heidelbergensis, både skelett- och verktygsfynd, har i regeln påträffats vid eller kring ben av elefanter. Benen är fossil från en utdöd art, den tidigare nämnda Elefas antiquus. Arten skulle ha hittat från Asien till Europa för omkring 1 miljon år sedan. Den trivdes i ett Medelhavsklimat, alltså i södra Europa, men vandrade under interglacialerna norrut.

H antecessor tycks snabbt ha upptäckt dess näringsvärde. Ty vid sidan om köttets protein så innehöll det också en mycket hög procent fett (Ben-Dor et al 2011). Att samla ihop tillräckligt med växtfett till en stadigt växande hjärna tog mycket tid. Elefas antiquus tillfredsställde fettbehovet mycket snabbare (ibid). Så först H antecessor sedan Mauermänniskan specialiserade sig på att jaga elefant. Enligt en grupp israeliska arkeologer skulle elefantjakten ha varit så intensiv att denna elefant dog ut i Levanten (ibid). Fullt så långt gick det inte i Afrika och Europa. Elefas antiquus kom att trängas undan i Europa, men överlevde i Spanien till för cirka 30 000 år sedan. Det är dock osäkert om det möjligen förhöll sig så att mammuten, som kom in från Asien under istiderna, bidrog till att Elefas antiquus försvann. I Afrika verkar slättelefanten att tvingats in i skogarna, men om detta strider fackmännen.

En intressant bekräftelse på Mauermänniskornas jakt på elefanter är en analys av handyxor, cirka 500 000 år gamla, påträffade i Revadim stenbrottet 40 km sydväst om Tel Aviv i Israel i anslutning till ben från just dessa djur. Undersökningen gjordes i ett samarbete med universiteten i Tel Aviv och Rom (Solodenko et al 2015). Teamet undersökte yxorna beträffande slitage och eventuell organisk fällning. På tre yxor som tydligt använts hittades mikroskopiska lämningar av elefantfett (ibid).

Ben-Dor och hans kolleger hävdar vidare att med elefantens utdöende tvingades heidelbergarna i Levanten att ändra livsstil. De måste börja jaga mindre och snabbare djur som buffel, antilop och gasell. Därmed drevs de själva att bli lättare, rörligare och uthålligare (ibid). Kort sagt som moderna människor.

Epoken med elefantjakt skulle ha tagit slut i Levanten ned mot för 420 000 år sedan. Därefter inträdde det arkeologiska komplex som döpts till Acheulo-Yabrudien. I stensmidet utmärktes det av de traditionella acheuléen-handyxorna men kompletterade av ett nytt slag av skrapknivar för bearbetning av hudar, trä och växter, Quina-skrapor (Lemorini 2016). De utgjorde sedan ett standardverktyg i neandertalarnas verktygslåda av mousterientyp (mousterien = smidestilen som efterträdde acheuléen). Quina-skrapan, som först hittades i Spanien, skulle alltså ha uppfunnits i Levanten. Acheulo-Yabrudien-kulturen varade i 200 000 år varefter den försvann och i stället dök det upp på fyndplatserna verktyg av just mousterientyp.

De moderna föddes?

Det mest kontroversiella med Ben-Dor et als uppsats i vetenskapstidskriften Plos One är deras antydan om att den anatomiskt moderna människan skulle ha utvecklats i Levanten (ibid). Även om det inte sägs rent ut skulle dessa moderna i Levanten ha vandrat till Afrika och spridits ut över denna kontinent.

Det vid första anblicken bakvända med denna hypotes är att israelerna beskriver utvecklingen som ett direkt steg från H erectus till H sapiens, därmed nonchalerande det mellansteg som dokumenterats från andra håll i världen; de bortser alltså helt från H heidelbergensis. Om det verkligen var frågan om H


Upp till nästa spalt



erectus, skulle det bl a innebära att människorna i Levanten inte hade fonologiskt språk! Om vi istället för erectiner anser att elefantjägarna i Levanten var Mauermänniskor får vi det mera sannolika av fynden att döma, nämligen att de brukade ett fonologiskt tungomål. En annan möjlighet är att Mauermänniskorna under Acheulo-Yabrudien-komplexets tid skulle ha genomgått en speciell utveckling, nämligen en långsam men stadig evolution som skulle ha resulterat i att de blev neandertalare. Problemet är att neandertalarna har visat sig ha utvecklats från H antecessor i Europa (Meyer et al 2016). Under sin spridning österut hittade de tidiga neandertalarna dock även till Levanten.

Om Ben-Gor et al har rätt, så skulle en typ av modern människa ha vuxit fram i Levanten. Men sedan försvann hon från området och i stället flyttade neandertalare in. Vart skulle dessa tidiga levantinska moderna människor ha tagit vägen?

En möjlighet är att de skulle ha lämnat Levanten under Saale-glaciationen. Den började för cirka 300 000 år tillbaka och pågick till för cirka 130 000 år sedan. Under sina maximumperioder bredde inlandsisen ut sig längre söderut än fallet var under de sex maxima som förekom under ”vår” Weichselglaciation, som inleddes för cirka 115 000 år tillbaka (och tog slut för 11 000 år sedan).

Saale hade två stora maxima, döpta till Warthe- och Drenthe-stadierna. Det sistnämnda inträffade för 150 000 år sedan. Då var inlandsisens utbredning enorm, täckte halva Tyskland och Ukraina nästan ner till Kiev. Ett område med polaröken sträckte sig söder om inlandsisen från södra Frankrike genom Alperna ända till Askovska sjön i södra Ryssland (se kartan ovan).

Kallare och torrare

Kölden från norr påverkade även klimatet i Levanten. Det blev kallare och torrare (Stiner et al 2010). De tidiga moderna människorna där hade varit, som antyddes ovan, värmeanpassade och skulle då ha tvingats utvandra. Det är möjlig att de sökte sig till södra Egypten. I detta område finns lämningar av arkaiska moderna från ungefär 160 000 år tillbaka (Rose et al 2011). Tidigare har man trott att dit hade kommit grupper av moderna från östra Afrika. Men efter Ben-Gors förslag går det inte att utesluta att de kan ha kommit från Levanten. Denna möjlighet stärks ytterligare av det faktum att i Egypten, Sudan och Etiopien verkar grupperna av tidiga moderna ha samarbetat medan de i övriga Afrika isolerade sig (Behar et al 2008; Stringer 2011). Afrika är stort, så där var en isolering möjlig, medan i Levanten var det bebodda området avsevärt mycket mindre och grupperna tvingades samarbeta.

När Mauermänniskor började hitta till Levanten, troligen redan för cirka en miljon år tillbaka (Zaidner 2003), uppvisade de samma benägenhet till isolering som i Afrika. Det kan avläsas att en del grupper hade små stenverktyg (Ronen 2003), som troligen kunde skaftas, medan andra hade normala verktyg av acheultyp. Men sedan under Acheulo-Yabrudien-komplexets tid använde alla grupper samma stil i tillverkningen av stenverktygen, även om de genomgick en utveckling under den långa tiden. Gemensam stensmidesteknik anses vara ett indicium på samarbete. Denna förvärvade förmåga till samarbete tog Mauermänniskorna med sig, när de lämnade Levanten. De spred samarbetets idé och praktik till de människor, som hade invandrat söderifrån. På detta sätt skulle det nubiska teknokomplexet ha uppkommit eller skjutsats framåt. Det var den mest avancerade kulturen i världen för 100 000 år sedan!

Viktiga uppfinningar

Det är många intressanta uppfinningar som verkar ha gjorts under Acheulo-Yabrudian-kulturens tid i Levanten. Ett av de viktigaste framstegen skulle ha varit regelbundet bruk av kontrollerad eld (Shimelmitz et al 2014). Genom att undersöka, i vilken omfattning bitar av flinta skadats av värme i Tabungrottan i Karmelberget i nordvästra Israel, har forskarna, tre israeler från universitet i Tel Aviv och tre amerikanare från universitet i Arizona, kommit fram till att elden togs i regelbundet bruk för cirka 350 000 år tillbaka (ibid).

Ett annat intressant inslag i Acheulo-Yabrudian-komplexets lämningar är den höga förekomsten av skrapor av olika slag. Det skulle tyda att dessa heidelbergare hade verktyg att skrapa hudar med och därmed börja utnyttja olika slag av läderföremål. Därtill kunde de snickra till föremål av trä. Ett möjligt träföremål vore ett lågt och flat dryckeskärl, närmast ett slags skål. Genom att värma vatten i en lädersäck med hjälp av upphettade stenar kunde heidelbergarna börja brygga te, som kunde inmundigas från träskålarna. Därtill kunde de börja koka växtföda av olika slag. Till vattenkokningen verkar särskilda runda stenar ha tillverkats. Men de kan också ha använts som hammarstenar.

Kroppen tillverkar ett enzym, amylas, som finns i saliven och bryter ner stärkelse i växtföda. Det tillverkas på order av genen AMY1. Äter man mycket stärkelserik föda finns det många kopior av genen, äter man lite finns det ofta inte fler än två. En grupp på fyra genetiker från tre amerikanska universitet har jämfört frekvensen av AMY1 i DNA:et hos gorillor, chimpanser, neandertalare, denisover och moderna människor (Perry et al 2015). Resultatet är lite överraskande. Hos de fyra förstnämnda arterna finns få kopior. Hos de moderna blir kopiorna många för cirka 200 000 år sedan (ibid). Det skulle tyda på att förmågan att koka växtföda skulle ha blivit vardag vid ungefär denna tidpunkt.


Läs även nästa kapitel om Mauermänniskans utveckling i Europa.
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Ackerman et al 2015: Rebecca Rogers Ackermann, Alex Mackay, and Michael L. Arnold: The Hybrid Origin of ”Modern” Humans. Evolutionary Biology, October 2015.
Behar et al 2008: Doron M. Behar, Richard Villems, Himla Soodyall, Jason Blue-Smith, Luisa Pereira, Ene Metspalu, Rosaria Scozzari, Heeran Makkan, Shay Tzur, David Comas, Jaume Bertranpetit, Lluis Quintana-Murci, Chris Tyler-Smith, R. Spencer Wells, Saharon Rosset, and The Genographic Consortium: The Dawn of Human Matrilineal Diversity. Am J Hum Genet. 2008 May 9; 82(5).
Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Hazarika 2007: Manjil Hazarika: Homo erectus/ergaster and out of Africa: Recent developments in paleoanthropology and prehistoric archaeology. EAA Summer School eBook 1: 35-41 (http://www.himalayanlanguages.org/files/hazarika/Manjil%20Hazarika%20EAA.pdf)
Hublin et al 2017: Jean-Jacques Hublin, Abdelouahed Ben-Ncer, Shara E. Bailey, Sarah E. Freidline, Simon Neubauer, Matthew M. Skinner, Inga Bergmann, Adeline Le Cabec, Stefano Benazzi, Katerina Harvati & Philipp Gunz: New fossils from Jebel Irhoud, Morocco and the pan-African origin of Homo sapiens. Nature, vol. 546, 08 June 2017.
Lemorini et al 2016: Cristina Lemorini, Laurence Bourguignon, Andrea Zupancich, Avi Gopher, Ran Barkai: A scraper's life history: Morpho-techno-functional and use-wear analysis of Quina and demi-Quina scrapers from Qesem Cave, Israel. Quaternary International, Vol. 398, 4 April 2016.
Meyer et al 2016: Matthias Meyer, Juan-Luis Arsuaga, Cesare de Filippo, Sarah Nagel, Ayinuer Aximu-Petri, Birgit Nickel, Ignacio Martínez, Ana Gracia, José María Bermúdez de Castro, Eudald Carbonell, Bence Viola, Janet Kelso, Kay Prüfer & Svante Pääbo: Nuclear DNA sequences from the Middle Pleistocene Sima de los Huesos hominins. Nature (2016) doi:10.1038/nature17405
Moncel et al 2013: Marie-Helene Moncel, Jackie Desprie, Pierre Voinchet, Helene Tissoux, Davinia Moreno, JeanJacques Bahain, Gilles Courcimault, Christophe Falgueres: Early Evidence of Acheulean Settlement in Northwestern Europe - La Noira Site, a 700 000 Year-Old Occupation in the Center of France. PLOS ONE, 1 November 2013, Volume 8, Issue 11.
Mounier et al 2009: Aurélien Mounier, François Marchal, Silvana Condemi: Is Homo heidelbergensis a distinct species? New insight on the Mauer mandible. Journal of Human Evolution, Vol 56, Issue 3, March 2009.
Perry et al 2015: George H. Perry, Logan Kistler, Mary A. Kelaita, Aaron J. Sams: Insights into hominin phenotypic and dietary evolution from ancient DNA sequence data. Journal of Human Evolution 79 (2015).
Raynal et al 2002: Raynal Jean Paul, Sbihi- Alaoui Fatima Zohra, Magoga Lionel, Mohib Abderrahim, Zouak Mehdi: Casablanca and the earliest occupation of north atlantic Morocco. In: Quaternaire, vol. 13, n°1, 2002. Paléorivages de Casablanca. Stratigraphie et Préhistoire ancienne au Maroc atlantique. pp. 65-77.
Ronen 2003: Avraham Ronen: The small tools of Evron-Quarry, western Galilee, Israel. Chapter in the book LOWER PALAEOLITHIC SMALL TOOLS IN EUROPE AND THE LEVANT Edited by J.M. Burdukiewicz and A. Ronen, BAR S1115, 2003, p.113-120.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerny, Mike W. Morley, Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Scott & Gilbert 2009: Gary R. Scott & Luis Gibert: The oldest hand-axes in Europe. Nature 461, 3 September 2009, doi:10.1038/nature08214.
Shimelmitz et al 2014: Ron Shimelmitz, Steven L. Kuhn, Arthur J. Jelinek, Avraham Ronen, Mina Weinstein-Evron, Amy E. Clark: 'Fire at will': The emergence of habitual fire use 350,000 years ago. Journal of Human Evolution 77 (2014).
Solodenko et al 2015: Natalya Solodenko, Andrea Zupancich, Stella Nunziante Cesaro, Cristina Lemorini, Ran Barkai, Ofer Marder: Fat Residue and Use-Wear Found on Acheulian Biface and Scraper Associated with Butchered Elephant Remains at the Site of Revadim, Israel. PLOS ONE, March 18, 2015, DOI:10.1371/journal.pone.0118572.
Stiner et al 2010: Mary C. Stiner, Avi Gopher, Ran Barkai: Hearth-side socioeconomics, hunting and paleoecology during the late Lower Paleolithic at Qesem Cave, Israel. Journal of Human Evolution (2010), doi:10.1016/j.jhevol.2010.10.006.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Oirgin of Our Species Penguin Books.
Sörensen 2009: Bent Sörensen: Energy use by Eem Neanderthals. Journal of Archaeological Science 2009.
Weinstein & Zaidner 2017: Mina Weinstein-Evron and Yossi Zaidner: The Acheulo-Yabrudian – Early Middle Paleolithic Sequence of Misliya Cave, Mount Carmel, Israel. Chapter from book Human Paleontology and Prehistory: Contributions in Honor of Yoel Rak. Springer International Publishing.
Zaidner 2003: Yossi Zaidner: The use of raw material at the Lower Palaeolithic site of Bizat Ruhama, Israel. Chapter in the book LOWER PALAEOLITHIC SMALL TOOLS IN EUROPE AND THE LEVANT. Edited by J.M. Burdukiewicz and A. Ronen, BAR S1115, 2003, p.113-120.




Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 19-07-20.




Sänd en kommentar till essän!





© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.