hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-07-10

Den första människan med talets gåva

En arkeosofisk essä på tvärvetenskaplig grund om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i tolv kapitel, var och en i sin egen fil:



Essän i sammanfattning:
I människans utveckling fanns en antropologisk typ mellan Homo erectus och Homo sapiens. Hon har döpts till Homo heidelbergensis. Hon bar yttre drag av både H erectus och H sapiens. Hon verkar att ha utvecklats i Afrika för cirka 1 miljon år tillbaka och hittade till Europa sedan för omkring 700 000 år sedan. Här assimilerade hon den spanska Homo antecessor, som dock hann utvandra till Asien och där bli Homo denisovensis. H heidelbergensis var den första som hade utvecklat ett språk som använde sig av ord på samma sätt som vi. Med henne kom också de första trevande symboluttrycken. Hon utgör kulturhistoriens absoluta gryning.




Paratethyshavet2


Europa var under tiden för dinosauriernas epok (de geologiska perioderna Trias, Jura och Krita) mest ett lågland. Men låglandet hade ”gropar” d v s bassänger som var översvämmade när haven stod högt. Norr om dagens Alperna fanns Molassebassängen, längre österut Wiensänkan och den Pannoniska bassängen, båda följda av Svarta havets stora sänka och dess förlängning öster ut till Kaspiska havets och Aralsjöns vida dalar. Alltihop bildade Paratethyshavet. Det var periodvis i kontakt med Atlanten och Nordsjön. Samma gällde kontakterna med Tethyshavet i söder, det som småningom blev Medelhavet, när Turkiet kom på plats och stängde Tethyshavet österut. Bergsbildningen börjande med Alperna i väster och fortsatte i öster i form av Karpaterna, Dinariderna på Balkan, Taurusbergen i Anatolien, Kaukasus båda kedjor och Elbruzbergen i Iran m fl. Så länge klimatet var varmt och fuktigt trivdes små och stora apor i denna omväxlande miljö. Karta hypertexter.se efter modell på Internet.


Monumentet över fyndplatsen av Turkanapojken

Platsen där Turkanapojken påträffade år 1984 i Nariokotome nära Turkanasjön i östre Kenya har försetts med ett minnesmärke. Framför en monolit ligger skelettet av Turkanapojken i en metallisk avgjutning sådan han ursprungligen hittades. På bilden ser vi det lag av utgrävare som år 2016 undersökte sluttningarna av den stora ravinen Nariokotome. Turkanapojken liknade en modern människa med korta armar och långa ben. Men han blev fullvuxen redan 12-årsåldern liksom australopitheciner och schimpanser. Foto Hilary Duke, Turkana Basin Institut.


Rekonstruerad bild av den utdöda Elephas antiquus


Både Homo heidelbergensis och hennes europeiska föregångare Homo antecessor jagade och fällde gärna djur av den numera utdöda elefantarten Elephas antiquus. Den hade raka betar. Den härstammade från den indiska elefanten. Rekonstruerad bild av Apotea i Wikipedia.


Löpande man och kvinna Homo Heidelbergensis


Tack vare benfynden från Sima de los Huesos i Atapuercabergen i nordöstra Spanien går det att göra sig en god bild av Homo heidelbergensis som de spanska forskarna Jordi Agustí och Mauricio Antón har gjort i sin bok ”Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution”. Jordi Agustí säger i bildtexten till ovanstående bild av Mauricio Antón att H heidelbergensis ”var en stark och muskulös hominid, men inte så kort och satt som neandertalaren var, heidelbergarnas sannolika arvtagare. Både män och kvinnor hade bredare höfter än moderna människor, vilket förutsatte att torson var mera omfångsrik och kroppsmassan var större. Skeletten från Simo de los Huesos visar att diformismen, d v s skillnaden mellan män och kvinnor, inte var större än hos moderna människor. Den rekonstruerade längden på mannen var 1,80 m” (Agusti & Antón 2005: 259; min översättning).


Skelett från och rekonstruktion av neandertalaren Le Ferassie 1


Det japanska natur- och vetenskaps-historiska museet i Tokyo visar sida vid sida ett skelett av en neandertalare (en kopia av det berömda La Ferasie 1–fyndet) och en rekonstruktion av en sådan. Heidelbergarna skulle ha sett ut ungefär på samma sätt men ha varit någon centimeter längre. Den runda bålen kan ha uppstått som en följd av att neandertalarna liksom heidelbergarna åt nästan enbart kött vintertid. Photo by Photaro - Own work, CC BY-SA 3.0.

Kapitel 1

Första början


Det naturliga urvalets evolutionära princip är alldeles densamma som centrifugalregulatorn hos en ångmaskin, som kontrollerar och korrigerar varje oregelbundenhet nästan före det den blir uppenbar; och på ett liknande sätt kan ingen obalanserad brist i djurriket nå en iögonenfallande storlek, ty den skulle avslöja sig vid det första steget och därmed ge upphov till en svår existens, som snart skulle leda till utplåning. Alfred Russel Wallace 1858.



D

et stora asteroidnedslaget på Yucatanhalvön för 66 miljoner år sedan ändrade på så mycket i livets utveckling på jorden. De tidiga däggdjuren, i storlek varierande från mus till hund, hade varit nattlevande med stora ögon, utvecklat luktsinne och känsliga morrhår (Maor et al 2017). På nedslaget följde en asteroidvinter med flera år utan sol. Under mörkret som rådde både dag och natt började de ändra sitt beteende. När ljuset långsamt återkom vågade en del av dem att vara ute även i halvskymningen under dagen. Kanske hade förflyttningen från natt- till dagliv blivit permanent hos en del arter så tidigt som 200 000 år efter nedslaget (ibid).


Plesidiapiforms1

Fyndet av ett djur, besläktat med den ”ekorre” som skulle bli människa, bestod i små fossilerade benbitar (A). Från dem har rekonstruerats ”ekorren” (B). Bild efter Bloch et al 2007.


För omkring 60 miljoner år sedan, kanske lite senare, klättrade en varelse som liknade en ekorre upp i träd i sökan efter insekter att mumsa på (Bloch et al 2007). Småningom valde någon av dess ättlingar att leva uppe i träden. ”Ekorren” var ett däggdjur som på däggdjurens vis till en början markerade revir med sitt urin. Men att urinera på en gren i ett stort träd hade ingen större verkan. Så vår ”ekorre” tvingades byta taktik. Den började använda rösten till att markera att ”här bor jag!”, ”kom inte hit!”. Det var först bara ett skrik. Hur många generationer det krävdes innan det blev mera nyanserat vet vi inte. Men det tog tid. I Sydamerikan förmår vrålaporna mycket ljudligt framföra sitt budskap; i Sydostasien gör gibbonerna detsamma genom att sjunga. Efter cirka 60 miljoner år av evolution kan vi dock se slutresultatet av ”ekorrens” tidiga skrikande i den moderna människan och hennes tal!

Rekonstruerad Anoiapithecus brevirostris2

En av de stora aporna i Europa för 8 miljoner år sedan: Anoiapithecus brevirostris. Rekonstruerad av Institute of Catalan Paleontology, Spanien.

Var det förutbestämt att ”ekorren” skulle utvecklas till människa? Någonting i den riktningen trodde man ett tag bland paleontologerna (utforskarna av utdöda djur och växter). Men sedan har man lärt sig att en djurart anpassar sig till den miljö den lever i och framförallt dess förändringar. Sker det ingen anpassning när miljön drastiskt förändras blir det inget överlevande. Men i dagens kunskapsläge ser det ut som om aporna började utveckla en ny taktik.

Det har troligen samband med att under en lång tid bestod Europa mest av en skärgård i Paratethyshavet. Detta nästan helt försvunna hav upptäcktes och döptes av den serbiske geologen Vladimir D. Laskarev (1868–1954). Han hade påträffat fossila lämningar av fisk högt uppe i bergen på Balkan år 1924 och insett att före bergen fanns här ett hav. Det har sedan kartlagts ganska detaljerat av geologer i olika länder.

Under perioden 14–8 miljoner år sedan var klimatet i arkipelagens Europa varmt och fuktigt (Merceron et al 2010). Då levde här i den varierande miljön av skogar intill stränder och på öar åtminstone 100 arter av lägre apor och minst 10 arter av stora apor, alltså apor som hade förlorat svansen och inte var rädda att ta sig fram på marken. Fossila rester av deras skelett har påträffats. Bland de mest intressanta är apor som döpts till Rudapithecus hungaricus, Anoiapithecus brevirostris och Ouranopithecus macedoniensis (ibidem).

Fler och fler fynd av Ouranopithecus macedoniensis (Den makedoniska himmelsapan) gjorde att ett tag var intresset koncentrerat till henne. Fossilen hade grävts upp i Axiosdalen på Halkidikihalvön i norra Grekland. De hade en ålder på 11-10 miljoner år (ibid). Det verkade som om hon sedan hade vandrat österut och gett upphov till nya arter eller typer (Ankarapithecus, Shivapithecus o s v).

Från Ouranopithecus trodde man också att ett fynd utanför Aten av en käke med en ålder av c:a 7,20 miljoner år hade utvecklats (Smith et al 2004). Käken kom i dagen när tyska soldater grävde för en skans år 1944. Detta fynd hade döpts till Graecopithecus freybergensis av den tyske paleontologen Gustav von Königswald år 1947 (som före kriget gjort viktiga fynd i Indonesien och Hongkong). Men utgrävarna i Axiosdalen, greken George Koufo och fransmannen Louis de Bonis, protesterade och hävdade att det var frågan om två helt olika arter (Koufos & de Bonis 2005). En ingående studie av Graecopithecus tänder visade att de hade rätt (Fuss et al 2017). Graecoptihecus kindtänder hade två rötter mot tre för alla lägre apor inklusive Ouranopithecus. Forskarna skriver: ”Graecopithecus är en stamhominin (den sista gemensamma förfadern till afrikanska apor och Homo), en gorillin, en panin, eller en hominin.” (ibidem).

Men som vi strax ska se hade i Afrika redan gorillorna och schimpanserna skilt sig från en annan stamfader när Graecopithecus levde; den kan kronologiskt inte vara stamfader, vilket även påvisats av de unga och ivriga etiopiska paleoantropologern (Katoh et al 2016). Det är mycket möjligt att Graecopithecus var en av flera typer på väg att utvecklas mot Homo, som hade skett i det speciella skärgårdslandskap som en gång var Europa.

Klimatomslag

För 9-8 miljoner år sedan skedde ett klimatomslag som gjorde Europa kallare och torrare (Eronen et al 2009). Alla aporna måste emigrera. Utvandringen gick österut och sedan söderut. En del hittade ned till Indien, andra till Arabien och från dess södra ände tillbaka in i Afrika. På denna tid var Röda havet en vik av Medelhavet och Arabiska halvön och Etiopien hängde ihop

Det skulle ha varit Ouranopithecus eller en besläktad art som tog sig till Afrika någon gång för 9 miljoner år sedan. Där förgrenade den sig snabbt – en av de första nya arter som uppstod på Afrikas jord var Chororapithecus abyssinicus, som daterats till för cirka 8 miljoner år sedan (Suwa et al 2007). En annan gren skulle utvecklas till gorilla i Centralafrikas skogar. De ättlingar som fortsatte förbi denna förgrening började utveckla tendenser till tvåbent gående, till bipedalism. Bland dem finns Sahelantropus tchadensis, som sannolikt gick på två ben (Brunet et al 2002). Kontakterna med schimpanserna bestod i upp till för 5 miljoner år sedan (Clark et al 2003). Men de apor som skulle bli schimpanser kan ha återgått till fyrbent gående. De apor som fortsatte att vara bipedala skulle bli australopitecinerna (Stringer et Andrews 2005). Från någon av de många australopitecinerna skulle sedan Homo erectus utvecklas. Vad denna sistnämnda händelse ledde till behandlar vi utförligt i denna essä.


Schema över homininiernas utveckling

Förr i världen ritade man upp träd som visade hur man trodde att utvecklingen gått till. Numera har man insett att evolutionen mera liknar flöden, något som man försöker återge i bild så gott det går. Här ett förslag till flödena under de senaste 8 miljoner åren. Dryopithecus var en släkting som Ouranopithecus, som emellertid stannade i Asien. Bild efter Dbachmann - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64991770

Senast vid uppkomsten av den buske av arter eller typer av australopiteciner tycks det intressanta ha inträffat att den genetiska evolutionen vandrade runt på något sätt bland underarterna så att de alla fick nytta av artens allmänna genetiska utveckling. Om det också gick till så i Europa för över 8 miljoner år sedan kan vi bara gissa. Men hypotetiskt kan man konstatera att den art eller typ som lyckats samla på sig huvuddelen av de gynnsamma mutationerna från en grupp på flera inbördes besläktade arter, kom att leda utvecklingen när nästa klimatfas satte in. Detta skulle också ha hänt bland australopitecinerna, där sedan Homo erectus verkar vara den som kunde föra arvet vidare.

För att nämna ett annat exempel: Skilsmässan mellan schimpanser och blivande människor. Det finns lite olika bud men det är möjligt att för dryga 8 miljoner år sedan levde en gemensam förfader. Men också om skilsmässan sannolikt uppstod genom att schimpanserna föredrog ett skogslandskap, de blivande människorna ett annat, kanske stränderna kring den mycket stora Tchadsjön och floderna i ett grönt Sahara, så blev inte skillnaden så stor ännu på länge. Schimpanser och blivande människor tycks faktiskt ha haft genetisk kontakt till för cirka 5 miljoner år tillbaka (Clark et al 2005). Det gör att schimpanser och människor har förvånansvärt många gemensamma gener, men förbluffande olika genetiska expressioner, alltså uttryck för generna. Och sannolikt är att miljön genom det naturliga urvalet (Russel Wallace 1858) har skapat de speciella mänskliga genetiska uttrycken. Och det finns där en särskild miljöfaktor som schimpanserna aldrig kommit i kontakt med, nämligen havet. På flera ställen utmed Afrikas kuster finns fossiliserade lämningar av snäckskal och andra slag av havsfrukter, som alla vittnar om att den tidiga moderna människan hade förtärt vad de plockat från havet. Det tycks visa på att de också kunde anpassa sig också till en havsmiljö. Hur kunde det gå till?

De små och stora apor som levde vid Parathetyshavets kuster och på dess öar i Europa för 10 miljoner år sedan kan rimligtvis anta ha skaffat sig en förtrogenhet med vatten. Hur förtrogna de blev vet vi förstås inte men fotspåren av troligen en Grecopithecus nära Chania på östra Kreta (Gierlinski et al 2017) kan betyda att de lärt sig använda flottar av något slag. Sedan skulle kontakterna med hav ha upphört under flera miljoner år.

Men också på land i Afrika valde de blivande människorna att hålla till i närheten av vatten, ja, de skulle ha haft klart för sig att i grunda vatten fanns en reservföda att ta till när allt annat tagit slut (Wrangham et al 2009). Även om australopitecinerna föredrog skog, vet vi ingenting om hur nära större vatten de eventuellt vågade sig. Grupper av Homo erectus (den uppresta människan) tycks gärna ha skuggat flockar av medelstora djur som sebra, gasell och vildko för att komma över av rovdjur slagna eller självdöda djur, asätare som de var. Men hur var det med Homo erectus afrikanska variant Homo ergaster (Den idoga människan)?

Turkanapojkens skelett

År 1984 hittade paleoantropologen Richard Leakey med medarbetare sensationellt det nästan hela skelettet av en Homo ergaster i östra Afrika. Fyndet är 1,6 miljoner år gammalt. Turkanapojken skulle ha varit kring 9 år gammal när han avled, troligen i en blodförgiftning. Bild från Internet.

Det enda, mera fullständiga skelettet av en Homo ergaster hittades av Richard Leakey och Alan Walker vid Turkanasjön i östra Kenya år 1984 (Brown et al 1985). Fyndet kallas för Turkanapojken efter Turkanasjön men också Nariokotomepojken efter ravinen där fyndet gjordes. Skelettets vetenskapliga beteckning är KNM-WT 15000. Det har daterats till för 1,6 miljoner år sedan, d v s samma ålder som den bifaciala handyxan, acheuléenyxan, som utmärkte just Homo ergaster.

Turkanapojken var 8-9 år gammal när han avled i vad som verkar vara blodförgiftning. Hans döda kropp hade kastats i vattnet, varefter hans grupp hade fortsatt sin färd. Men kroppen flöt upp efter ett tag och låg i strandvattnet. Elefanter och andra stora djur trampade på kroppen när de var ute för att dricka. Det gjorde att kroppen pressades ner i den syrefattiga dyn och skelettet kunde därmed småningom fossiliseras.

Av skelettet framgick att Turkanapojken var 160 cm lång vid sin död. Undersökningen av hans tänder visade att han utvecklades i nästan samma takt som en schimpans. Det är troligt att han blivit fullvuxen 12-årsåldern. Hur lång skulle han då ha varit? Det har varit mycket debatt om Turkanapojkens längd om han fått växa färdigt. En del forskare vill att han skulle ha vuxit till en höjd av hela 180 cm (Ruff & Brugess 2015), andra åter att skulle ha blivit bara 163 cm lång (Graves et al 2010). Frågan kan nog inte avses avgjord.

Turkanapojken hade vid sin död en hjärnvolym på 880 cm³ och som fullvuxen skulle han ha nått 900 cm³. Efter omkring en halv miljon år senare skulle fullvuxna homo har nått en hjärnvolym på 1000 cm³. Därmed är vi för första gången inne på ämnet för denna essä, nämligen Homo heidelbergensis. Det var hon som först överskred gränsen 1000 cm³ för hjärnvolymen. Det var också hon som avlöste Homo ergaster i Afrika.

Taungbarnet

Upptäckten av fossil av förmänniskor i Afrika började med att anatomen Raymond Dart (1893-1988) vid universitet Witwatersrand i Johannesburg i Sydafrika år 1924 fick i sin hand en stenklump, som sedan visade sig innehålla fossilet till Taungbarnet eller Australopithecus africanus (Den afrikanska sydapan). Genom att först amatörer och sedan småningom utbildade paleoantropologer aktivt sökt fossil gjordes i Sydafrika viktiga upptäckter, som dock inte intresserade Europa, upptagna som inte minst paleontologerna i London var av föreställningen att människan utvecklats i Europa.

Nästa steg kom i och med antropologen Louis Leakey (1903-72) slog sig på allvar ned i Nairobi år 1946 som intendent vid Coryndon Memorial Museum, som skulle bli Kenyas Nationalmuseum. Han hade fötts i Kenya av föräldrar som var missionärer. Som barn lärde han sig


Upp till nästa spalt



kikuyu-språket så bra att han kunde disputera på det senare i Cambridge. Han doktorerade 1930. Han var fast övertygad om att människan utvecklats i Afrika i motsats till England, där man som nämnt trodde att det skett i Europa, och i Tyskland, där man föreställde sig att det inträffat i Asien. Under fortsättningen av detta decennium förekom kontroverser kring hans undersökningar av fossilfynden från Olduvaiklyftan i Tanzania. Han hävdade att han funnit lämningar av en 100 000 år gammal modern människa där. Forskare vid universitetet i Cambridge motarbetade honom, egentligen på ganska goda vetenskapliga grunder.

Men sedan i samarbetet med sin andra hustru, Mary, kom framgångarna på 1950-talet. I Olduvaiklyftan hittade de och medlemmarna av deras team år 1959 vad som senare skulle döpas till Paranthropus boisei (en marklevande australopitecin som existerade samtidigt med Homo ergaster i Östafrika), följande år Homo habilis på samma plats och Louis Leakey själv sedan ett helt kranium av Homo erectus.

Foto av Louis-Leakey

Louis Leakey lyckades göra de paleoantropologiska fynden till åtråvärt nyhetsstoff i medierna. Foto från Internet.

Louis Leakey har karaktäriserats som en show man. Han lyckades få genomslag för sina fynd tidningspressen. Publiciteten lockade sedan andra unga forskare som den svenskättade amerikanen Donald Johansson att göra utgrävningar i Etiopien, där han hittade Lucy eller Australopithecus afarensis, det första mera omfattande skelettet av en australopitecin. De småningom många fynden i Etiopien stimulerade till att en infödd grupp av entusiastiska paleoantropologer växte fram i detta land.

De många fynden av lämningar av olika arter från människans utveckling från apa som gjordes i Östafrika födde ett intryck av att människans evolution hade inträffat just där. Döm den chock alla de som hade trott på detta intryck fick när den franska paleoantropologen Jean-Jacques Hublin från Max Planck-institutetet för evolutionär antropologi i Leipzig i Tyskland kunde presentera en ny, mera exakt datering av det tiotalet fynd av skallar och skelettbitar, som gjorts i grottan Jebel Irhoud i sydvästra Marocko. Hans datering ger en ålder av cirka 300 000 år åt fynden (Hublin et al 2017) – mot tidigare 200 000 år för tidiga Homo sapiens i Etiopien. Och fossilmaterialet från Jebel Irhoud var från tidiga moderna människor, även om kranierna hade ålderdomliga drag (ibid).


Bild av Jebel Irhoud-skallen

En skalle från Jebel Irhoud till vänster i jämförelse med ett kranium av en människa i dag. Lägg märke till att skallen från Jebel Irhoud ännu har kraftiga ögonbrynsbågar och är mera utdragen bakåt (drag som var typiska för alla tidiga homo-arter). Men skallen överdel håller på att bli välvd. Bild Callawy 2017/NHM London/CC BY.


Det har tidigare funnits en del forskare som varit öppna för möjligheten att Nordafrika spelat en större roll i utvecklingen än vad man trott. Men i Nordafrika har inte utförts ett sådant intensivt sökande efter fossil som i Östafrika. Men nu börjar lokala krafter i Algeriet röra på sig. En av dem är Mohammed Sahnouni som avlade sin första examen vid universitetet i Alger för att sedan läsa vidare i Frankrike och USA. Han har också lyckats uppbringa finansiella medel, som gjort det möjligt för honom och hans team att i åtta år gräva på fyndplatserna Ain Hanech och Ain Boucherit, båda nära varandra i nordöstra delen Atlasbergen. I Ain Hanech har hittats stenverktyg av Oldowantyp som kunnat dateras till 1,8 miljoner år (Sahnouni et al 2018). Sedan i Ain Boucherit har påträffats liknande verktyg med en ålder av hela 2,4 miljoner år (ibid). Tyvärr har det inte kommit i dagen fynd av fossil från dem som använde verktygen. Däremot finns fossil av djurben från bl a elefant och häst som bär spår av att kött skurits från benen och i vissa fall benen brutits upp för att komma åt märgen.


Utgrävningsplatsen Ain Boucherit i Atlasbergen

Fyndplatsen Ain Boucherit under utgrävning. Den ligger ganska högt uppe i Atlasbergen, så högt att den sommartid är betydligt svalare i jämförelse med låglandet. För att slippa värmen och insekterna sökte sig djurflockar upp i bergen. Där bevakades de troligen av grupper av någon typ av australopitecin. När något djur självdog eller slogs av rovdjur var australopitecinerna där och stal köttet. Foto Mathieu Duval, Griffith University.


Sahnounis fynd har väckt stor uppmärksamhet, särskilt i Frankrike, och man har börjat tala om Nordafrika som den moderna människans egentliga vagga. Det har i sin tur förargat en del fransmän som satt i fråga Sahnounis dateringar. Men han har använt tre olika dateringsmetoder, som alla tre gett ungefär samma resultat (ibid), varför han är övertygad om att ha rätt.

Nordafrikas roll

Även om människans evolution inträffade över hela Afrika, om än i tidvis isolerade grupper, som allt flera forskare har börjat tro (Scerri et al 2018), så är jag benägen att se Nordafrika som en av de områden där utvecklingen låg i spetsen. Att leva i vad på arabiska kallas Maghreb ("Solnedgångens land" = Marocko, Algeriet och Tunisien) innebar en komplicerad terräng: Magnifika havstränder både mot Atlanten och Medelhavet och därmed tillgång till havsfrukter, varvid det där inte fanns risk för att krokodiler skulle störa, och så Atlasbergen med dess olika klimattyper beroende på höjden. Det kan misstänkas att i denna miljö, som dels krävde stor rörlighet, dels krav på anpassning till olika miljöer i en omfattning som inte förelåg på Östafrikas slätter, skedde en viktig del av människans evolution. Från Maghreb var det också enklare och miljömässigt mera kompatibelt att hitta till Sinai och Palestina och därifrån över Asien. Så det var i Maghreb som Homo erectus sannolikt utvecklades och det var därifrån hon hittade till Palestina redan för 1,9 miljoner år sedan och vidare över Asien. När arten mer eller mindre samtidigt spreds över Afrika växte den till Homo ergaster.

Homo rhodensiensis kranium

Skallen från Broken Hill i dagens Zambia, också kallad Homo rhodensiensis. Den är cirka 200 000 år gammal. Den skulle ha varit den östafrikanska versionen av Homo heidelbergensis och den är klart mera primitiv än skallen från Jebel Irhoud. Bakom de kraftiga ögonbrynsbågarna fortsätter skallen bakåt utan att vara i större omfattning kupad. Det har föreslagit att Homo sapiens utvecklades från Broken Hill-människan, men i ljuset av den nya dateringen av Jebel Irhoud kan man börja undra. Bild från Internet.


Kraniet från Florisbad

Kraniet från Florisbad i Sydafrika. Det hittades 1935, varvid högra halvan av ansiktet var borta. Här den rekonstruerade versionen i Smithsonian museum i New York. Det märkliga med detta kranium är att hjärnan hade en volym på över 1400 cm³, mer än hos moderna människan och ungefär lika mycket som en del neandertalare. Bild från David H. Koch Hall of Human Origins at the Smithsonian Natural History Museum. www.ideonexus.com

Som en förlängning av detta resonemang föreslås att Homo hedelbergensis utvecklades från Homo ergaster. En viktig del av denna utveckling skulle också ha skett i Nordafrika – de äldsta fynden av henne går att hitta i södra Spanien med en ålder av 900 000 år och i Palestina 800 000 år gamla. Det betydelsefulla med H heidelbergensis var att hon var den första av släktet Homo som utvecklade ett språk av modernt slag byggt på serier av utandningar (bokstäver som bildar ord). Hon använde sig av enkla symboler och lade alltså grunden till vår kulturtradition. Det ledde även till att hon lärde sig organisera sitt lägerområde i olika avdelningar för olika verksamheter, ett viktigt första utvecklingssteg mot komplexa sociala lösningar. Hon använde sig av nya jaktredskap som stötande spjut av trä, möjligen försedda med en spets av sten. Hon etablerade sig Europa för 700 000 år sedan (Mounier et al 2009). Därtill påverkade hon inte bara miljön utan även ställde till en mindre miljökatastrof, den första i den rad som sedan, sorgligt nog, har blivit H sapiens kännetecken. Mauermannen hade nämligen specialiserat sig på elefantjakt. Det ledde i Afrika till att elefanten nästan försvann från savannen. I Levanten åter utrotade hon en äldre elefanttyp som hade raka betar (den tidigare nämnda Elefas antiquus). I Europa skedde nästan detsamma.

Förmågan att fälla elefanter hade samband med att Mauermänniskorna var skickliga i att samarbeta. De var även ovanligt långväxta, uppemot 180 cm. De var därmed någon centimeter längre än neandertalarna, men hade deras kraftiga kroppsvolym (Arsuaga et al 2015). De hade också andra ålderdomliga drag som kraftiga ögonbrynsbågar, flyende panna, tjocka skallben och avsaknad av haka.




Läs nästa kapitel om hur det gick till när Homo heidelbergensis lämningar hittades i Europas sandtag.
Till historiemenyn.


Källor till detta kapitel:


Agusti & Antón 2005: Jordi Agusti and Mauricio Antón: Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution in Europe. Columbia University Press.
Arsuaga et al 2015: Juan Luis Arsuaga, José-Miguel Carretero, Carlos Lorenzo, Asier Gómez-Olivencia, Laura Rodríguez, Rebeca García-González, Alejandro Bonmatí, Rolf M. Quam, Adrián Pablos, Ana Pantoja-Pérez, Ignacio Martínez, Arantza Aranburu, Ana Gracia-Téllez, Eva Poza-Rey, Nohemi Sala, Almudena Alcázar de Velasco, Gloria Cuenca-Bescós, José María Bermúdez de Castro, Nuria García, and Eudald Carbonell: Postcranial morphology of the middle Pleistocene humans from Sima de los Huesos, Spain. PNAS, September 15, 2015, vol. 112, no. 37.
Bloch et al 2007: Jonathan I. Bloch, Mary T. Silcox, Doug M. Boyer, and Eric J. Sargis: New Paleocene skeletons and the relationship of plesiadapiforms to crown-clade primates. PNAS, January 23, 2007, vol. 104, no. 4.
Brown et al 1985: Frank Brown, John Harris, Richard Leakey and Alan Walker: Early Homo erectus skeleton from west Lake Turkana, Kenya. Nature 316, 29 August 1985.
Brunet et al 2002: Michel Brunet, Franck Guy, David Pilbeam, Hassane Taisso Mackaye, Andossa Likius, Djimdoumalbaye Ahounta, Alain Beauvilain, Cécile Blondel, Hervé Bocherensk, Jean-Renaud Boisserie, Louis De Bonis, Yves Coppens, Jean Dejax, Christiane Denys, Philippe Duringerq,Véra Eisenmann, Gongdibé Fanone, Pierre Fronty, Denis Geraads, Thomas Lehmann, Fabrice Lihoreau, Antoine Louchart, Adoum Mahamat, Gildas Merceron, Guy Mouchelin, Olga Otero, Pablo Pelaez Campomanes, Marcia Ponce De Leon, Jean-Claude Rage, Michel Sapanet, Mathieu Schuster, Jean Sudrek, Pascal Tassy, Xavier Valentin, Patrick Vignaud, Laurent Viriot, Antoine Zazzo & Christoph Zollikofer: A new hominid from the Upper Miocene of Chad, Central Africa. Nature, vol. 418, 11 July 2002.
Callaway 2017: Ewen Callaway: Oldest Homo sapiens fossil claim rewrites our species' history. https://www.nature.com/news/oldest-homo-sapiens-fossil-claim-rewrites-our-species-history-1.22114
Clark et al 2003: Andrew G. Clark, Stephen Glanowski, Rasmus Nielsen, Paul D. Thomas, Anish Kejariwa, Melissa A. Todd, David M. Tanenbaum, Daniel Civello, Fu Lu, Brian Murphy, Steve Ferriera, Gary Wang, Xianqgun Zheng, Thomas J. White, John J. Sninsky, Mark D. Adams, Michele Cargill: Report: Inferring Nonneutral Evolution from Human-Chimp-Mouse Orthologous Gene Trios. Science 12 Dec 2003.
Eronen et al 2009: Jussi T. Eronen, Majid Mirzaie Ataabadi, Arne Micheels, Aleksis Karme, Raymond L. Bernor, and Mikael Fortelius: Distribution history and climatic controls of the Late Miocene Pikermian chronofauna. PNAS July 21, 2009.
Fuss et al 2017: Jochen Fuss, Nikolai Spassov, David R. Begun, Madelaine Böhme: Potential hominin affinities of Graecopithecus from the Late Miocene of Europe. PLOS ONE, May 22, 2017.
Gierlinski et al 2017: Gerard D. Gierlinski, Grzegorz Niedzwiedzki, Martin G. Lockley, Athanassios Athanassiou, Charalampos Fassoulas, Zo?a Dubicka, Andrzej Boczarowski, Matthew R. Bennett, Per Erik Ahlberg: Possible hominin footprints from the late Miocene (c. 5.7 Ma) of Crete? Proc. Geol. Assoc. (2017), http://dx.doi.org/10.1016/j.pgeola.2017.07.006
Graves et al 2010: Ronda R.Graves, Amy C.Lupo, Robert C.McCarthy, Daniel J.Wescott, Deborah L.Cunningham: Just how strapping was KNM-WT 15000? Journal of Human Evolution, Volume 59, Issue 5, November 2010.
Harmand et al 2015:Sonia Harmand, Jason E. Lewis, Craig S. Feibel, Christopher J. Lepre, Sandrine Prat, Xavier Boës, Rhonda L. Quinn, Michel Brenet, Adrian Arroyo, Nicholas Taylor, Arnaud Lenoble, Sophie Clément, Jean-Philip Brugal, Louise Leakey, Richard A. Mortlock, James D. Wright, Sammy Lokorodi, Dennis V. Kent, Hélène Roche, Guillaume Daver, Christopher Kirwa: 3.3-million-year-old stone tools from Lomekwi 3, West Turkana, Kenya. Nature, vol 521, 21 MAY 2015.
Hublin et al 2017: Jean-Jacques Hublin, Abdelouahed Benncer, Sharah e. Bailey, Sarah e. Freidline, Simon Neubauer, Inga Bergmann, Adeline Le Cabec, Stefano Benazzi, Katerina Harvati, Matthew M. Skinner & Philipp Gunz: New fossils from Jebel Irhoud, Morocco and the pan-African origin of Homo sapiens. Nature, 8 June 2017, VOL 546.
Katoh et al 2016: Shigehiro Katoh, Yonas Beyene, Tetsumaru Itaya, Hironobu Hyodo, Masayuki Hyodo, Koshi Yagi, Chitaro Gouzu, Giday Wolde Gabriel, William K. Hart, Stanley H. Ambrose, Hideo Nakaya, Raymond L. Bernor, Jean-Renaud Boisserie, Faysal Bibi, Haruo Saegusa, Tomohiko Sasaki, Katsuhiro Sano, Berhane Asfaw & Gen Suwa: New geological and palaeontological age constraint for the gorilla-human lineage split. Nature, vol. 530 (11 February 2016).
Koufos & de Bonis 2005: George D. Koufos, Louis de Bonis: The Late Miocene hominoids Ouranopithecus and Graecopithecus. Implications about their relationships and taxonomy. Annales de Paléontologie, 91 (2005).
Maor et al 2017: Roi Maor, Tamar Dayan, Henry Ferguson-Gow & Kate E. Jones: Temporal niche expansion in mammals from a nocturnal ancestor after dinosaur extinction. Nature Ecology & Evolution, volume 1, pages 1889-1895 (2017).
Merceron et al 2010: Gildas Merceron, Thomas M. Kaiser, Dimitris S. Kostopoulos and Ellen Schulz: Ruminant diets and the Miocene extinction of European great apes. Proceedings of the Royal Society B, 02 June 2010.
Mounier et al 2009: Aurélien Mounier, François Marchal, Silvana Condemi: Is Homo heidelbergensis a distinct species? New insight on the Mauer mandible. Journal of Human Evolution, Vol 56, Issue 3, March 2009.
Ruff & Brugess 2015: Christopher B. Ruff and M. Loring Burgess: How much more would KNM-WT 15000 have grown? Journal of Human Evolution, Vol, 80, March 2015.
Russel Wallace 1858:> Alfred Russel Wallace: On the Tendency of Varieties to Depart Indefinitely From the Original Type. The Alfred Russel Wallace Page. http://people.wku.edu/charles.smith/wallace/S043.htm
Sahnouni et al 2018: Mohamed Sahnouni, Josep M. Parés, Mathieu Duval, Isabel Cáceres, Zoheir Harichane, Jan van der Made, Alfredo Pérez-González, Salah Abdessadok, Nadia Kandi, Abdelkader Derradji, Mohamed Medig, Kamel Boulaghraif, Sileshi Semaw: 1.9-million- and 2.4-million-year-old artifacts and stone tool-cutmarked bones from Ain Boucherit, Algeria. Science, 14 Dec 2018, Vol. 362, Issue 6420.
Scerri et al 2018: Eleanor M.L. Scerri, Chris Stringer, Francesco d'Errico, Robin W. Dennell, Mark G. Thomas, Matt Grove, Michael D. Petraglia, Andrea Manica, Huw S. Groucutt, Christian A. Tryon, Richard Durbin, Jessica C. Thompson, Philipp Gunz, Axel Timmermann, Nick A. Drake, Brenna M. Henn, Aylwyn Scally, Jay T. Stock, G. Philip Rightmire, Alison S. Brooks, Julia Lee-Thorp, Peter deMenocal, and Lounès Chikhi: Did Our Species Evolve in Subdivided Populations across Africa, and Why Does It Matter? Trends in Ecology & Evolution, August 2018, Vol. 33, No. 8.
Smith et al 2004: Tanya M. Smith, Lawrence B. Martin, Donald J. Reid, Louis de Bonis, George D. Koufos: An examination of dental development in Graecopithecus freybergi (=Ouranopithecus macedoniensis) Journal of Human Evolution 46 (2004).
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution. Thames & Hudson.
Suwa et al 2007: Gen Suwa, Reiko T. Kono, Shigehiro Katoh, Berhane Asfaw & Yonas Beyene: A new species of great ape from the late Miocene epoch in Ethiopia. Nature, vol. 448, (23 August 2007).
Wrangham et al 2009: Richard Wrangham, Dorothy Cheney, Robert Seyfarth, Esteban Sarmiento: Shallow-water habitats as sources of fallback foods for hominins. American Journal of Physical Anthropology, 03 November 2009.




Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 19-07-20.




Sänd en kommentar till essän!




© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.